Det är på fiskmarknaden i Busan den gör sig påmind för första gången. Lukten. Kommer den från byxorna? Eller kanske skosulorna? Vart jag går följer den mig i alla fall. Finns den i luften kanske? Jag sniffar besvärat omkring mig. En lätt jäst vitlöksdoft. En antydan till chili. Men inte bara det... där finns något bekant. Något svenskt. Det är... en syrlig ton av... just det... surströmming!
Inte direkt obehagligt. Men aningen påträngande. Kontrasten mot det kliniskt rena och doftlösa Japan, tre timmars stormig båtresa bort, kunde inte vara större.
Busan är Sydkoreas näst största stad, en hamnstad med allt vad det innebär. Redan innan vi lägger till vid kajen har staden visat upp ett panorama över våldsam expansion som kommer att bli ett återkommande tema under en månad framöver. Höga, vita bostadskomplex står nedstuckna i bergssidan som välver sig upp likt en amfiteater med hamnbassängen som självklar scen. Där ligger ankrade fartyg av alla nationaliteter och storleksklasser: containerfartyg, fiskebåtar, oljetankar, militärfartyg. När färjan passerar syns de rostiga och medtagna fartygssidorna tydligt. Kan flytetygen verkligen ta sig härifrån för egen maskin? Eller kommer de att ligga kvar som ett levande museum över Busans marina historia: sjövägen härifrån var en gång eremitstatens enda port till yttervärlden, i form av en begränsad handel med Japan. Därifrån kom också invasionsflottor med jämna mellanrum. Från 1910 stannade japanerna i trettiofem år. Under det blodiga inbördeskriget under femtiotalets första år var Busan det enda område som aldrig ockuperades av kommunistsidan - staden blev ett avgörande brohuvud till de amerikanska och allierade trupperna som också de skeppades från Japan. I dag finns här världens enda FN-kyrkogård som ett minne av händelserna.
Men i likhet med mina moderna japanska medpassagerare stiger jag av färjan med ett mål i sikte: mat. Fisk närmare bestämt. Japanska matturister kommer till Sydkorea för den betydligt billigare sushin - att äta rå fisk är också en del av koreansk mattradition. Alltså styr jag mina steg till fiskmarknaden Jagalchi, berömd som en av Asiens största.
En gammal gumma klädd i huckle, förkläde och gummistövlar - av nylon i lysande rött, blått och grönt - kommer rullande på en kärra som skulle kunna vara medeltida, lastad med stora glänsande gula fiskar. Kraftiga hjul skär igenom fiskrens och slaskvatten.
Det piper till.
I en enda rörelse har gumman ställt ner vagnen, fällt upp locket och svarat i sin minimala mobiltelefon. Affärerna går bra, verkar det som, och jag har fått ett första ansikte på den koreanska tekniktokigheten: en fiskförsäljande farmor.
Meterlånga röda bläckfiskar ligger med tentaklerna hängande över kanten på plastbyttor som ständigt översköljs med nytt vatten. I andra akvarier, hinkar och byttor trängs fiskar och skaldjur av alla sorter och storlekar. Att Sydkorea är världens största ostronproducent framstår som helt självklart efter en promenad här. Kvinnorna, för det är de som står för kommersen när männen fiskat klart, har oftast en enkel gaslåga och några låga bord bredvid sig. Där kan den hungrige slå sig ner och välja ut några skaldjur eller fiskar och få dem tillagade enligt önskemål.
I anslutning till fiskmarknaden ligger en nästan lika stor marknadsplats för torkad fisk. Drygt 200 affärer säljer torkad bläckfisk (populärt drinktilltugg inte minst), torkat sjögräs (i färg från brunsvart till ljusgrönt, tjockt, malet, helt, saltad, rostat) och torkade fiskar (från lastpallar med småfisk till rejäla fiskflak). Variationen är helt bedövande. Om en matmarknad säger något om hur det är ställt i nationen, undrar jag hur en korean hade upplevt ett svenskt snabbköp. Förmodligen skulle herr eller fru Kim tro att vi lider av bristsjukdomar på grund av enahanda kost och dålig kvalitet på matvarorna.
Vi lämnar Busan med lyxtåg till Seoul. Det är ungefär så långt bort man kan färdas i landet - en fem timmars tågresa genom ett nattligt landskap som överallt är upplyst av ljusen från städer eller hus. Det är ett tätt befolkat land. På tågteven visas den första Rambofilmen. På grund av vinterkylan utanför har värmen i kupén skruvats upp till en olidlig bastu.
När vi anländer till Seoul råder typiskt vinterväder för dessa breddgrader, minus femton och strålande sol. Under vintern faller relativt lite nederbörd och temperaturen går från svinkallt till nollgradigt på någon dag. Mer än en gång tänker jag att långfärdsskridskor på den frusna Hanfloden måste vara ett fantastiskt sätt att se Seoul.
