Phanom är en ständigt hungrig 50-åring som äter 200 kilo om dagen. Inte konstigt att det är ett mäktigt muskelberg som i maklig takt trampar fram mellan risfält och på smala djungelstigar utanför Pai i norra Thailand.
Framför mig sitter min sambo Emma och håller Phanom hårt i de stora öronen. Själv har jag vår sju månader gamla son Albert i sele på bröstet och griper krampaktigt tag i ett rep för att inte störta fyra meter rakt ner från elefantryggen.
Vi har åkt till Sydostasien i två månader för att svetsa familjen samman innan vi växlar stafettpinne i föräldraledigheten. Just den här dagen är vi på gränsen till det alltför äventyrliga, det inser vi båda. Men Albert sover gott till det rytmiska elefantvaggandet.
Andra, mer vanliga, dagar driver vi mest runt mellan olika restauranger och kaféer. Familjen umgås i princip dygnet runt i 64 dagar, men lyckas ändå hålla sams. Till stor del beror det nog på att vi haft tur i barnlotteriet och fått en bebis som sover hela nätterna, är orädd för nya människor och nästan alltid glad.
Att thailändare älskar barn står i varenda guidebok. Ändå blir vi chockade över den uppmärksamhet Albert får. Att gå längs gatan med en bebis som har lockigt blont hår, blå ögon och trippelhaka är som att promenera med Brad Pitt vid sin sida. Alla tittar, många pekar, några kommer fram och ber oss posera framför mobilkameror. Det är bara autografblocken som fattas.
Lågt räknat bär 15 okända människor varje dag runt på en helt obekymrad Albert. I stort sett varje restaurangbesök medför gratis barnvakt enligt principen:
En servitris vill hålla Albert, ger honom sedan till en kollega, ryktet går, kockarna kommer ut och jollrar, någon tar fram en kamera, nästa person försvinner i väg med honom in i köket och kommer sedan tillbaka med en tomat i present.
Och det är samma bemötande vart vi än åker.
Innan jag och Emma blev föräldrar tänkte vi ofta på barn som en belastning. Så fel vi hade.
Vi visste inte att en buddistmunk i brandgula kläder plötsligt kan avbryta häckklippningen inne på tempelområdet, släppa saxen och skynda fram för att leka tittut med sonen. Eller att en kvinnlig gallerist gillar det svenska barnet så mycket att hon bjuder hela familjen till poolparty på stans lyxigaste hotell. Eller att personalen på en resort uppgraderar till största bungalowen ”så att bebisen ska ha det bra”.
Albert stortrivs överallt. Under matlagningskursen ligger han och sover på några kuddar. När vi tar en privatlektion i thailändska sitter han nöjd i vagnen och leker med sin plastsked. Under besöket på ökända Bangkok Hilton-fängelset nickar han till mot min axel medan jag pratar med en engelsk heroinsmugglare.
Vi börjar och slutar resan i Bangkok, men större delen av tiden, sex veckor, tillbringar vi i Chiang Mai. Vi gör avstickare till Chiang Rai, Pai, Krabi och Phi Phi Island. Oftast tar vi billiga inrikesflyg, men testar också långfärdsbuss där vi kostar på oss VIP-biljetter för att få extra benutrymme till blöjbyten på golvet.
Chiang Mai är norra provinsens största stad med omkring 200.000 invånare. Gyllene tempel finns i varje kvarter. På trottoaren trängs tuktukförare med gamla damer som säljer ris och chiliheta kycklinggrytor i hopsnurrade plastpåsar. Till skillnad från thailändarna promenerar vi gärna runt i stan, men åker ”song tao” (de röda taxibilarna med två långa säten därbak) när det är för långt eller varmt.
Temperaturen är drygt 30 grader och luftfuktigheten gör Alberts hår krulligare än någonsin. Vi smörjer in honom med hög solskyddsfaktor, tvingar på en solhatt och söker oss till skuggan när vi kan. Bara vid något enstaka tillfälle känns temperaturen besvärlig.
Att vi hamnat i just Thailand beror inte bara på att priserna är låga och servicen utan anmärkning, utan också på att landets sjukvård håller världsklass.
Under resans sjätte vecka är vi glada att vi tänkte så.
Då blir Albert sjuk. Han vaknar en gång i timmen, skriker hysteriskt och har nära 40 graders feber. Dagen efter matvägrar han. Det finns både denguefeber och malaria i området så på kvällen ringer vi Ram Hospital i Chiang Mai och får order om att åka dit direkt.
Albert testas för allt, till och med svininfluensan, får dropp och antibiotika. En narkosläkare och fyra sköterskor ägnar 30 skräckfilmsminuter åt att med stor möda fästa en intravenös nål i hans lilla hand.
Vi skrivs in vid midnatt och får ett rum på barnavdelningen. När vi äntligen kan gå och lägga oss efter resans värsta dag har Emma blodstänk på flipflop och byxor.
Nästa morgon kommer doktor Thamnium med beskedet:
–Albert har lunginflammation. Han kommer att bli bra, men ni måste stanna här i några dagar.
Även om behandlingen, med ryggdunkningar och slemsugande slangar i halsen, är obehaglig känner vi oss lugna. Sjukhuset må ha en fäbless för pastellfärger och journaler som skrivs för hand, men personalen har full kontroll. Vi får alltid raka besked och femstjärnig uppassning med frukost, lunch, middag och engelskspråkiga Bangkok Post levererad till rummet.
När vi efter en vecka skrivs ut är Albert precis som vanligt. Lunginflammationen är som bortblåst.
Därför åker vi några dagar senare till vykortsvackra Phi Phi Island. Ön, som delvis trasades sönder av tsunamin 2004, är resans stora besvikelse.
Allt är tre gånger så dyrt, överexploaterat och helt utan charm. Medan Emma tar dykcertifikat går jag och sonen runt på ön, dricker färskpressad mangojuice och plaskar i den skuggiga poolen.
En av de sista dagarna hyr vi båt med egen förare och kryssar runt bland korallreven, stannar och snorklar, njuter av havet, vinden och solen. Kontrollerna på barnavårdscentralen, kön till gungorna i lekparken och lattepromenader i snålblåst kunde inte kännas mer avlägsna.
Albert är noll år gammal, har fått ett minne för livet, två nya tänder, säkert tre hundra thailändska vänner och har tillbringat en fjärdedel av sitt liv i tropikerna.