Den rytmiska kraften tycks följa mig när jag dagen efter Robben Island lämnar Kapstaden bakom mig på Rovos Rails ombonade tåg. Da-dang, da-dang, ljudet av metallhjulen mot skenskarvarna på den hundra år gamla järnvägen går in i mitt medvetande som Afrikas historiska puls, medan jag nedsjunken i en öronlappsfåtölj läser James Matthews tidigare bannlysta poesi från den tragiska fängelseön. Diktningen passar ihop med vädret. Juli är midvinter i Sydafrika och regnet piskar tågsättet vars 21 vagnar ringlar sig genom vinfälten i Paarl upp mot inlandsplatån på 1.200 meter.
Matjiesfontein trettio mil från Kapstaden är en klunga hus som växte upp vid järnvägen efter att det affärssinnade originalet Jim Logan byggde ett rastställe 1883 och sedan Hotel Lord Milner under boerkriget runt förra sekelskiftet. Den hälsosamma, torra luften på Karoos högland drog hit 1800-talets viktorianska nybyggare och krigsskadade britter under boerkriget, även kändisar som Cecil Rhodes och Randolph Churchill, Winstons far. En perfekt bevarad viktoriansk järnvägsby.
När Matthews tunna bok är slut gräver jag fram David Livingstones reseberättelser från 1857 ur resväskan. Drottning Victorias upptäckarhjälte anlände med fartyg till Kapkolonin 1849, två sekler efter att holländare vid Ostindiska kompaniet hade koloniserat bukten och 35 år efter att britterna övertagit makten. Livingstone färdades samma väg som vårt tåg, men ett halvsekel före järnvägens tillkomst.
Vår resa äger rum i början av juli 2004. Tio år efter de svartas frihetsår 1994 i Sydafrika. Hundra år efter att järnvägen från Kapstaden till Victoria Falls låg klar. Hundra år efter invigningen av Victoria Falls Hotel och brobygget över Zambezifloden. Vi följer en av huvudnerverna för utvecklingen av södra Afrika och har 610 mil räls framför oss. Fyra länder - Sydafrika, Zimbabwe, Zambia, Tanzania - kommer att läggas bakom oss innan vi efter tretton dagar når Dar es Salaam.
Temat är kolonialhistoriskt, och en röd tråd är förstås järnvägens egen betydelse. Kolonialhistoria kan ibland få ett romantiskt skimmer när tid lagts på tid. Den mörka apartheiden fick spelrum först när britterna åkt hem och har därför bidragit till att kolonialtiden dröjer kvar som en positiv ljusstrimma i södra Afrikas historia. Vårt tåg ringlar sig långsamt som en nyfiken mask genom facit av dessa historiska händelser, samma väg som boerna vandrade på sin voortrek till Transvaal när de flydde britternas jämlikhetslagar i Kapprovinsen.
Till romantiseringen av kolonialtiden har också arkitekturen, järnvägarna och pionjärindustrierna kring guld och diamanter bidragit. Kulturobjekten underhålls och bevaras och bär i bästa fall sig själva ekonomiskt när de blir turistattraktioner. Rovos Rail är i sig en kulturgärning på privat initiativ. Med det äldsta ångloket från 1893 och restaurangvagnarna från 1911 och 1926 representerar tåget på samma sätt som kulturhistoriska byggnader kolonialepokens ljusare sidor.
Det började som en romantisk kärlekshistoria mellan människa och tåg när entusiasten Rohan Vos och hans hustru Anthea blev förälskade i det hundra år gamla loket på Winburg Station och köpte det 1987. Förmögenheten som Rohan arbetat ihop investerades i hans "hobby". Mindre vanligt är kanske att bygga sin modelljärnväg med fullskaliga lok och vagnar.
Fler vagnar förvärvades och senare en egen viktoriansk station med banhallar i Capital Park, Pretoria, nu också företagets huvudkontor. Allt andades kolonial storhetstid, vilken Rohan Vos förstärkte genom restaureringen, omsorgsfull in i minsta skruv, trädetalj och beslag. Efter åratal av idogt arbete hade de skapat ett vackert lyxtåg, med personlig atmosfär, historisk känsla och generösa utrymmen.
"Utrymme är lyx, inte guldkranar", säger Rohan Vos bestämt. Här kallas tågkupéerna på elva kvadratmeter för sviter, medan andra fintåg runt världen har trånga kupéer. Maten är utmärkt, resan är lugn, harmonisk och social.
