"Hluhluwe, hluhluwe." Vi försöker uttala namnet men är efter tre dagar fortfarande nära att svälja tungan. Det enda som hjälper för att få fram det rätta, fylliga kräkljudet är att vara infödd zulukrigare här i provinsen Kwazulu-Natal. Hluhluwe är namnet på en växt som med sina grova tornar är anslående för bushen. Den har fått ge namn åt diverse företeelser som tillförts landskapet av naturen eller människan, bland annat en by, ett stort viltreservat, Hluhluwe River Lodge där vi bor och floden nedanför verandan.
Vi vandrar längs den osannolika stranden som sträcker ut sig i oändligheten. På utsidan flankerad av det frustande havet som kastas till frigolitliknande skum mot strandrevet och stenbumlingarna, och på insidan blockerad av de hundra meter höga sanddynerna. Stranden och dynerna fortsätter i parallella spår de arton milen upp till Kosi Bay nära Moçambiques gräns och långt in i grannlandet.
Under sanden, som vispar runt i vildsinta mikrosandstormar vid Cape Vidal, blottas svarta ytor av titan, ett grundämne vars utvinningspotential hotat områdets naturvärden. Några kilometer utanför har ett fraktfartyg just gått på grund i den hårda vinden och hotar kusten med sin oljelast. Händelsen blir en nyhet ända hemma i Sverige.
Platsen är världsarvet Greater St Lucia Wetland Park på Sydafrikas östkust. Det skyddade, globalt uppmärksammade naturområdet på 2 400 kvadratkilometer består av en mosaik av tretton reservat. Fem huvudekosystem med alla grader av övergångar berikar tillsammans trakten med en biologisk mångfald av guds nåde. Det finns till exempel 139 arter enbart av "pillertrillare", en gödselsamlande skalbaggsgrupp, och 196 fjärilsarter.
I det marina reservatet, som utgör 35 procent av världsarvet, simmar nästan tusen fiskar. En morgon går vi ut på Lake St Lucia från Charters Creek med båten Imvubu, "Flodhästen". Vita hägrar lyfter som änglar mot strandgrönskan med landningsställen dinglande, medan flodhästar gömmer sina enorma kroppshyddor under vattenytan och skickar i väg aggressiva kaskader med näsborrarna när vi kommer för nära. En grupp vinterljusa sandlöpare pilar fram som på räls över en liten sandstrand i jakt på småkryp, ackompanjerade av en bokmakierie som sjunger melodiskt i skogen bakom. På nära håll kan vi följa en afrikansk fiskörn när den från bakhåll sätter klorna i ryggen på en intet ont anande karp.
Vid angöringsbryggan står två förbudsskyltar mot simning, med hungriga krokodilsilhuetter som förstärkare av budskapet. Här stiger vi ombord på Kian Barkers robusta Land Rover. Han är naturguide och biolog och har tillstånd att köra längs den oändliga sandstranden. Tidigare kunde alla göra det, men det ledde till nöjeskörning som slet på naturen.
St Lucia är Sydafrikas äldsta viltreservat, årgång 1895, berättar Kian medan han styr in över grässlätten. På instrumentbrädan ligger en kosvanspiska som enligt lokal vidskepelse skyddar mot stölder.
Vi vandrar genom gräset och passerar ett spretigt strykninträd som sticker upp i all ensamhet. På håll ser vi en grupp vattenbockar som letar efter något ätbart bland det vaxiga, oätliga Ncema-gräset som zulufolket gör vattentäta korgar av. En familj vårtsvin med svansarna rakt upp som antenner flyr oss till säker distans. Några ståtliga kuduantiloper äter av bladen i ett buskage.
Från en kulle har vi milsvid utsikt över våtmarkerna och sjön och vidare bort mot kusten. Den meterdjupa Lake St Lucia är egentligen en lagun i ett deltaland som bildas av floderna Mkuze och Hluhluwe innan de når Indiska oceanen. De mer än tusen flodhästarnas sextio ton exkrementer göder alger och plankton, som äts av räkor och småfisk, som i sin tur äts av den lokala "laxen" kabeljo, som sedan äts av krokodilerna. St Lucia är mycket artrikt och skyddas genom den internationella våtmarkskonventionen Ramsar.
Varje dag i skymningen gör vi en "game drive" med öppen jeep i reservatet Mkuze där vi ser trubbnoshörningar och impala beta i den glesa skogen. En vandring på Fig forest walk bjuder på möten med imposanta Ficusträd och feberträd med grönaktig bark. Feberträden fick sitt namn i kolonialismens begynnelse därför att människor som sov under träden blev sjuka i feberfrossa. Det berodde förstås inte på trädet utan på att det trivs i samma fuktiga miljöer som malariamyggen kläcks i.
Man kommer hem till sin naturnära lodge, tar ett skumbad i det lustiga badkaret på emaljfötter och går till den rustika restaurangen. Äter gott och delar en flaska sydafrikansk shiraz och skrattar åt dagens sällsamma konfrontationer tills tårarna sprutar. Vissa kvällar hålls middagarna utomhus i den med pålar eller vass inhägnade boman, där utegrillen går varm över glödande kol. Elden och några lyktor är de enda ljuskällorna till denna vildmarksromantiska matupplevelse som kallas braai och som man måste resa ända till Sydafrika för att njuta i sin äkta form. Sedan sover man som en nymatad bebis.
