Öarna Chumbe och Mnemba runt Zanzibar döljer veritabla paradis. Här finns både ekoturism och barfotalyx.
Tidigt på morgonen tar svenskan och marinbiologen Frida Lanshammar med mig från Stenstaden ut till sin zanzibariska favorit, Chumbe Island. Hon har gjort det många drömmer om: hon har tagit med sig sin utbildning och profession till ett tropiskt Favorit-Eden för att arbeta med och njuta av det hon tycker mest om – korallrevens mångfald.
Svenska Zanzibarturister som kommer ut till Chumbe har ibland turen att få följa med henne på snorkelturerna över korallreven.
Det är intressant att dyka med någon som Frida, som har ett vant öga och kan identifiera vad vi ser. Hon pekar ut en stenfisk som jag aldrig skulle ha sett eftersom den är expert på kamouflage – dessutom livsfarlig att trampa på. Frida upptäcker en stingrocka halvt dold i sanden under ett korallblock, samma artgrupp som dödade den australiske krokodilkändisen Steve Irwin med ett sting rakt i hjärtat.
Anemonfiskar leker bland havsanemonernas svepande tentakler, papegojfiskar gnager på koraller, en bläckfisk ändrar snabbt färg efter sin omgivning, alla i ett stort stim av guldsilvriga småfiskar byter på given signal riktning exakt samtidigt.
När vi snorklar vid Chumbe överraskas jag av mångfalden under ytan. Snorkling och dykning i flera världsdelar har gjort mig desillusionerad över hur mycket av havens sagovärldar som degenererat av människans aktiviteter. Men här blir jag glad, Chumbe Island erbjuder inte besökaren vilka korallrev som helst.
Medan reven runt Zanzibar i skrämmande utsträckning skadats av öbefolkningens dynamitfiske under många år har Chumbe klarat sig bäst. Det är inte ofta man har militären att tacka för en positiv utveckling, men Chumbes rev finns kvar tack vare den tidigare militära zonen, som förbjöd andra aktiviteter än försvar.
En auktoritet inom korallbiologin, professor Veron från Australiens marinvetenskapliga institut, kom hit för tio år sedan och summerade sina studier med att Chumbes korallvärld är ”en av de mest spektakulära och bäst skötta som finns”. Fyra hundra fiskarter simmar omkring här ute.
Frida visar mig också utsikten uppifrån fyren, i sig ett intressant byggnadsminne som dåvarande sultanen av Zanzibar lät uppföra i början av 1900-talet. Skogen brer ut sig nedanför oss som en djupgrön, lokalt handvävd matta. Hela ön är också skogsreservat, där man försöker ge den sällsynta Aders dykantilop en fristad.
Jag får se hur förvaltarna av ön engagerat undervisar skolungdomar från Unguja, som huvudön Zanzibar kallas, om den marina ekologin och naturskyddsvärdena. Köket tillagar goda havsrätter. Jag avnjuter en sådan på terrassen bakom besökscentret samtidigt som blicken följer en svart häger på smygande fiskafänge i vattenbrynet nedanför.
På Chumbe får man det lugn man söker. Sju ekobungalower bjuder på luftig frihetskänsla utan lyx som tv eller telefoner. Vilken Chumbeturist skulle fråga efter tv? Den öppna planlösningen och totala ekoanpassningen fångar ens intresse. Här känner man sig verkligen inte som en skadlig turist, tvärtom. De palmtäckta taken fungerar som regnvattenledare, vattnet filtreras och värms med solenergi, toaletterna skapar kompost, solen ger ström till glödlamporna och till ficklampan som sitter på en stolpe utanför. Bra att ha på kvällen när man går för att äta middag i huvudbyggnaden. Denna är en jättehydda med vasstaket utformat för att fånga upp så mycket regnvatten som möjligt och leda det till cisternerna.
Utan lodgen skulle det vara svårt ekonomiskt att förvalta ön på ett hållbart sätt. Samtidigt får besökarna en mycket intressant kunskap med sig hem, liksom en tillfredsställelse över att ha bidragit till områdets naturskydd och lokala utveckling. Ekoturismen i ett nötskal. Här tycks konceptet ekoturism fungera.