Mest rörande är den pyramid i sten som den brittiske guvernören Sir Rufane Donkin lät bygga till minne av sin fru Elizabeth som fick ge staden dess namn. "Till minnet av en av de mest perfekta mänskliga varelserna", står det på en mässingsplatta.
Men det är inte stadens sevärdheter som är resmålets styrka utan närheten till intressanta utflyktsmål, de låga priserna och upplevelsen av ett land i spännande utveckling.
Från Donkin Hill blickar vi ut över industriområden och en strandlinje som sträcker sig bort förbi Humewood där turisthotellen ligger och där vita är chefer och svarta passar upp.
- Det tar tid att ändra på invanda mönster och på begrepp som underlägsen och överlägsen, konstaterar Alan Dickinson, själv vit. Den verkliga förändringen kommer först när vi får en tillräckligt stor svart medelklass. Nu är det så tydligt att vita har ekonomiska möjligheter och inte de svarta.
Samma känsla uttrycker Wendy och Mandy Ramathé. De bor i New Brighton, ett svart township i utkanten av Port Elizabeth. Hon xhosa, han zulu, med ett hus på tre rum och arbete för tillfället.
- Underlägsenhetskänslan finns kvar, säger Mandy. Jag har svårt att känna mig bekväm bland vita. De är de enda som är fria eftersom de har pengarna.
Men döttrarna går i skolan i blandade klasser och väljer yrken som var helt omöjliga under apartheid. Den yngsta, Mamphethe, vill bli jurist.
- För att försvara svarta, undrar jag fördomsfullt.
- Svarta och vita, blir det självklara svaret som pekar mot framtiden.
En timmes bilresa från Port Elizabeth ligger safariparken Shamwari som egentligen är ett naturvårdsprojekt. Man återskapar naturen och djurlivet som det var innan stora arealer odlades upp.
Här dåsar gästerna vid poolen en solig eftermiddag. Bara någon kilometer från den herrgårdsliknande koloniala farmen strövar leoparder och noshörningar. Gary och Heather Miller från Malta svalkar sig med öl på uteplatsen. De har bott här i tre nätter.
- Vi har sett de flesta, säger Gary och syftar då på "the big five", det vill säga lejon, elefant, noshörning, leopard och buffel. Fast den sistnämnda har gäckat dem trots ett flertal "game rides".
"Safari för mjukisar" sammanfattar de sitt besök, eller "safari på lyxigt sätt".
- Man bor bra, blir väl omhändertagen och ser samma saker som på andra safariturer utan att behöva bo i tält.
Det är lätt att instämma. Ett väl tilltaget luxuöst rum, en överdådig frukost, barbequekvällar med grillad antilop, kudu och sydafrikanska viner. Och mitt på den kringbyggda gården en sprakande brasa som lyser upp i den mörka natten.
Men höjdpunkten är förstås turerna bland viltet i öppna jeepar.
Att köra nära - väl nära känns det som - en grupp vilande noshörningar, eller upptäcka en sovande leopard i gräset bara några meter vid sidan av jeepen är hisnande upplevelser. Eller att blicka in i ögonen på en lejonfamilj som kalasar på en antilop. Bara 15 meter bort.
- Djuren är vana vid bilarna och reagerar inte, säger vår ranger Josh Penzhor.
Men resa sig upp i jeepen får man inte. Då kan något hända.
Impalaantiloper, vattenbockar, zebror, gnuer och schakaler dyker upp i buskvegetationen i ett böljande landskap, en elefant som lugnt betar från ett träd och giraffen, som kommer fram i skymningen och står som en siluett mot himlen med sin höga hals. Magiska ögonblick.
På Kwekwe's Sports Tavern i den svarta förorten Kwa-Zekele i Port Elizabeths utkant serveras ris, kyckling, lamm och bönröra tillagat på ett par enkla gaslågor. Träbänkar och enkla bord utgör lokalen. En townshiptur med utflyktsarrangören Calabash Tours har fört oss hit.
- Under apartheid hade det inte varit möjligt att ha detta ställe, säger ägaren Eric Mazwai. De vita ville inte att vi skulle äga något.
Nu har han satsat på tv, vilket drar folk eftersom många inte har råd med en egen. Men vita från Port Elizabeth kommer aldrig hit, bara vita turister.
Vi fortsätter till Red Location, den fattigaste delen av den svarta förorten New Brighton. Illa hoplappade skjul av plåt och bräder ger ett uselt skydd åt dem som lever här.
Silvia Ngwalangwala bor i ett litet rum tillsammans med barnbarnet Sinato och dottern som har tbc och just nu är på sjukhus.
Hon är 60 år, har bott här i 17 år i ett skjul där taket inte håller regnet borta och får 520 rand i månaden i pension (lika mycket i svenska kronor). På väggarna har tidningar klistrats upp för att hålla vinden borta. En säng, en sliten soffa, ett bord, en koffert, ett enkelt spritkök är allt som finns.
