Han som dittills suveränt duckat för alla resans problem och obehagligheter genom att skämta eller sjunka ner i ytterligare en bok.
Rädda? Var vi rädda nu, vi som vägrat gripas av myteristernas brådska med att lämna båten? Nej, det var inte förlamande skräck - men i bröstet hade plötsligt mitt bankande hjärta ersatts av ett tomt svart hål.
Myteri? Nej, det sa vi bara på skoj. Vi var inte många kvar men inte hade vi haft något myteri. Det hade mer varit som ramsan om tio små negerpojkar; de försvann efter hand. Hoppade på bussar eller hittade små flygplan att följa med. Tvivlande på att vi skulle nå Zanzibar med vår dhow.
Nu var det bara Knutte och jag kvar förutom ägarparet Hans och Carina. Och besättningen. Den som Hans och Carina i resans begynnelse ofta och salvelsefullt sagt att vi hade så mycket att lära av.
- Ska vi komma och tala om för dem hur de ska göra, de som har seglat här i tusentals år, sade de.
Men min tilltro till kapten Abdullahs sjömanskap hade svikits gång på gång. Inte minst denna dag som hade börjat med att han satte oss på grund utanför Chake Chake, Pembas största stad. Seglade rätt upp på den enda ö som syntes på den vida horisonten.
- Vi kan gå söder om, sade jag med onda aningar efter att ha gluttat i sjökortet som vi gudskelov hade med ombord trots att kapten Abdullah log outgrundligt åt sådana hjälpmedel.
Han skakade på huvudet och envisades med att försöka runda norr om trots att vi inte kunde gå så högt i vind och hade tidvattnet emot oss. Efteråt skyllde han på en förbannelse, någons onda öga. Det var inte hans fel.
Jag såg bara att han gick helt i baklås, vägrade lyssna och riskerade båten som länge stod och stötte med sin botten i de vassa korallreven, innan Knutte och jag hade övertalat en liten utflyktsbåt med dykturister att köra ut ett ankare åt oss med så mycket hopskarvad lina vi kunnat hitta ombord. Hans och Carina hade uppgivet vandrat i väg längs stranden med sänkta huvuden. Kapten Abdullah vägrade tala med någon, vadade i land och satte sig tjurigt under ett träd och lagade segel. Vi andra letade rep och stod redo att börja dra när tidvattnet vände. Vi varpade oss ut till slut med ren muskelkraft och kunde hissa igen. Men tilliten hade fått sig en ny törn.
Nu satt jag där i mörkret och stirrade ut över den vresiga sjön som gjorde allt för att kasta "Jannat" på tvärs.
Det var jag som hade sagt till kapten Abdullah att han måste gå över mer på sydväst. Jag var orsaken till att besättningen i beckmörkret livsfarligt klängde på båtens relingar och drog i tampar och segel för att vi skulle gå över stag. Att göra det i en dhow är komplicerat. Inte alls bara att lägga om rodret och sedan skota hem. Det stora latinseglet är i sitt övre lik fäst vid en lång, tung rå. Den är hissad på läsidan av den korta framåtlutade masten. Vill man ändra kurs genom vinden måste först seglet samlas ihop och tillfälligt beslås runt den långa rån som sedan i den hävande sjön balanseras lodrätt innan den i precis rätt ögonblick ska rullas runt den framåtriktade masttoppen. Det måste ske exakt när en våg tippar skovet åt rätt håll, annars orkar man inte. Tre fyra gånger försökte vi utan att lyckas och det var då Knutte gick ner på knä.
Skulle vi klara det, skulle någon av dem som brottades med rå, segel och skot spolas överbord? Sjön slog in när "Jannat" la sig tvärs och rorkulten slets ur händerna på rorsman. Men gång efter gång fick vi upp henne igen med häcken mot sjön och till slut kunde vi skota in och lägga oss på kurs.
- Ok skipper, är du nöjd, sa kapten Abdullah till mig. Han log brett men jag lyssnade efter en droppe av sarkasm i hans hjärtlighet.
Men han hade redan förlorat ansiktet en gång denna dag, han tänkte inte göra det igen. Han var idel förbindlighet.