Det är en fröjd att dra sig tillbaka och ligga på den 190 cm breda dubbelsängen i nivå med fönstren och sluka Livingstone och Theroux medan vitögat ser savannen kånka förbi i femtio kilometer i timmen. Så här gott hade inte ens passagerarna det på Rhodesia Railways Train-de-Luxe när första tåget till Victoriafallen avgick från Kapstaden den 22 juni 1904 klockan 10.40, exakt hundra år och tio dagar före oss. Sträckan invigdes med 40 passagerare, en särskild bagagevagn för dåtidens koffertar, en salongsvagn, en restaurangvagn med linnedukar och silverbestick, en generatorvagn och tre engelska sovvagnar med fyra kupéer i varje.
Efter 104 mil når vi Kimberley där de stora diamantfynden gjordes 1869. Vi tittar ner i jättekratern Big Hole som före diamantruschen var en kulle, i dag ett 215 meter djupt hål tömt på all ädelsten. Intill står husen, saloonen och kyrkan som en pittoresk museistad. Big Hole var första spadtaget i landets stora ekonomiska boom. Efter Kimberley tog invigningståget 1904 spåret rakt norrut via Gaborone i dagens Botswana, men vi tar en nordostlig riktning mot Pretoria.
Femtio mil efter Kimberley når vi Johannesburg i det som tidigare var boernas Transvaal. Här i Witwatersrand på 1800 meters höjd upptäcktes 1886 jordens i särklass största guldfyndighet. Fyra år senare hade invånarna ökat från noll till 60.000 och 1904 till 160.000. Guldruschen med invandrande européer och svarta sågs av boerna som ett hot vilket ledde till boerkriget 1899-1902 och till att britterna efter segern kunde bilda Sydafrikanska unionen 1910. Boerna anade inte att staden med förorter skulle hysa tio miljoner ett sekel senare...
I Johannesburg lär det finnas fyra hus byggda före år 1900. Pretoria har mera själ tack vare kvarteren runt Church Square. Här uppstod boernas första bosättning 1855, samma år som David Livingstone färdades nedströms Zambezifloden och upptäckte Victoriafallen, dit vårt tåg nu är på väg.
Ångloket Brenda drar oss stånkande genom sin egen sotiga rök från Rovos station Capital Park och det känns verkligen som i gamla tider. Största delen av resan dras vi dock av diesellok på grund av den moderna bristen på kol- och vattendepåer längs järnvägarna.
Från Pretoria rullar vi österut till Krüger nationalpark. Våra "game drives" i skymning och gryning från Camp Jabulani sker med öppna Land Rovers och vi ser bland annat sabelantilop.
Tåget fortsätter norrut över Stenbockens vändkrets. Skenskarvarna sjunger en utdragen sång i den låga hastigheten, när vi i ottan rullar över Beitbridge och Limpopofloden in i Zimbabwe, tidigare Sydrhodesia. Sent på dagen når vi Bulawayo, huvudort i Matabeleland. Matobo Hills nära staden är gravplats för Cecil John Rhodes, legenden som gav landet dess namn. Bosättningen grundades omkring 1840 av zuluhövdingen Mzilikazi som hade flytt boerna norrut. Hans son, kung Lobengula, tillät kolonisationen och kopparbrytningen 1890. Cecil Rhodes vision var ett brittiskt Afrika "från Kap till Kairo", sammanbundet av en järnväg.
Vårt tåg passerar genom fattiga utmarker med lerhus där uppsvällda baobabträd reser sina feta kronor mot skyn likt uppochnedvända rotsystem. Järnvägen tangerar en farm med välmående strutsflockar som antyder att presidenten Robert Mugabes krigshuliganer hittills lämnat den ifred. Efter gerillakriget mot Ian Smiths vita förtryckarregim blev Sydrhodesia självständigt 1980 med namn efter den högtstående, försvunna kulturen i Great Zimbabwe. I dag tycks hela världen enig om att Mugabe är på väg att dra ned det en gång stolta Zimbabwe i ekonomiskt och socialt fördärv.
