- Jaa, jaa, svarar han och berättar om Fanis sjätte sinne för just leoparder. Han kommer från en av byarna i trakten och arbetar som tracker, spårare, åt Conservation Corporation Africa.
Uppväxt nästan i bushen och professionellt utbildad av C C Africa har han förädlat sina fältkunskaper och sina sinnen, även det sjätte. Han missar inte ett fotavtryck, inte ett brutet grässtrå, inte ett lågmält varningsläte från en fågel, när han väl kopplat på spårarradarn. Fani försvinner i gräset mellan några mopaniträd med en walkie-talkie som enda vapen.
Vi befinner oss i ett av C C Africas många viltreservat, Londolezi Private Game Reserve beläget i Krugerparken väster om Johannesburg.
Vid min förra safari i Sydafrika 1998 beskrevs hur en deltagare gått åt sidan under en körpaus för att röka, varvid en leopard tagit ett språng från ett träd vid vägen och dödat honom på ett ögonblick.
Efter en timmas game drive hör vi Fani viska genom etern. Han har hittat leoparden! Tjugo minuter senare finner vi honom vid Timbavatis torra flodbädd. Han visar oss till det fläckiga kattdjuret som hänger med tassarna från en grov gren uppe i en mopanikrona. I skymningen hoppar leopardhonan vigt ned från trädet, går några hundra meter och tycks frysa fast i en orörlig sfinxpose under minst fem minuter. Detta var den exakta platsen där leoparden fick syn på Fani tidigare.
När leopardhonan försäkrat sig om att den mystiske mannen som stått nere i flodfåran och tittat henne rakt i ögonen är borta, smyger hon kattgraciöst genom bushvelden och uppslukas av risiga buskage som döljer en del av flodbädden. Den oumbärliga fyrhjulsdriften tar oss ner och runt, och plötsligt sitter vi framför honan och hennes ganska stora unge som hon hållit gömd här. En djurmoders skyddsinstinkt - därav hennes försiktighet.
En annan kväll spårar vi en jagande leopard och finner den med ett nedlagt vårtsvin vars kött den avnjuter medan det ännu är varmt. Röd om nosen somnar den plötsligt halvliggande över sitt byte. Precis som katter ska. En kväll då jag är för trött för att följa med på game drive, kommer min reskamrat tillbaka med ett lyckligt uttryck i ansiktet och ett ordknappt "fantastiskt" som enda kommentar. De har haft fem jagande lejon gående länge alldeles intill Land Rovern, så nära att hon skulle kunnat klia dem.
Den andre som gör intryck på oss är Les Carlisle. Vit sydafrikan med obändig passion för natur- och viltvård. Med en tidigare karriär som viltfångstman ansvarade han för uppbyggnaden och vården av viltstammarna i C C Africas reservat från starten 1990.
Tidigt vår sista morgon i Phinda, pionjärreservatet för C C Africas naturvårdskoncept beläget norr om Durban, tar Les med oss på noshörningsjakt. Med oss är Dave Cooper, veterinär med lång erfarenhet av viltvård. Hans gevär skjuter bedövningspilar laddade med Zoletil.
En timma senare smyger vi långsamt närmare en grupp om sju noshörningar, en liten bit i taget, med vårt fordon. Dave och Les har valt ut en hona och får skott på den. När sömnmedlet börja verka gör den ett utfall på den sida av bilen där Barbara sitter, men just som hon ryggar tillbaka tippar den kolossala djurkroppen åt sidan och rullar två varv i det sluttande gräset.
Vi följer tätt intill på huk hur Dave märker öronen med en kniv så blodet droppar och drillar ett fint hål i hornet för att preparera det med en isotop, som gör att hornet lättare kan spåras om djuret dödas av tjuvjägare. Efter utfört uppdrag väntar hela styrkan i bilen tills noshörningen repat sig och blivit stadig på benen igen. Vi tycker den ser förvånad ut - "vad hände?" - men det är förstås inbillning.
Djuren har köpts i den utbredda handel med vilda djur som är karakteristisk för Sydafrika, och har sedan fortplantat sig och säkrat sina stammar. En Nyalaantilop kostar 26.000 kronor, en noshörning uppåt 600.000. Under våra dagar i Phinda hinner vi konfronteras med det mesta av storvilt, möten med olika grader av dramatik. Gepard, leopard, lejon, elefant, noshörning, antiloper, zebra, vårtsvin, oräkneliga fågelarter. Som exempel på Sydafrikas biologiska mångfald hyser Phindas 150 kvadratkilometer 42 arter grodor, medan hela Europa kan skryta med 32 arter. Det imponerar på oss med tanke på hur det såg ut här för bara tio år sedan - ett nedgånget område, förstört av boskap och överutnyttjande.
C C Africa har blivit ett slags prototyp för ekoturism, med alla dess huvudingredienser i ett fungerande samspel - turism, naturvård, lokal nytta och utbildning. Organisationen bildades 1990 av Dave Varty och tre andra framsynta män i en brytningstid då Nelson Mandela skulle släppas ur sitt fängelse på Robben Island och landet befann sig i vad som kunde utvecklas till fullt inbördeskrig. Apartheidregimen var på fallrepet, omvärldens sanktioner hade gett resultat och isolerat Sydafrika från det mesta, det gick inte längre att stå som ensam reaktionär i ett globaliserat samhälle.