Jo, jag var nöjd med kursändringen, jag hade tjuvtittat på min lilla gps och sett att vi av bekvämlighet gått med vind och sjö och styrt ost om Zanzibar, men nu skulle vi komma rätt. Vi skönjde ett svagt glimmande långt borta, fyren på kryddöns norra udde.
Den ihåliga känslan i bröstet fylldes ut, mareldens miljoner glimmande små stjärnor i vattnet var inte längre spöklikt kalla - bara förunderligt vackra och trösterika i mörkret.
Äventyr, vi var ju på äventyr. Och man fryser i alla fall inte i Indiska oceanens monsunvindar, inte ens på natten när man blivit blöt av sjö som slagit in.
I sjökortet stod en varning: Pemba Channel, strong currents, see special notes.
Men "Jannat" seglade på tusenårig tradition och märkligt oförstånd i skön förening, ingen ombord i henne hade kollat några handböcker för sjöfart. Där fanns bara en Lonely Planet, deckare och skönlitteratur. Lugnt stävade vi vidare i natten utan sådana nymodigheter som lanternor, radio och andra instrument. Kompassen som Folke haft med sig från Sverige hade skruvats fast på en bräda men den satt knappast i rätt vinkel till skeppets längdriktning och var inte mycket att styra efter.
Vi lade oss på svaj en bit från udden, kapten Abdullah gjorde som vanligt och släppte ankaret, en tung dragg av grovt hopsvetsat armeringsjärn, mitt i farleden. Inget tryggt lä, inget gonatt små vågor som kluckar. På tvärs i sjön som vanligt och vågtoppar som gång på gång slog över oss som kröp ihop på däck och durk.
Ingen utkik, ingen fotogenlampa eller ankarboll i fören. Kapten Abdullah och besättningen lindade snabbt in sig i var sin kikoi och drog den över huvudet. Orörliga i en rad och som i liksvepningar i gryningsljuset.
Slosh-slosh, slosh-slosh lät det från slagvattnet när vi rullade och om ett par timmar skulle Rashid, som var yngst av besättningen, tvingas öppna durken och kliva ner i det svarta, oljiga kölsvinet och ösa pyts efter pyts över bord.
Det var åtminstone på sätt och vis betryggande att titta ner i det smetiga innandömet, för spanten satt tätt och var grova och bordläggningen var minst ett par tum tjock och verkade frisk.
Jag låg sömnlös på en bänk, kikade ut över vattnet då och då, någon borde ju göra det, och tänkte på resan. Bara en dag kvar till Zanzibars hamn. Tio dagar sedan vi bar ner våra inplastade trunkar till "Jannat" på Lamu, så okristligt tidigt att det ännu var mörkt och vi snubblade fram i de smala gränderna. Inte ens åsnorna hade börjat skria än.
Den skulle börja där, drömseglatsen. I en riktig dhow, längs swahilikusten, från Lamu och med Zanzibar som slutmål. Det hade gått ett år sedan jag stött ihop med Knutte utanför jobbet och han sa: Vi ska segla en dhow till Zanzibar, är inte det något för dig? Och jag tänkte på alla de gånger jag stått och tittat ut över havet, i Eritrea, Somalia, Kenya, Tanzania och Moçambique, och sett dhowernas segel sväva som måsvingar därute mot horisonten. Båtar som förbundit Afrikas östkust och Mellanöstern med civilisationerna i Asien tusentals år innan portugiserna konstruerade sina karaveller och började utforska nya världen, en tid när Västeuropa var världens utkant.
Självklart ville jag följa med, segla med monsunen. Den vind som stadigt blåste från sydväst under sommarhalvåret och från nordost under vintern, oföränderligt i århundrade efter århundrade.
Vi var ett hopplock av bekantas bekanta till Hans och Carina som ägde "Jannat". Hon hade ingått när de köpte ett litet hotell på Lamu för flera år sedan.
Under hösten och vintern möttes de flesta av deltagarna och tittade på sjökortet och la upp rutten. Jag kunde inte delta men förlitade mig på Knutte, vi skulle ha gott om tid till seglingen, sa han. Hinna med strandhugg, stanna där det verkade intressant. Navigera efter stjärnorna. Varje Lamuskeppare var född med inbyggd kompass och kunde varenda stjärna, det satt i ryggraden på dem.
- Vi har så mycket att lära av dem, sade Carina trosvisst varje dag.
