Serengeti från första parkett. Zebror, gnuer, och gaseller vandrar över savannen i jakten på föda. Peter Hanneberg, på exklusiv safari, häpnar över naturens skådespel.
Afrika vaknar! Den rödnäbbade näshornsfågelns ulkande hörs genom tältduken och vaknar man inte av den, så vaknar man av de vita buffelvävarnas vassa ki-ki-ki från tornakaciorna. Ur sängbolstret ser vi himlen närmast horisonten ljusna svagt för att sedan färgas röd. Den yttre tältduken är alltid uppvikt för att släppa in natten. Moskitnätet innanför håller myggen på avstånd.
I Serengeti är det gnuernas vandringar som lockar. Detta massiva skådespel när tio tusen och åter tio tusen djur tar sig fram över savannen. Varje år beskriver de en medsols cirkelrörelse som styrs av tillgången på föda, som i sin tur styrs av regnen och vegetationscyklerna. Utmed denna migrationscirkel har arrangören Conservation Corporation Africa flera väntande lägerplatser som de kan flytta mellan.
Det är inte ett läger man tar i ryggsäcken. Det handlar om tretton ton utrustning som kräver tre lastbilar och fem dagars arbete för att byta lägerplats. Flyttbara basläger är ett gammalt koncept för professionella jägare, men i dag är det fotograferande ekoturister som tillämpar det i Serengeti - "Tanzania under canvas".
När jag öppnar ögonen den andra morgonen är det något särskilt med ljuset. Det är dimma ute och från jeepen kan jag bara skönja djuren med delvis upplösta konturer: thomsongaseller, zebror, några schakaler, en hyena.
När dimman släpper har vi turen att möta det vi kommit hit för! Ett väldigt dammoln stiger över grässlätten. Det rivs upp av hundratals gnuer och zebror som galopperar över grusvägen, ned till en torr flodfåra och över på andra sidan. När jag vrider på huvudet upptäcker jag på håll en avlång massa som rör sig framåt med pulserande målmedvetenhet. Från sidan liknar hjorden en mörk, ringlande mask utan slut.
Årstiden är mitten av november, på gränsen mellan torrtid och regntid. Där vi befinner oss i centrala Serengeti, har de långa gräsen mognat och blivit oattraktiva för gräsätarna. Här växer framför allt det böljande hyparrhenia, som används till taktäckning. Det är kraftigt och håller låg energimängd.
Djuren vill förbi denna otjänliga föda och vandrar nu från norra Serengeti mot sydost, genom Seroneraområdet, till högslätten mellan Serengeti och Ngorongorokratern. Där växer under regntiden (december-april) kortare, näringsrika gräs. Det är massvandringen till dessa godisgräs som vi nu får bevittna en bråkdel av.
Över kortgräsens svagt böljande slätter längre söderut brukar man se hur hjordarna rör sig dagligen i riktning mot de lokala regnen. De vet nämligen att gräset genast svarar på nederbörden. På dessa slätter parar sig gnuerna i april-maj och föder sina kalvar när de återvänder 8-9 månader senare, i december-februari.
Där hjordarna uppehåller sig, dit hittar också deras predatorer, kattrovdjuren. Man tror att runt två hundra lejon följer i migrationens köldamm. Och där lejon, leoparder och geparder ses smyga i buskarna vet i sin tur hyenor, schakaler och fem sorters gamar att det snart vankas mat. Hela näringskedjan är samlad där gnuerna drar fram: Gräs-gnu-gepard-gam.
Här, mot Saleistäppen, dödsstörtade naturvårdaren Michael Grzimek med sitt zebrafärgade flygplan 1959, i en tid då gnuerna minskade kraftigt, och blev en symbol för viltvården. Han och hans far professor Bernhard Grzimek vågade sina liv för att räkna gnuer och rädda djuren från utrotning. Tänk om han hade fått uppleva dagens tvåmiljonhövdade hjordar av gnuer och zebror. Säkert hade han också uppskattat att se hur storviltjakten utvecklades till ekoturism och blev en skyddsfaktor för Serengeti, ett skydd som förstärktes ytterligare när parken fick FN-status som världsarv 1981.
Den magiska solnedgången med paraplyakacior som silhuetter i förgrunden; kvällens lägereld som minner om att detta är mänsklighetens vagga; nattens välvda stjärnströssel; gryningen med de osannolika hjordarna av zebror, gnuer och impalor; kontrasten mellan oskuldsfullt betande hovdjur och plötslig dramatik och död inför öppen ridå.
Savannen är Afrikas själ och sinnlighet, samtidigt vår egen existens i ett ofattbart tidsperspektiv.