- Det är samma liv som under apartheid. Man hoppas det blir bättre för barnen, säger Silvia och kramar om Sinato där de sitter i soffan.
Mitt bland de många skjulen står några bastanta murade hus i två våningar som främmande fåglar - ett svenskt biståndsprojekt som skjutit långt över målet. Hyran är hög, de som bor här har knappt haft råd med möbler och det är redan mycket slitet.
Till Umbano School i Red Location kommer barn i åldern ett till sex år från de fattigaste familjerna för att få gröt på morgonen, bröd till lunch och lära sig enkla baskunskaper som hygien. Skolan bygger på frivilliga arbetsinsatser och på pengar från utflyktsarrangören Calabash och många turister som varit här. En smutsig matta täcker ett sprucket golv i rummet för de minsta. Leksakerna består av trasiga plastdetaljer. Men på väggen hänger färgglada hand- och fotavtryck.
- Många barn får vi hämta själva eftersom deras mammor är så alkoholiserade, säger Nolutando Mola som förestår skolan. Hos oss får många av barnen sina enda ordentliga mål mat.
När man efter township-turen sträcker ut sig på sängen i sitt fyrstjärniga hotellrum med vy över ett oändligt hav har man just blivit utsatt för sitt livs största kulturchock och samtidigt resans viktigaste upplevelse.
Nära hotellområdet ligger the Boardwalk, ett nybyggt nöjes- och shoppingcentrum, med restauranger, pubar, affärer och biografer runt en liten konstgjord sjö. Därtill ett casino med 700 slotmaskiner och öppet dygnet runt. Men här finns också en avdelning som ägnas åt lokalt hantverk. Svarta kvinnor syr smycken av pärlor eller väver väggbonader med färgstarka afrikanska motiv. David, som är vit, målar strutsägg. "Proud to be African" står det på hans t-tröja.
- Problemet är att så många vita betraktar sig som européer och tänker sig en framtid någon annanstans, säger han. Men vi är födda här och vi är afrikaner. Det är viktigt att ha den identiteten.
I hans sortiment ingår skålar, flätade av zulukvinnor, i mustiga färger och traditionella mönster. Ett litet pappstycke fäst vid varje skål berättar om vem som tillverkat den. Det känns som en hälsning.
På afrikansk tradition bygger också Insimbi, en liten fabrik som tillverkar halsband av handgjorda pärlor. Den ligger nära flygfältet och är ett projekt för att skapa arbete. Man tar med glädje emot turister.
I en stor öppen lokal modellerar kvinnor lera till olika former. Några klistrar på dekorationer, andra slipar eller doppar i glasyr före bränningen. I en liten butik går det att välja de uppträdda slutprodukterna.
Monica är 29 år och har ett barn. Hon rullar små kulor och gör hål med en tandpetare.
- Det är bra att ha fått arbete, säger hon. Men lönen har svårt att räcka till.
Månadslönen är 650 rand.
Det är sen sommareftermiddag i den sydafrikanska hamnstaden. Vågorna slår kraftigt mot klippor och betongfundament. Vind och sälta. Det är ingen dag för bad men väl för en spatsertur längs strandpromenaden. Den från början lite trista stranden visar sig snabbt bli mycket mer inbjudande ju längre ut man kommer från centrum. Sanden bildar lockande dyner och fula stadssilhuetter försvinner. Tre pojkar, illa klädda, kommer emot mig. De ber om pengar till mat. Det dåliga samvetet slår till och den gamla välbekanta tvehågsenheten inför tiggeri. "Mina pengar ligger på hotellrummet", ljuger jag och slår ut med händerna. Jag förväntar påstridighet. Men pojkarna säger artigt att de förstår och säger hej då.
Min egen middag intas på Hacklewood Hill Country House i stadens fashionablare delar, ett ställe som pendlar mellan fyr- och femstjärnigt i ett viktorianskt herrgårdsliknande hus. Efter vinprovningen en fyrarättersmiddag - soppa, skaldjurstallrik, grillad lax med grönmögelost samt ananas- och persikoglass. Därtill fyra sorters viner. Vita dukar förstås och silverbestick. Allt för bara 140 kronor.
I New Brighton möter jag som hastigast Zola Dube.
- Ubuntu, säger han och skriver för säkerhets skull upp ordet på ett papper. Detta är något viktigt som han vill skicka med mig.
- Ubuntu betyder medmänsklighet. Om någon har det svårt bjuder man in honom eller henne.
I ett slitet skjul i den fattigaste delen av Port Elizabeth försöker Joyce Thomas få avsättning för ett magert varusortiment.
- Människor som ger är långt mer välsignade än de som tar, säger hon.
Sydafrika lämnar man både omskakad och mycket klokare.