Nu blir det mer konventionella fortskaffningsmedel för att ta sig runt i megastaden. Taxi och buss är billigt och enkelt - men som i alla storstäder är tunnelbanan överlägsen. Det märks att den är dimensionerad för att dagligen forsla runt stor-Seouls drygt 20 miljoner invånare. Under rusningstrafik ska man inte ha anlag för cellskräck. Men undviker man topparna i trafiken går det utmärkt att ta sig runt.
Det finns rörande inslag också: små hemtrevliga mötesplatser på olika håll i tunnelbanesystemet. En soffgrupp med böcker i bokhyllor och en teve till exempel. Där man kan slå sig ner och vila en stund, mitt i ankomsthallen. Eller kolla blodtrycket och samtidigt få sin mobiltelefon laddad i laddningsstationen. På mer än ett ställe står vanliga små blomkrukor uppradade - som om de just plockats ur någons köksfönster för att tjäna som mittdelare i trappan ner till perrongen. Klotter finns naturligtvis inte. Hur kan en bokhylla med böcker och några blomkrukor på golvet överleva i denna utsatta miljö? Beror det på en konfuciansk tradition av respekt och kontroll, eller på det faktum att det inte var länge sedan Sydkorea var en auktoritär polisstat? Jag vet inte.
Att den sydkoreanska demokratin är av relativt sent datum, där olympiaden 1988 blev ett avstamp för det moderna, öppna Sydkorea, märks framför allt på en plats i Seoul. Stadens centrum utgörs av området kring de gamla kungapalatsen Changdeokgung och Gyeongbokgung. Den amerikanska ambassaden ligger alldeles bredvid. Ett tiotal polisbussar med fullt kravallutrustad polis och gallerförsedda fönster står permanent parkerade framför. Med jämna mellanrum blossar de antiamerikanska känslorna upp, som värst i december 2002 då 100.000 Seoulbor gick i fackeltåg i protest mot det rättsliga efterspelet till att två skolflickor av misstag körts ihjäl av ett amerikanskt pansarfordon.
Trettiosju tusen amerikanska soldater är stationerade i landet för att skydda Sydkorea mot den galne grannen i norr. De äldre medborgarna minns de amerikanska uppoffringarna för Sydkorea under inbördeskriget. De yngre ser hellre att landet klarar sig självt och tror mer på solskenspolitik och återförening än på terrorbalans. I gränsbyn Panmunjom mitt i den demilitariserade zonen, en timmes bussresa från Seoul, kan man få en guidad tur för att kika in på Nordkorea och med egna ögon se den sista och mest bisarra resten av kalla krigets dagar.
Men allt är inte politik. Det finns historia också. Flera stora tempel- och palatskomplex ligger i Seoul. Främst av dem är kanske Chongmyo, en helgedom åt Chosondynastins (1392-1910) förfäder. Ett av Sydkoreas världsarv enligt Unesco. Här förvaras stentavlor med namnen på dynastins kungar och drottningar. Än i dag är platsen en enande punkt för koreanerna, och första söndagen i maj återupplivas ceremonin för förfäderna enligt mönster från 1400-talet. Arkitekturen bygger på upprepning av enkla element och former, utan dekorationer annat än i själva effekten av symmetrin. Området är stort och kräver tid och eftertanke. Mer påtagligt än så här kan den, ännu i högsta grad levande, konfucianska traditionens kraft knappast upplevas.
Eller kanske finns det en annan plats: Dongdaemun.
Låt det vara sagt en gång för alla. Den som inte är intresserad av att känna, titta, handla, shoppa, fynda, vrida, vända, leta, pruta och köpa: åk till någon annan plats än Seoul. Den dygnet runt-öppna kommersen sker i varje upptänklig vara från varje hörn av jordklotet. Allt finns att köpa. Fiskmarknaden i Busan framstår plötsligt som hökarn på hörnet. Dongdaemun, en av flera enorma marknadsplatser, är den viktigaste platsen för försäljning av tyg och kläder. Med enorm menas verkligen enorm. Och i konfuciansk anda håller försäljare av samma vara till i samma vrå av marknaden. Det innebär att säkert hundratalet försäljare av metallknappar håller till för sig, plastknapparna bredvid. Koreanskt siden säljs till höger, utländskt till vänster. Båsen går från små till stora, med ett varierande antal försäljare bakom disken, där de tycks äta, sova och se på teve - ofta samtidigt. Damkläder har ett motsvarande Ikea-stort varuhus, herrkläder ett annat. Det är helt obeskrivligt och mycket skrämmande för den oinvigde. Trängseln är tidvis kompakt i de smala gångarna, och alla är ute för att göra fynd. Många utländska prestigemärken tillverkas i Sydkorea och hamnar ibland på marknaderna till en bråkdel av priset i en vanlig affär.
Men kläder är en sak. Det finns en fotbollsplan med kökstillbehörsaffärer, en sektion för begagnade borrmaskiner, knivar, skrot, antikviteter, koreansk lack, blommor, oändliga våningsplan med plastsmycken, plastblommor, ginseng, keramik, läder. Rådet till Korearesenären måste bli: res lätt och ta med en extra väska. Eller köp en ny.
