Solen är på väg ner i det Andamanska havet, sanden är ljummen. Det enda som hörs är vågorna som lojt sköljer in över stranden som sträcker sig åt bägge håll så långt ögat når.

Långt där borta ser jag ett par som badar, annars är det helt öde.

Stranden är Mai Khao, öns nordligaste. Det här är så långt från trängseln och strandkommersen på Patong man kan komma – och typen av upptäckt som man helst håller för sig själv. Det är nästan svårt att tro att man fortfarande är på Phuket. Och att en så fin strand kan vara oupptäckt på en så turisttät ö som Phuket. Inte ens taxichauffören, som är bosatt på ön, har sett stranden tidigare – bara grindarna till lyxhotellet Marriott, som ockuperar en bit av stranden.

För ett par år sedan var det strandens enda hotell. Nu har ytterligare ett par, lika lyxiga hotell, byggts på stranden. Sala är det senaste. Där hamnar jag efter att ha följt ett par fotspår i sanden. I träden dinglar stora, vita korgstolar. Den strama hotellpoolen och den sobra poolbaren intill tyder på att här bor ett helt annat klientel än det på de gigantiska familjehotellen vid charterstränder som Karon och Kata.

För den som bara har sett dessa stränder är det lätt att avfärda Phuket som ett förutsägbart chartergetto. Det som för några år sedan framstod som ett exotiskt och äventyrligt resmål har för många svenskar blivit lika familjärt och självklart som, säg, Mallis eller Kreta.

Men lämnar man charterstranden och letar sig bort från Bangla Road finns det ett annat Phuket.

Vik av på en sidogata och du hittar Patongs godaste phad thai.

Ta bussen till Phuket stad och upptäck öns historia.

Åk lite längre och du belönas med en strand för dig själv.

Med DN Resors guide blir det ännu lättare.