De entonigt rabblande barnrösterna strömmade ut genom gallerfönstret och ekade i den trånga gränden, unisont läste de högt ur Koranen.
En grupp italienska turister stannade nyfiket till och försökte kika in genom gallret. De hade alla shorts och digitalkameror, en del av kvinnorna hade bara en bikinitop och mycket tajta, korta byxor.
För bara några år sedan hade scenen varit osannolik här i stenstaden på Zanzibar, ett djupt religiöst samhälle där tiden och utvecklingen stått stilla så länge. Men sedan mitten av 90-talet har turismen sköljt över ön och inget är som förr.
Där tidigare bara äventyrare, safariresenärer och ryggsäcksfolket syntes drar charterturismen in. Ännu är Zanzibar långt ifrån hårdexploaterat. Men gränderna fylls nu av bjärt tingel-tangel, masaier från fastlandet går runt i sina röda filtar, spjut och sköldar och säljer pärlarmband och hemska tavlor.
Stenstaden, det till för inte så länge sedan nästan bortglömda världsarvet, har med upprustningen blivit ett resmål tillgängligt för alla.
Jag ger mig själv några dagar på ön i present efter seglingen. Men jag har inte bokat något, kanske blir det svårt att få tag på hotell? Jag behöver inte oroa mig, det är i slutet av säsongen. Jag kan få hur många rum som helst. Inte nog med det, jag kan pruta. För 180 kronor får jag en liten svit, möblerad med antikviteter, i ett av de många stenhus som efter restaureringen blivit hotell. Frukosten ingår.
Stenstaden och dess vindlande, spännande gränder till trots, de flesta kommer säkert till ön för att bada, sola och dyka.
Jag åker till Matemwe Bungalows, en lodge som byggts upp av två svenska systrar från Gotland. Stillheten, friden och hängmattan är ett perfekt avbrott. Vid lågvatten vadar jag i gummisandalerna ut mellan kolonierna av sjöborrar till revet medan jag noga kikar efter stingrockor. En bekant trampade på en för några dagar sedan och togs till sjukhus. Det var den värsta smärta han någonsin känt påstod han.
Tidigt på morgonen därpå far jag ut i en båt till revet utanför den lilla ön Mnemba för att snorkla. Jag är ensam med båtföraren och hotellets dykinstruktör. Det är en paradisisk upplevelse, jag har aldrig sett något liknande. Vattnet är stilla och kristallklart, jag ligger mitt i stimmen av randiga zebrafiskar och papegojfiskar i de häftigaste färger. Det är som att simma i en havets karneval; färgerna, formerna, närheten och mängden. Otroligt. Men delfinerna kommer inte denna dag.
Efter ett par timmar dricker vi te. Sedan hoppar jag i igen och bara suger i mig synerna. Ensam i vattnet, alldeles ensam.
På Mnemba ser jag flera tomma hyddor längs stranden. Dit kommer rika, berömda människor och bor under stjärnorna för flera hundra dollar om dygnet. Champagnen är gratis. Maten utsökt. Hit flyr de och älskar och sover i sanden. Det kallas lyxprimitivism, en växande företeelse längs swahilikusten.
Men det är den organiserade storskaliga turismen som ska ge det fattiga Zanzibar behövliga inkomster. Samtidigt som livsmönster och den urgamla kulturen ofrånkomligen luckras upp.