Vi rullar förbi Hwange där en väldig kolreserv upptäcktes vid sekelskiftet. Eftersom kol var ånglokens bränsle, kunde detta fynd uppfylla Cecil Rhodes önskan om en västlig sträckning via Victoria Falls för järnvägen, "så nära Victoriafallen att passagerarna kan känna stänket". En bro i stål började byggas över klyftan intill fallen och, i nästa krök av den vindlande kanjonen, Victoria Falls Hotel. Hotellet och järnvägen öppnade den centrala delen av södra Afrika för turism. Året var 1904.
Det är en stor känsla att precis hundra år senare rulla in på den gamla stationen vid hotellet på ett tåg som självt är nästan lika gammalt. Vi bor en natt på hotellet och intar middagsbuffén och frukosten i uterestaurangen Jungle Junction. Passagerarna på pionjärtåget 1904 bodde och åt på sitt tåg eftersom det var bekvämare än det första hotellet i trä och korrugerad plåt. Idag är det en femstjärnig, historisk oas med spatiösa rum, bevarad kolonial arkitektur och personlig atmosfär. Det tar tio minuter att vandra bort till fallen på en särskild stig längs kanten av klyftan.
Många berömda gäster, från Peter Sellers till drottning Elizabeth, har sippat på sitt afternoon tea på Stanley Terrace och insett att andra topphotell runt jorden har svårt att konkurrera med utsikten mot bron och kanjonen, där kaskader av spray från fallen bolmar högt i skyn. "Röken som mullrar" kallade kololostammen denna uppenbarelse långt innan David Livingstone "upptäckte" fallen 1855 och fann dem värda sin drottnings namn. "Scener så underbara måste ha beskådats av flygande änglar", skrev den djupt religiöse Livingstone som nu själv står staty vid Djävulens katarakt, för evigt blickande ut över de nästan två kilometer breda fallen.
Vi ger oss ut på en egen Änglarnas flykt, som den femton minuter långa helikopterturen över fallen passande nog kallas, och senare på en Sundown Cruise på Zambezifloden uppströms fallen. Medan borassuspalmerna förvandlas till svartklipp mot den rödfärgade himlen svalkar vi oss på båten med varsin lokal öl av märket Zambezi. En märkvärdig flock av dallrande köttberg baxar sig upp på stranden intill. Medan flodhästarna gäspar pratar vi med skräckblandad förtjusning om hur den lugna floden störtar handlöst 108 meter ner i avgrunden bara ett stycke nedströms.
Victoria Falls är höjdpunkten på vår episka tågresa. Dagen därpå rullar tåget in i Zambia, före detta Nordrhodesia, och dess gränsort Livingstone.
Zambia blev självständigt 1964. Britternas kopparbrytning hade re-dan mellan världskrigen börjat ge landet en bättre ekonomi. Men Zambia saknade kust och var instängt mellan apartheidens Sydafrika, belgarnas Kongo, portugisernas Angola, samt Sydhodesia där Ian Smiths vita minoritetsregering kopierade Sydafrikas rasism och gärna saboterade det afrikanskstyrda Zambias export. De hade ingen transportväg för sina produkter. Tio år efter självständigheten dalade dessutom världskopparpriset.
Det var Tazara-järnvägen, som vi nu färdas på, som öppnade en kanal för Zambia ut i världen. Den blev klar från huvudstaden Lusaka till Dar es Salaam 1975, samma år som kopparpriset rasade. I Zambia är järnvägen så illa byggd att vi kränger ett helt dygn i 25 km i timmen. Kinesernas bygge i Tanzania är av bättre klass.
Överallt där det bor folk frapperas vi av den kolossala mängd barn som i täta vågor kommer forsande mot tåget, glatt ropande och vinkande. Vi ser inte många vuxna och jag frestas att tolka det som en illustration av den demografiska pyramiden i landet, med sin breda bas av unga. Hur ska de alla försörja sig när de uppnått produktiv ålder om tio år? Zambia är trots sina mineraler ett av världens fattigaste länder och tillsammans med Zimbabwe och Sydafrika ett av de hårdast aidsdrabbade. Landsbygden är märkbart tom på folk, urbaniseringen är en av de högsta söder om Sahara.
Vi passerar fem kilometer från Kongos gräns som sticker in en kil i Zambia och ger upphov till landets getingmidja. Tio mil norrut hittades David Livingstone död i maj 1873, framåtlutad i bön över sin lägersäng. Hans sörjande afrikanska medarbetare begravde hjärtat på plats, balsamerade kroppen och bar den kamouflerad de 180 milen till kusten och Zanzibar för att få den skeppad till England.
