- Jag åkte ut och fiskade en timme i morse och fick fem kilo fisk. Det räcker till familjen. Nu tar jag det lugnt resten av dagen, säger han, tittar upp mot små lätta sommarmoln och frågar:
- Och hur försörjer ni er?
Det fläktar från havet när ebben är på väg ut. Några kvinnor letar musslor i vattensamlingarna.
Alla tar det "pole-pole" på Zanzibars östra sida när middagshettan närmar sig.
"Pole-pole" är swahili och betyder "långsamt- långsamt". Ordet hör jag oftare på Zanzibar än i andra delar av Östafrika.
Och har man små behov och stort tålamod går det fortfarande att leva ett lugnt och stilla liv på den tanzaniska ön utanför Dar es Salaam, intygar både turistguider och lokalbefolkning. Det kan vara svårt att tro för en stressad heltidsarbetande från väst, men - säger de - på Zanzibar är jorden bördig och havet kring ön fortfarande full av fisk att hämta hem.
Myndigheterna har förbjudit dynamitfiske för att rädda kvar fisken och de livsviktiga korallerna. Korallreven i havet runt ön lockar inte bara till sig all fisk utan dykturister från hela världen. "Snorklingtrips" bjuds ut i minsta lilla bykiosk. Även här på den lugnare östra sidan där Muhammed bor.
Östsidan var tidigare badturisternas samlingsplats. Nu liknar vissa delar en övergiven europeisk badort i september. Turistflocken har dragit sig norröver där tidvattnet inte är lika kraftigt. Det blev för besvärligt att gå flera hundra meter med dykutrustningen för att nå havet under ebb.
Men Muhy på Kimte Beach Inn i Jambiani satsar allt på de kvarvarande turisternas service. Alltid samma entusiasm och övertygande "hakuna matata, no problem" när allt från bisvärmar till tippade serveringsfat sätter honom på prov.
Dignande frukosttalltrikar med papaya, ananas, bananer, omeletter och halva brödlimpor eller middagsfat med halvmeterstora humrar tillagade med största finess får oss att stortrivas. Hummer kan man också köpa direkt av fiskarna. För 80 kronor får man en bjässe som hotellens restauranger gärna lagar till. Gratinerad med vitlök? Kryddstark med salsa? Det är bara att välja.
Men alla tar det förstås inte "pole-pole" på Zanzibar. Många vill se en politisk förändring. "CUF vill befria Zanzibar!" står det klottrat på några väggar i centralortens gamla stad Stonetown på öns västra sida. Befria skulle här betyda en upplösning av uninonen Tanzania (Tanganyika och Zanzibar) och i stället ett närmande till välbärgade och oljerika Oman, många mil bort på den arabiska halvön.
På kartan ser det ut som om Zanzibar skulle tillhöra Tanzania, lika mycket som Öland är svenskt. Det tar bara drygt två timmar att åka båt mellan ön och fastlandet.
Men Zanzibar har en lång och grym historia, ökänd för den världsomspännande slavhandel som araberna bedrev på 1800-talet.
På Zanzibar, som betyder den svarta ön eller ön med svarta, härskade arabiska sultaner, indier flyttade dit och i dag finns en unik kulturblandning på den knappt tio mil långa och fyra mil breda ön.
Och när missnöjet stiger över det egna självständiga parlamentet eller Tanzanias förmåga att ta hand om sina invånare då vill en upprorisk minoritet tillbaka till den gamla tiden.
De minns rikedomen, minns hur det var i centrum.
Men de glömmer hur det kom sig.
- Sonen till en orm, är också en orm, säger den svarte zanzibariern Omar när vi sitter nere i källarna där slavarna hölls fångna inför försäljningen.
Den tidigare så behärskade och proffstrevliga Omar blir svart i ögonen när han berättar om hur slavarna behandlades.
Han glömmer inte.
Han sparar inga detaljer.
75 kvinnor och barn på ett utrymme som var tio kvadratmeter men bara en och en halv meter högt. Piskrapp efter piskrapp. Den som överlevde den omänskliga behandlingen var en stark och bra slav.
"Sonen till en orm, är också en orm". Det är hans förklaring till varför 20.000 zanzibarier med arabiskt påbrå dödades i en massaker på ön i samband med revolutionen för ett trettiotal år sedan.
I dag är man sams även om småpartier kämpar för att bryta unionen Tanzania.
Zanzibar består egentligen av två öar, Unguja och Pemba. Det är Unguja som man kallar Zanzibar och här finns också centralorten Zanzibar town med den gamla delen Stonetown. På Pemba satsas inte mycket på turism, men det är värt ett besök för den som vill ha lugn och ro.
I Stonetown däremot är turistindustrin i full gång. Inte heller här går det "pole-pole" när det handlar om att ragga kunder till historisk guidning genom staden, utflykt för att simma med delfiner, utflykt till den gamla fängelseön Chunguu för att titta på jättesköldpaddor, utflykt till undervattensreservatet vid Chumbe, heldagsutflykt till Mnemba atollen för dykning och så förstås - kryddturer.
