Utanför hörs klappret från två träblock som slås mot varandra – den traditionella väckarklockan. Klockan är fyra på morgonen och det är fortfarande kolmörkt ute. Men nu är det dags att stiga upp efter en natt på en tunn madrass direkt på golvet. För här i Golgultemplet börjar dagen alltid tidigt.
”Den som missar mässandet kl 4.30 ska som straff utföra 3 000 bugningar”, står det i programmet alla besökare till buddistklostret, som är berömt för sin utbildning i den andliga träningsmetoden sunmodu, får vid ankomsten. Men riktigt så tufft är det inte i verkligheten. Uppmaningen tycks snarare vara ett utslag av templets grundares, prästen Jeog Un Seol, lite speciella humor och kanske också hans disciplinära krav på dem som verkligen vill viga sitt liv åt munklivet och inte bara vara med om en annorlunda helg. I varje fall ställs inga sådana krav på oss helgbesökare fast vi hör hur munkarna redan mässar i ett av husen högt ovan oss när vi vandrar upp på bergssidan inandades den ljumma nattluften.
Sydkorea är ett land där det aldrig är långt mellan det moderna och det mycket traditionella.
Sunmodu är en träningsmetod för att uppnå upplysning där en av huvudingredienserna är kampsport med tvåtusenåriga rötter. Den här kombinationen av långsam meditation genom bland annat yoga och blixtsnabb kampsport fick sin nuvarande form 1984 och har sitt centrum just här i Golgultemplet, i bergen nära staden Gyeongju, i sydöstra delen av landet. ”Sun” är metoden att uppnå intuitiv upplysning genom meditation, ”mu” betyder stridskonst och ”do” betyder vägen. Själva templet och den fina Buddhastatyn huggen direkt ur berget har funnits här sen 500-talet, men nästan alla tempelbyggnader har bara några få år på nacken. Allt fler koreaner och utlänningar kommer hit för kortare besök eller längre kurser.
Få besökare är uppe med munkarna, men under det efterföljande meditationsprogrammet, mycket likt yoga, deltar alla med varierande framgång. Den efterföljande frukosten är också den en ritual med hård disciplin, där vi förväntas äta fort och bara mellan Jeog Un Seols ljudliga start- och stoppsignal med bambukäppen. Dessutom måste alla följa en ritual där målet är att skålarna ska vara exakt lika rena vid måltidens slut, som när vi började. Sköljvattnet dricker man upp. Hemligheten för att lyckas, förutom att lyssna noga på instruktionerna, ligger i att inte ta mer mat än man hinner äta upp på några minuter.
Då är det betydligt lättsammare och en ren njutning att se mästaren själv och några av de skickligaste munkarna visa sina stridskonster – mäktiga, viga, blixtsnabba utfall och hopp ackompanjerade av röststarka vrål.
Förutom rena turistbesök, som vårt, kan man – också mot betalning – stanna under längre perioder och träna sunmodu. Har man seriösa ambitioner att bli kvar som munk är träningen helt gratis.
I och runt staden Gyeongju, som man når med tåg på några timmar från huvudstaden Seoul, finns flera av Sydkoreas världsarv. Ibland beskrivs staden som ett enda stort friluftsmuseum, vilket med tanke på de allt fler moderna husen känns som en överdrift, även om de värsta excesserna i höghusbyggande undvikits. I de flesta andra städer har förödelsen under Koreakriget tillsammans med en snabb befolkningstillväxt tvingat fram stora områden med trista 20-våningshus.
Vid stationen kan man hyra cykel, ett utmärkt sätt att ta sig runt om man inte är med på någon organiserad tur. Närmast stationen ligger Tumuliparken, med ett tjugotal mäktiga gräsklädda gravhögar från första århundradet e Kr, omgivna av vackra, knotiga tallar – som tagna ur tuschmålning. De här lämningarna från Silladynastin grävdes ut av arkeologer på 70-talet och många av de rika brons-, guld- och stenfynden finns på ett stort museum i närheten. Det går dessutom att gå in i en av gravarna.
Fortsätter man högt upp i bergen som reser sig tvärt nära stan når man ännu ett världsarv – det stora Bulguksatemplet, som verkligen ser ut att vara från 500–700-talet (då det ursprungligen uppfördes) men som skickligt återuppbyggts efter Koreakrigets ödeläggelse.
I närheten, ligger Seokguramgrottan, som man når efter en skön skogspromenad. Från utsidan är den vackra Buddhastatyn i grottan dold av ett typiskt tempel, också det återuppbyggt efter kriget. Japanerna planerade under andra världskriget att flytta hela helgedomen till Japan och tempelfasaden monterades ner i packlårar, men blev som tur var kvar och kunde byggas upp på nytt.