- Jag har seglat till Zanzibar många gånger, sade kapten Abdullah och vi sög girigt i oss orden, ivriga att finna en auktoritet att lita på.
Kapten Abdullah hade kommit in i bilden ett par dagar före avresan sedan den förre kaptenen plötsligt sades ha visat sig totalt otillförlitlig.
Några dagar på Lamu, bad, inköp och förberedelser. Det visade sig att marindieseln i "Jannat" inte hade någon rem till generatorn, batterierna skulle inte ladda. Och det gick inte att få tag på någon. Hur skulle vi då kunna ta oss in och ut till spännande vikar och byar?
- Är det klokt att ge sig i väg då, undrade Staffan, en man med många år i afrikansk verklighet.
- Folket här har seglat på oceanen i tusentals år, sa Hans uppbragt. Och vi snackar om en ynka fläktrem.
Själv blev jag utsedd till att få jollen att flyta. Den enda jolle som gick att hyra på hela Lamu. Den lagades och flöt en dag, sedan sjönk den igen. Vi tog med den ändå.
Den gamla dieseln och jollen kom att sätta sin prägel på en stor del av resan. Men det visste vi inte då i gryningen i Lamu när vi stuvade in förråden, bagaget och oss själva. Det var ett berg av prylar som låg där på "Jannats" durk och det var durken som skulle vara vårt hem ett par veckor framöver.
Inga hytter, kojer eller skydd att krypa in i. Och toan? Jo, den fanns. En liten träplattform med ett hål i som hängde ut över aktern. En flätad palmbladsmatta som insynsskydd. En pyts i en tamp. Rena lyxen.
Vid utloppet stod kapten Abdullas familj och vinkade. En vanlig dhow full av galna muzungus, vitingar, som tänkte segla från Lamu ända till Zanzibar bara för nöjes skull, det var inte varje dag. Raden av gammgubbar på kajkanten kliade sig betänkligt i skäggen.
Jag såg mig omkring och räknade in besättningen: Kapten Abdullah, Mohammed med ansvar för dieseln, Mahadhi som ryckte in överallt, Rashid som var förgast och Doctor och Francis som hade ansvaret för mat och dryck.
Doctor var doktor i swahilikokkonst påstod han själv. Och han var fenomenal. Hur så god mat kan lagas åt så många på ett gungande trädäck och utan spis är en gåta.
Doctor, Francis, Mohammed och Mahadhi blev mina havets hjältar. Doctor för sådana delikatesser som hummer och grillad kingfish. Francis för att han förmådde hålla ölen sval och ända till sista dagen ur gömmorna lyckades rota fram en flaska rött till maten åt Knutte och mig. Mohammed för att han utan att bli grinig så länge höll liv i marindieseln trots att svänghjulet gång på gång åkte av. Och Mahadhi för att han alltid hade en hand fri och före alla andra såg var den behövdes.
Vi var många ombord, elva passagerare och sex i besättningen. Det blev trångt. Och instängt under solseglet när dieseln dunkade och monsunen inte ville vakna förrän i kvällningen.
För mig var själva seglingen resans mål. Men för de flesta ombord blev resmålet Zanzibar allt mer lockande i fjärran. De började titta på flygbiljetterna och inse att de kanske bara skulle ha par dagar på sig där. Zanzibar blev en hägring och den gamla marindieselns svänghjul en förbannelse.
I kvällningen första dagen gick vi in bakom Ras Ngomeni. Tälten kom upp och vi satte oss i ring runt elden efter maten. Stjärnhimlen, mörkret, rösterna och ljuden från byn intill, dofterna - åh, tillbaka i Afrika och ett äventyr framför mig, tänkte jag, nästan lite fånigt lycklig.
Blixtsnabbt förpassades jag tillbaka till verkligheten. Och den var svensk, tungsint och krisig. Det skulle talas ut. Man mådde inte bra. Man hade gått in i väggen. Man var en känslig själ och tog illa vid sig av de dåliga vibbarna.
Jag tappade hakan. Första natten, första lägerelden i den stora stillheten och efter den första härliga dagen på sjön. Det kändes som i en kommunalgrå krisgrupp i något av de mest övergivna svenska skogslänen. Fast vi satt här mitt i Afrika.