Att Seoul med omnejd är en megastad med sina drygt 20 miljoner invånare, förstår jag egentligen först när vi åker söderut igen på utflykt till landets verkliga landsbygd, Jeollabuk-Do. Under en dryg halvtimme åker bussen genom ändlösa, tätt bebyggda förstäder, de flesta verkar vara helt nya. Rader av smala höga huskroppar, numrerade på gavlarna med svarta siffror, för att de boende ska kunna hitta hem får man anta. Här, i en sammanhängande megastad, bor halva landets befolkning. Ständigt breder staden ut sig åt söder - norrut ligger den känsliga gränsen mot Nordkorea alldeles för nära.
Några busstimmar söderut är landskapet helt förändrat. Bussen går över kullar och havsvikar längs kusten. Små fyrkantiga risfält och traditionella hus med sina liksom överdimensionerade tak med utdragna hörn flyger förbi. Vi rastar vid en bensinstation med den största offentliga toalett jag någonsin sett: ett gigantiskt pissepalats i vit marmor med plats för hundratals nödiga sida vid sida.
Vårt mål är att besöka bergen och några tempel, främst av dem Seonunsa. Åttio procent av den koreanska halvön är täckt av berg, vilket gör de övriga, beboeliga, tjugo procenten extremt tättbefolkade. Samtidigt innebär det naturligt avgränsade områden där naturen sätter stopp för människans framfart. Nu är det ingalunda så att det är tomt i bergen: koreanerna är intresserade av friluftsliv, och att vandra i bergen förefaller närmast vara en folksport.
Men till Seonunsa kommer koreanerna inte i första hand för nyttiga promenader. Parkeringsplatsen nedanför tempelområdet sväljer utan vidare ett par tusen bilar. Flera hotell står redo att ta emot anstormningen, som sker av ett enda skäl: blommor. Det handlar om skönhetssökande naturturism. Templet ligger vid en bergssida, som är täckt av 500 år gamla, sex meter höga kameliaträd. Varje vår skapar de blommande träden en röd skog som fond till tempelbyggnaderna. Marken täcks av blommande vild amaryllis.
Tempelkomplexet invigdes år 577 och hyste då ett par tusen munkar. Munkar finns kvar än i dag, och framför allt växer strömmen av koreaner som åker på "retreat" genom att tillbringa några dagar med att följa klostertillvarons asketiska livsstil. Även utländska besökare tas emot i mån av plats. Från huvudtemplet går det att vandra en liten stig upp i bergen. Med jämna mellanrum dyker småtempel upp, eremitboningar och avskilda meditationsplatser.
Det börjar snöa. Snart är det full snöstorm. En trappa leder upp längs en tvärbrant klippa. Från dolda högtalare hörs de långsamt knäppande tonerna från ett stränginstrument. Det hela är minst sagt märkligt. Men vi följer trappan uppåt, uppåt. Varje trappsteg är livsfarligt halt av snö och is. Till slut kommer vi till en plattform där en häpnadsväckande utsikt öppnar sig mot en dal mellan snöbyarna. Färgerna har försvunnit, allt är bara vitt och grått. Det är som en bild målad med tusch på en rispappersrulle. Så vänder vi blicken lite till höger. I ett litet tempel, några meter brett, sitter en gyllene, uråldrig, Buddhaskulptur, omgiven av buddistiskt rött.
Vi är hungriga när vi kommer tillbaka till den alldeles väldigt påtagliga moderna världen i form av asfaltplanen omgiven av fula betongbyggnader. Efter snö och milslång bergspromenad är vi dessutom våta och kalla. Den första av bussarna som ska ta oss tillbaka till Seoul och därifrån hem till Sverige går inte förrän om några timmar. Vi sätter oss på en restaurang. Som alltid i Sydkorea är golvet raffinerat värmt underifrån. Ondol, som det heter, utgjordes från början av varm luft från eldar som leddes i rör under bostadsrummen. Nu fyller varmvatten samma funktion. Det är hett och skönt att sitta på när skorna åkt av nedanför plattformen som utgör restaurangens traditionella sittdel med låga bord. Vi beställer nationalrätten bi bim bap. I en fräsande het stenskål ligger ris och grönsaker med lite kött. Ett ägg har knäckts ovanpå och steker i den heta skålen. Chilistark kochujangpasta blandas ned. Ett tiotal små skålar ställs bredvid. De innehåller det mest koreanska som ätas kan. Nationalrätten, till vars ära det finns böcker, museer och otaliga hemsidor. En nödvändighet som får varje koreanskt hem att ha två olika kylskåp. Tillbehöret som ingår i varje måltid, från frukost till middag.
Kimchi.
Helt enkelt syrade, inlagda grönsaker. Sjögräs, sesamplanta, gurkor, kål, svampar. Kryddade med fisksås, chili och vitlök. En säregen, men efter ett tag beroendeframkallande rätt. Kimchi fick tills nyligen inte tas med på flygplan av respekt för medpassagerarna. De jäsande grönsakerna sprider nämligen en stark lukt med en ton av surströmming omkring sig.
Det första som resenären märker av Korea - och det sista.