- För grundarna av organisationen var de svarta lokalinvånarnas och byarnas roll en avgörande del av deras nya koncept, berättar Les Carlisle. Utan samarbete skulle rekonstruktionen av traktens ursprungliga ekologi inte haft en chans. C C Africa grundade därför tidigt en ny fond, Rural Investment Fund, senare omdöpt till Africa Foundation, som skulle bevaka byarnas intressen och intressera investerare utifrån.
Vi ber om att få besöka en av dessa byar. Isaac, en infödd från byn Mduku som blivit chef för Phindas kommunprojekt, blir vår guide. Skylten med Mdukus namn upptas till större delen av Coca Cola-reklam, denna företeelse som nått jordens mest otillgängliga hörn. Vi stannar till och busar med småungarna utanför ett daghem, besöker några ganska stora skolor på högstadie- och gymnasienivå, samt sjukmottagningen Mduku Clinic. Samtliga är exempel på projekt som Africa Foundation är starkt delaktiga i.
På kliniken sitter långa rader av bybor bänkade i korridoren under väggaffischer som upplyser varnande om hiv och aids. I Sydafrika talar man inte om en epidemi utan om en "pandemi", alltså en universellt spridd epidemi. I de tre kommunerna runt Phinda - Mduku, Nibela och Mnqobogazi - består familjen av i snitt åtta personer och har en medelinkomst per månad på drygt 200 kronor. Tre fjärdedelar av lokalbefolkningen lever under existensminimum. Just sådana områden belastas allra tyngst av denna pandemi. Det ligger en ofattbar tragik i att så många som 10.000 av traktens 30.000 människor är smittade av hiv.
Mduku Clinic som helt initierats, byggts och finansierats av C C Africa genom Africa Foundation, tar emot 200 patienter om dagen som tidigare inte hade någonstans att ta vägen. Indirekt är det turisterna som kommer för den magiska afrikanska naturen och vildheten som möjliggör de sociala projekten. Många besökare har också spontant donerat pengar till byprojekten.
Det är dyrt för en vanlig turist med den här formen av kvalitetssafari, men erfarenheten har visat att de som tagit sig råd alltid tyckt att de fått valuta för pengarna. Detta tack vare kombinationen av exklusivt omhändertagande som leder till mer intensiva naturupplevelser, kunniga rangers och spårare, och sist men inte minst det seriösa sammanhanget som gör att safarideltagarna känner att deras intresse för området bidrar till utvecklingen för både natur och lokalbefolkning.
- Man kan inte stänga ute traktens människor och mitt ibland dem försöka skapa en isolerad oas för turister, säger Les Carlisle med vågor av allvarsveck i pannan.
- Det finns en hundraårig tradition i Sydafrika av krig mellan naturvårdsmyndigheter och bybefolkningar. Byarna döpte Natal Parks Board till Natal Pigs Board och hatade dem för att naturvårdens viltstammar spred tsetseflugor till deras boskap och för att deras kor dödades av rovkatterna. Jag förstår dem. Vårt hårda arbete för att förena byarna med oss har blivit nyckeln till vår egen framgång. Om våra anställda går tillbaka till byn och säger att Phinda är viktigt för dem, så är detta det bästa stöd vi kan få.
För tio-tolv år sedan agerade Les och de andra tvärt emot apartheidsystemet när de drog in de svarta byborna i verksamheten, dessutom till löner som låg över det normala. De hjälpte byarnas hövdingar att bilda utvecklingskommittéer som skulle definiera behoven och projekten, vilka Africa Foundation sedan sökte internationella investerare för. Att de samtidigt lärde byarna farma vilda djurstammar för att skona marken och producera mer protein per ytenhet, och hjälpte dem med ekonomi, hälsovård, utbildning, barnomsorg och utveckling av småföretag gjorde dem inte mer populära hos apartheidregimen. Men allt detta gav dem en respekterad position i de omringande byarna Mduku, Nibela och Mnqobogazi, vilken i sig själv utgör ett skydd för den biologiska mångfalden och de turistiska attraktionsvärdena som är källan till Phindas ekonomiska överlevnad. Världsarvet Greater S:t Lucia Wetlands sammanbinder Phindas restaurerade ekosystem med skyddsområdet ända ut till kusten som omfattar minst fem olika ekosystem. Även där har Les varit engagerad.
Reservatet, som heter "Återkomsten", har fått se livets ljus sippra in igen mellan de tätnande trädstammarna i den restaurerade skogen. Eldsjälarna Dave Varty och Les Carlisle äger inte bara en faiblesse för vackra vilda djur och att visa dessa för naturturisterna, men också ett ärligt humanitärt engagemang. En tretaggad kombination som bevisligen kan bidra till både ekologisk och ekonomisk hållbarhet. Och nöjda turister.