Vi gör halt i byn Kanona och gör en dagsutflykt till Kundalilafallen för att se Kaombefloden vräka sig 65 meter ned i en ravin. När vi kommer tillbaka efter vandringen har ett lunchläger upprättats och kött grillats i skuggan av miombaträden vid en vassbevuxen göl. Nästa dag når vi Nakonde vid Tanzanias gräns.
Från den torra gräs- och skogbevuxna högplatån i Zambia ringlar sig tåget in i Tanzania, nedåt utmed västra väggen av jordens största sprickbildning, Great Rift Valley. Den sträcker sig ända från Israel till Moçambique och bildar Tanganyikasjöns och Malawisjöns avlånga fördjupningar, mellan vilka vi nu befinner oss. Livingstone, Speke, Burton och Stanley besökte alla Tanganyikasjön när de sökte efter Nilens källor.
75.000 rallare jobbade i fem år med järnvägen genom Zambia och Tanzania, med samma spårvidd som använts söderut. De lade ut 187 mil järnväg med 310 miljoner kilo räls, byggde 147 stationer, 23 tunnlar och 300 broar. En tredjedel av rallarna var kineser. I en ödets ironi, inte ovanlig i afrikansk historia, fick den brittiske "imperialisten" Cecil Rhodes dröm om en järnväg genom Afrika en fortsättning tack vare hans polära motsats, Kinas kommunistledare Mao Zedong.
Kinesernas solidaritet med tredje världen var naturligtvis inte mindre imperialistisk än västmakternas. De såg chansen att få fotfäste i Afrika när landsfadern, president Julius Nyerere, visade öppenhet för detta efter Tanzanias självständighet 1961. Men inte heller decennier med socialistiska förtecken har hjälpt landet ur dess djupa fattigdom.
Tåget går genom norra delen av Selous, ett av Afrikas största viltreservat. Fredrik Selous var en berömd proffsjägare som hjälpte Rhodes att bana väg in i Mashonaland 1890, och levde sedan i Selous. Vi beslutar flyga tillbaka till Selous efter tågresan. Vandringssafari i soluppgången och båtexpeditioner på mäktiga Rufiji och Nzelekera med sin extrema vilt- och fågelrikedom gör våra två tältdygn till ett oförglömligt, romantiskt äventyr. Att efter en givande dag sitta på tältverandan i solnedgången med en maltwhisky och njuta av flockarna av impalaantiloper som spänstar förbi med gummibussningar i knälederna, är en Hemingwaysk upplevelse av superb klass.
När tåget närmar sig kusten förvandlas naturen till fuktig låglandsbush med klorokinresistenta malariamyggor. Det är tio grader varmare än vid Victoriafallen. Den trettonde morgonen rullar vi in på stationen i Dar es Salaam där vi förvånade möts som kungligheter av stadens uniformerade polisorkester, tungt beväpnad med horn och trumpet. Det vackra, historiska tåg som är Rovos Rail ankommer Dar es Salaam endast en gång per år, mitt i juli. Och inget annat enskilt tåg gör en så storslagen resa genom Afrika på denna historiska järnväg.
Det orkestrerade mottagandet känns därför rätt. Inte för oss tillfälliga passagerares skull, men för att hedra de som gjort resan möjlig. De som med svett och blod byggde järnvägen "Cape to Dar" under hundra år. Men också de eldsjälar som med brinnande intresse räddade detta kulturhistoriska tåg från förfall.
En resa genom ett kolonialhistoriskt Afrika, som börjat på Robben Island, måste sluta på Zanzibar, basen för den onda slavhandeln. Vi kryper på huk i källaren där slavarna förvarades fastkedjade inför marknadsdagen. Vi står andaktsfullt i den anglikanska kyrkan, vid marmorstjärnan som lagts över den plats där pålen med slavar stod. Vi besöker gropen utanför kyrkan där slavar med kedjor runt halsen är fångna än i dag, symboliskt, för att vi inte ska glömma. Denna slavgrop med skulpturer är skapad av svenskan Clara Sörnäs.
David Livingstone var eldsjälen framför andra mot den smutsiga handeln. Därför kom slavar i hundratal för att säga farväl när kroppen reste hem för att begravas i Westminster Abbey bland andra stora män. Det var under samma tid som slavhandeln förbjöds här i dess värsta näste, Zanzibar. Vår reskamrat Livingstone var en av de viktigaste att tacka för detta.