Atlanten ligger spegelblank framför oss i gryningen. Bussresan från Kapstaden till Gansbaai har tagit tre timmar och under resans gång har bussen fyllts av inhemska passagerare från Sydafrika och turister från Sverige, Tyskland, USA och England. Alla hoppas eller fasar för att få vara öga mot öga med en vithaj.
På plats i White Shark Projects högkvarter bredvid hamnen har väggarna tapetserats med skräckinjagande bilder på vithajar. Men vi är här för att lära oss respektera djuren som de är och lära om deras liv. På det sättet vill White Shark Projects hjälpa till att bevara arten från utrotning.
Luften är varm och fuktig trots att solen ännu knappt syns vid den disiga horisonten. Vi är 18 personer som tar oss ombord på den lilla båt i vilken vi ska möta de livsfarliga bestarna från väggplanscherna.
Det finns ingen garanti för att vi verkligen ska få se haj, berättar vår guide marinbiologen Adrian, och poängterar att hajarna är vilda och bestämmer själva om de vill visa sig. Men just här, utanför Sydafrikas sydspets är det störst chans i världen att få se vithaj.
Studier har visat att hajarna tar sig mellan Australiens sydkust och tillbaka under samma år. Troligtvis återkommer hajarna hit under vinterhalvåret på grund av det 60 .000 stora beståndet av pälssäl på de närliggande öarna.
Vattnet är 11 grader och medan vi mödosamt tar på våtdräkter och cyklop rör besättningsmannen Mandla ihop lockbetet. Med tonfisk, fiskolja och Chum, som är en blandning av fiskrens, inälvor och fiskblod, skapar han ett luktspår, som ska sukta hajarna. Hajen kan lukta sig till en droppe blod i 1.000 kubikkilometer vatten berättar han.
Vi klättrar ner i buren som sänkts ner vid sidan av båten. I tur och ordning går vi ned i det kalla vattnet, fem personer får plats sida vid sida i buren. Vi håller oss över ytan och uppmanas att låta alla lemmar stanna kvar innanför buren, annars kan arrangörerna inte ansvara för vår säkerhet. Det finns i stället två röda metallstänger, en uppe och en nere, i buren. Den övre för armarna så att man kan trycka sig ned under vattenytan och den nedre för fötterna så att man inte flyter upp.
Timmarna går och alla är på helspänn. Några är där för första gången medan andra har blivit så ”hajbitna” att de besöker alla platser där man kan få se hajar.
Plötsligt blir det liv på den annars tysta nästan viskande besättningen – där, alldeles bredvid båten, cirklar tre majestätiska djur, just utanför buren. Alla som befinner sig i buren gör som de övat in. De tar snabbt tag i den övre röda stången, tar ett djupt andetag, pressar sig ner och hakar fast sina frusna våtdräktsklädda fötter under den nedre stången.
Inte mindre än fem vithajar är nyfikna på oss och på vårt lockbete den här dagen. Vi som ser dem för första gången slås av deras storlek – och lugn. Vithajen kan bli upp till sex meter lång och blir könsmogen först när den är 12–15 år. Våra bjässar är ”bara” cirka tre meter och skulle kunna kallas barn eller ungdomar.
Sedan 1991 är vithajar skyddade av Sydafrikansk lag och handel med dess delar som käkar, tänder och fenor är förbjuden. Ändå ser man på grund av tjuvfisket bara mindre och färre exemplar med åren. Om de inte kommer upp i könsmogen ålder kan de förstås inte föröka sig.
När dagen till havs närmar sig slutet tar vi vägen tillbaka förbi sälöarna och möts av ett myller av sälar – anledningen till hajens val av boplats. Sälarna tävlar charmigt om vår uppmärksamhet och lindrar lite besvikelsen hos dem som inte vågade ta sig ner när det gällde, eller helt enkelt inte hade turen på sin sida när de väntade i den trånga buren.