Vi väljer att åka med den levande legenden, den excentriske Mr Mitu på kryddtur. Mr Mitu började sin guidning på 60-talet med sin taxi, blev förbjuden att bedriva den under några år, men har nu flera bussar i gång varje dag.
Mr Mitu tar oss till läppstiftsträd och visar hur vi kan måla läpparna med frukterna, han ger oss papaya och talar om att saften från grön papaya lindrar svedan efter sjöborrens taggar. Han lär oss att neem-trädet innehåller kinin och han glädjer barnen genom att ta med dem till ett lakritsträd.
Kryddorna kom till Zanzibar med indierna och på Zanzibar och Pemba finns över sex miljoner nejliketräd. Under flera år har ön konkurrerat med Indonesien om att hålla den bästa kvaliteten på nejlikor. Men här finns också kardemumma, peppar, muskot och kakaobönor bland annat.
Stonetown har sin charm med sitt fort, sina magnifikt utsmyckade portar och gränder att gå vilse i. Men på kvällen svalkar sjöbrisen bättre. Det gamla slitna Africa House drar till sig många av turisterna för en drink på terrassen när solen går ner. Besökarna blir fler och fler för varje år och en man som står lutad intill muren nedanför Afrika House undrar vad som pågår.
- Har ni ingen solnedgång i ert land? frågar han.
När solen försvunnit ner i havet i väster lyser eldarna från matstånden i hamnen. Hit går man för att äta "zanzibari pizza", grillade skaldjur eller olika köttspett. Allt mustigt kryddad och mycket billigt.
Här står Cathy från England utom sig av ilska.
- He called me a bitch!!!
Hon skulle bara köpa ett grillspett men blev utskälld av försäljaren.
Troligen hade hon glömt att läsa på skyltarna på hotellet där det står: "Gå respektabelt klädd. Blusar och tröjor ska ha ärm och kjolar och byxor bör sluta under knäna". Eller så hade hon som många andra klätt sig i urringat linne för att hon själv tycker att det är fint, omedveten om konsekvenserna av att trotsa en hel kultur.
95 procent av befolkningen på Zanzibar är muslimer. De flesta turister som kommer till ön är inte det och det är denna nya kulturkrock som upptar många zanzibarier i dag.
På norra Zanzibar fick vi turister och besvärade hummerfiskare syn på en spritt språngande naken kvinna som kom ur havet efter ett dopp och lade sig bredvid sin lika nakna man. Hon var "free-and-easy". Men hummerfiskarna var tysta och tillknäppta.
Hur ska zanzibarierna förhålla sig till topless på stranden? Hur ska man försvara sig mot den västerländska kommersialism, alkohol och droger?
Så allvarligt har det blivit på vissa håll att zanzibarierna har tappat respekten för turisterna. Det yttrar sig i smått som att de slutar ge tillbaka växel när man betalar, eller låter turister vänta i timmar på att få sin beställda mat på restaurangerna. Ännu värre är att våldtäkter har inträffat flera gånger det senaste året vid stränderna i norr.
Till norr söker sig många unga zanzibarier som lärt sig utmärkt engelska, skaffat rastalockar och en klädsel inspirerat av gatumodet i New York. Förtappade? Eller företagssamma killar som hoppas hitta en väg ut, bort?
När vi åker från stränderna i norr petar vår chaufför in rastalockarna innanför sin muslimska hatt. För att klara sig lättare igenom alla poliskontroller utan att betala mutor och för att bli respekterad i stan.
Om norra delen av ön genomgår en mycket snabb förändring så finns lugnet fortfarande kvar i de södra delarna. Hit går inte samma skytteltrafik med minibussar.
I söder ligger Kizimkazi där svenskan Eva Stensland bedriver forskning om turismens påverkan på delfiner.
För några år sedan kom byinvånarna i Mkongoni och Dimbani på idén att erbjuda turisterna attraktionen "simma med delfiner". I dag är det så populärt att 10- 15 båtar åker ut till delfinerna varje dag.
- För det mesta är delfinerna nyfikna. Men jag ser hur de tröttnar ibland och slår med stjärtfenorna för att skrämma bort dem som kommer för nära. Och när 20 turister simmar omkring delfiner som bara vill komma undan, då kan jag bli helt vansinnig. Därför måste byborna inse hur viktigt det är att fara varsamt fram med delfinerna. Om de simmar bort försvinner ju hela inkomstkällan, säger Eva.
Havet runt Zanzibar, både över och under ytan, ger minnesbilder man aldrig kan glömma.
Vita, röda och gröna koraller, zebramönstrade fiskar, blå, gula, orange fiskar bland hajar och delfiner under ytan. Eller den intensivt blåskiftande havsytan mot de vita stränderna som syns flera tusen meter upp till flygplansfönstret på hemvägen.
Jag minns Muhammeds flätade säng på stranden allra tydligast.
För när natten kom lånade vi den. Och medan vågorna slog mot stranden och vinden svalkade skönare än fläkten på rummet låg vi i ekvatorialmörkret och räknade stjärnor. Långsamt, långsamt räknade vi, utan att någonsin bli klara.