"Det är någonting med safarilivet som får en att glömma alla sorger och känna sig som om man druckit en halv flaska champagne - hjärtat bubblar över av tacksamhet över livet."
De vackra orden av tacksamhet var Karen Blixens i klassikern "Out of Africa" (1937), som hon skrev utifrån sina upplevelser i safarilandet Kenya. Den frihetsälskande baronessan såg om dagen de vilda djuren ströva fritt över savannen och satt stjärnströdda kvällar vid elden och tittade Denys Finch-Hatton djupt i ögonen, alltmedan ljuden från osynliga zebror, hyenor och lejon i mörkret accentuerade stämningen. Den afrikanska vildhetens karisma fick författaren att känna sig mer inspirerad, mer levande.
Karisma har också Drakensberg, men av annat slag. Dels genom storslagenheten hos de fårade branterna, de som skapar associationer till drakryggar och drakfötter, men ännu mer genom den mystik som bushmanfolkets osynliga närvaro tillför detta märkliga landskap.
"Bergen" är i själva verket en väldig förkastningsbrant som stiger från 1.200 meter till över 3.000 meter. Drakensberg reser sig som en topografisk barriär av basalt och sandsten från slätten och döptes bildriktigt av zulu till "uKhahlamba", "barriären av uppåtriktade spjut". Lesothos gräns följer övre kanten, det vill säga med det lilla landet beläget på högplatån ovanför förkastningsbranten. På kartan ser det avlånga världsarvet med sina tolv skyddsområden och 2.400 kvadratkilometer ut att ligga fastklamrat mot Lesothos rygg likt en stor, grön ödla som parar sig.
När den unge nybyggaren Albert van der Riet kom till Cathedral Peak för att jaga på 1930-talet blev han för evigt förälskad och fast i det ståtliga landskapet och de kristallklara vattendragen. Hans enkla hotell stod färdigt julen 1939 med 43 rum som kostade 1,35 rand per natt. I dag är stället av god klass och ett lika självklart inventarium i detta storslagna naturrum som kullarna och bergen.
Efter att ha suttit fast här i två dygn på grund av dåligt väder ger vi oss i väg i duggregnet den tredje dagen. Vi följer bäcken Umhlonhlo och vilar en stund vid det pittoreska fallet Doreen Falls, döpt efter pionjären Alberts hustru. Vandringen bär uppåt till några högt belägna klippöverhäng. Här under finner vi skydd när regnet kommer och kan njuta länge av tusen år gamla klippmålningar som traktens bushmän har åstadkommit med rödockra på väggarna.
Föreställ dig ett konstgalleri som sträcker sig över en fjärdedel av en kontinent och att detta galleri är fyllt med tusen och åter tusen verk, vart och ett av dem en unik klenod, upphängda mot en bakgrund av berg, dalar och vidsträckta grässavanner. Några dagar senare upplever vi liknande ting i Giants Castle fem mil söderut efter en ganska svettig vandring uppåt.
Målningarna på sandstensklipporna föreställer människor som sitter, dansar regndans, jagar med spjut, letar med grävpinnar efter mat i form av rötter, bär sköldar och antilophuvuden, fiskar från båtar. Människor som går i procession - kanske för att byta boplats, kanske för att möta fienden.
Framför allt har elandantiloperna målats med känsla. Den är Afrikas största antilop, ett kraftfullt djur som betydde mycket för bushfolket både som föda och som myt i folktron. Elanden var därför den enda jordiska länken mellan guden Cagn och Sanfolket.
År 1836 hade holländarnas (boernas) exodus norrut börjat från det brittstyrda Kapdistriktet. Dessa "voortrekkers" krav på land stötte på zulupatrull och ledde till massiva sammandrabbningar. Vid Blood River öster om Drakensberg den 16 december 1838 slogs mellan 10.000 och 15.000 zulukrigare tillbaka av 336 boer, 123 svarta och tre britter, som försvarade sig genom att på Vilda västern-manér ställa vagnarna i en hästskoformad ring.
Tre tusen zulukrigare dödades eller sårades, medan endast fyra boer sårades. Vid Blood River bildar i dag fler än femtio vagnar i brons ett mäktigt monument. Slagfält har blivit en stor turistattraktion i Sydafrika.
Slaget blev vändpunkten för den definitiva koloniseringen av inlandet - samtidigt början på bushfolkets slutgiltiga öde. Viltet som Sanfolket levde av försvann hastigt och de tvingades döda boskap för sin överlevnad. Med kolonialismens bakvända logik blev det då legitimt att boer och britter sköt ihjäl varje bushman de fick syn på.
Målningarna blir så levande när man sitter tätt intill dem. De färskaste föreställer boskap, vagnar, män på hästar iklädda hattar och gevär. Klippmålningarna som blev deras sista utfördes i fruktan, kanske som ett rop på hjälp från de få som fanns kvar.
Sanfolkets målningar är vår skattkammare, en konstsamling som är förtrollande, frisk som dagg. Urafrikanernas konst är en produkt av människan när hon levde närmare naturen än hon någonsin kommer att göra igen. På fyra decennier var ett helt folks existens utraderad. Men i det vidsträckta Drakensberg med alla dess mystiska landskapsformer är deras andar fortfarande märkbart närvarande.