Men det var Perkins, den gamla dieseln som bröt samman gång på gång, som blev det stora bekymret ombord, inte våra personliga kriser. Vi skickade efter reservdelar och reparatör med bussen från Malindi och låg kvar och väntade. Vi stannade till i Kilifi och Mombasa för nya reparationer. Perkins mullrade till och gick ett tag, ibland i flera timmar, men pajade sedan alltid på nytt.
Natten när vi gick från Mombasa blev, under omständigheterna, lite för mycket för några. Sjön var grov och "Jannat" var tung men stack bara en meter och hade låga fribord. Hon rullade och gungade och sjön slog in. En blek måne sken genom diset på bleka ansikten. Kändes detta säkert? Ingen tvivlade högt men blickar talade. Själv litade jag mer på båten än på en del som seglade henne. Inte många kunde sova den natten även om det blev bättre under segel.
Därinne vid land såg vi ljusen, där låg Diani Reef med sina hotell och restauranger längs de palmkantade stränderna. Jag mindes middagar där. Jag mindes etniska strider och död också för den delen. Nu satt vi här ute i stänksjön. Inte ens Francis kunde förmås rota fram en flaska rött från gömslet under förpiken i detta gungande.
Snorkling och utflykter nästa dag i det säregna marina reservatet Wasini räckte inte för att hålla modet upp hos alla.
Annika och Staffan tyckte det blivit mer umbäranden än nöje och beslöt sig för att snabba på resan genom att ta bussen till Dar es Salaam och färjan till Zanzibar. Magnus och hans 11-årige son Aksel hängde på. Mats och hans son Victor tänkte följa med men stannade i "Jannat".
Perkins började låta konstigt igen och lade sedan av definitivt, inte ens Mohammeds alla starttricks hjälpte. Vi hade lurats att köpa vattenblandad diesel i Kilifi. Vind eller ej, nu var det bara seglet som gällde.
I Chake Chake på Pemba hade även Mats och Victor fått nog, de hittade ett litet plan som skulle flyga till Zanzibar. Folke hängde på och så var det bara ägarparet och Knutte och jag kvar ombord. Plötsligt fanns det hur mycket plats som helst att sträcka ut sig på och den osande, bullriga Perkins var dömd till tystnad för resten av färden. Om bara inte stackars oskyldiga kapten Abdullah hade drabbats av den hemska förbannelsen.
Men slutligen gled vi sakta den tionde och sista dagen ner längs Zanzibars västra kust. Detta var den gamla porten till Afrika, det var härifrån världsdelen långsamt hade erövrats och skändats, av de arabiska slavhandlarna och av de brittiska upptäckarna. Zanzibar var utgångspunkten för dem alla.
De legendomspunna byggnaderna kom sakta närmare, sultanens palats, guvernörens residens, den mytiska stenstadens alla fuktanlupna stora hus och utsirade träportar.
Då började vinden friska och hoppet om en stilla tilläggning dog. Hur skulle kapten Abdullah klara det här, hade självförtroendet återvänt? Vi styrde mot stenkajen medan seglet stod spänt som aldrig förr och vattnet forsade och skummade runt bogen. Avståndet krympte förfärande snabbt, folk runt magasinen stannade upp och tittade. Skulle en liten dhow under kenyansk flagg och med muzungus ombord ränna rätt in i kajen?
Men seglet och rån kommer ner på några sekunder, rodret läggs om och med styrbordssidan makar sig "Jannat" in till stenväggen så mjukt och fint och vi klev bara lugnt över sidan och skakade hand med alla möjliga människor som förvånades över att vi kom ända från Lamu i en dhow. Kapten Abdullahs anseende var återupprättat.
Jag kastade en sista blick på "Jannat" där hon efter förhalning ligger i det smutsiga hamnvattnet, ett nötskal intill de stora lastdhowerna. Skulle jag vilja göra en resa till? Ja, faktiskt. Men bara om det fanns mer tid till strandhuggen på platser som Wasini och Pemba. Och bara om det fanns sjökort ombord som inte klippts i bitar. Så att man kan avläsa latitud och longitud i kanten och själv lägga ut en kurs. För det är inte varje natt det går att segla efter stjärnorna. Och kaptener i dessa farvatten blir lätt förhäxade.