Här betyder time-out minst en månad men många stannar längre. En förutsättning för en barnfamilj att stanna så länge är att det finns en skola. Den ligger bakom hotellet och heter Lanta Sanuk School (sanuk betyder att ha roligt på thailändska). Undervisningen följer den svenska skolplanen och har tio lärare. Rektor är Maj-Britt Wiklund och hon räknar säsongens elever till 109 från 46 familjer.
- Antalet varierar eftersom familjerna stannar olika lång tid. Minst en månad måste de vara här för att bli inskrivna. Över jul och nyår finns det som flest elever. Vecka ett är det 87 stycken anmälda, säger hon.
Alla lärare är behöriga och elevgrupperna små.
- Just nu är det ingen grupp med fler än åtta elever, och vi har sagt att större grupper än tio vill vi inte ha.
Som pedagogiskt ansvarig betonar Maj-Britt Wiklund vikten av att lära ut ansvar och mångfald. Helena Sundqvist som är lärare berättar ett exempel:
- Om det kommer en ny elev till mig kan jag fråga hur hon ligger till i engelska. Då får jag till svar att hon inte vet. Hon har aldrig förr fått frågan. Vi försöker få eleverna att ta ett större ansvar för sin utbildning. Jag tycker vi lyckas bra, för här har vi tid. Vi ser dem alla, något jag saknade när jag undervisade i Umeå.
Maj-Britt Wiklund ger ett exempel på den mångfald de kan erbjuda.
- Det finns fyra religioner på ön. Muslimer, buddister, thaikineser och sjözigenarnas egen religion. Vi ser till att barnen får möta dessa befolkningsgrupper och får en inblick i deras religion. Något vi tycker att det är värdefullt att de kan komma hem till Sverige och berätta om.
De ansvariga på skolan är fyllda av optimism, värre var det för ett år sedan då Thailand drabbades av tsunamin. Koh Lanta klarade sig relativt bra, förstörelsen blev begränsad - nio av öns cirka tjugo tusen invånare samt två turister omkom. De flesta svenskar reste hem och skolan fick stänga.
Framtiden var oviss men det visade sig snart att det fanns ett stort intresse för att fortsätta.
Camilla Lebert var med och startade skolan 2003. Hon och hennes dåvarande man Stefan Lebert och dottern Thelma gjorde sitt första besök på ön 1999 efter att Stefan hade gått in i väggen och tagits in på akuten med hjärtklappning. De tog en sista-minuten-resa till Phuket och slumpen förde dem vidare till Koh Lanta. De fick en stark känsla för ön och kände att de ville stanna. Camilla minns ett avgörande ögonblick. De stod hela familjen ute i vattnet. Njöt av det ljumma vattnet och plötsligt frågade de varandra:
- Varför kan vi inte ha det så här?
Den sista veckan bodde de på hotellet Southern Lanta och sökte idéer som skulle kunna förverkliga ett nytt liv på Lanta. De kontaktade ställets ägare, mr Sountorn, och presenterade några förslag till förbättringar på hotellet. Skulle de kanske kunna få mat och husrum om de genomförde dem? Till deras förvåning sa han ja.
Några månader senare hade de sålt allt utom vad som fick plats i var sin väska och stod på Arlanda med tre enkla biljetter till Thailand. Så började det som i dag är en etablerad verksamhet där de förmedlar tjänster till svenska familjer som vill ta en time-out, eller thaim-out, som Camilla vill stava det. I dag är hon vd på skolan medan Stefan har hand om bostadsförmedling och det starkt växande antalet vigslar.
Mattias Andersson, hans fru Emma Gröndahl och barnen Linnea och Viggo har varit på ön i tre veckor. Linnea går redan i skolan. De trivs och ångrar inte en sekund att de lämnade Umeå. De berättar om den sista kaotiska tiden hemma.
Mattias jobbade som kapitalförvaltare på elmarknaden hemma i Umeå, dessförinnan som aktiemäklare. Tyngd av det stora ansvaret att förvalta mycket pengar.
Jobbet tog mer och mer av Mattias tid och han hann inte med familjen. Emma pluggade juridik och jobbade extra. Situationen blev snart ohållbar. När Mattias drabbades av minnesförluster sa hon stopp.
- Jag märkte mer än Mattias hur utbränd han var. Det var dags att göra något drastiskt.
Under ett par års tid hade de pratat om att göra något annat, kanske flytta till ett annat land på prov. De letade efter en svensk skola utomlands, och fann till slut Koh Lanta.
- Först sålde vi bilen, säger Mattias. Sen fortsatte vi med möbler och alla prylar. Det är i stort sett bara arvegods och saker med affektionsvärde vi sparat. Sist sålde vi huset. Det var en märkligt befriande och skön känsla att sälja allt.
Mattias sa upp sig från jobbet i augusti och har varit med barnen sen dess.
- Det är fantastiskt att kunna leka med Viggo en hel dag. Tänk om jag hade gjort det hemma? Då hade nog folk undrat, säger han.
Emma har en termin kvar på sin juristutbildning och säger att hon värdesätter familjen högre än det jobb hon utbildar sig till. Viggo var på dagis alldeles för mycket.
- Vi hade inte tid att vara med våra barn. Just detta, att vilja umgås med barnen, är något som förenar oss svenska familjer här.
Nu bor de enkelt i en så kallad bungalow. En liten "stuga" på 15 kvadrat med dusch och wc i separat rum, men snart ska de flytta in i den nybyggda lägenheten som de ska leasa i tio år. Sextio tusen kronor kostar den för hela perioden.
- Visst är det en risk vi tar, men risker är något jag har sysslat med i mitt jobb under tio år, så det är inget nytt. Det är klart att i framtiden måste vi ha något att arbeta med här nere. Vi kommer nog på något. Det är en trygghet att det finns så många svenskar här, säger Mattias.
Nu tar de varje dag som den kommer utan att planera något.
- Vi är som hippies, säger Mattias och skrattar!
De fick många reaktioner från omgivningen när det stod klart att de skulle ge sig i väg. Beslutet var inte så populärt hos deras föräldrar.
- Men för mamma tar det lika lång tid att åka buss till Umeå som det tar att flyga till Bangkok, säger Emma.
Sex månader ska de vara på Koh Lanta den här vändan. Sen åker de hem och bor hos Emmas mamma.
- Då ska vi fortsätta planeringen med vår framtid i Thailand.
ETT PAR DAGAR SENARE ligger regnmolnen tunga över Koh Lanta. Stranden är i det närmaste tom men i skolan är det som vanligt aktivitet. Det är lunchrast och eleverna äter tillsammans med lärarna på närbelägna restauranger.
Plötsligt uppmärksammar skolans thailändska vakter att lärarinnan Åsa Permén står bakom skolan, skräckslagen och stel som en pinne. En svart kobra har rest sig framför henne.
En av vakterna springer snabbt fram och slår ihjäl den.
Strax efteråt står Joel Andersson, 10 år, och Fabian Isaksson, 9 år, och iakttar den meterlånga ormen. Det här blir något att berätta för kompisarna hemma i Sverige.
Under eftermiddagen väntar ett studiebesök på ett buddistiskt tempel. Tre pickup-bilar tar sällskapet med elever, föräldrar och lärare till templet en halvmil bort. De möts av munken Songchai och får börja med att visa sin vördnad och respekt inför Buddhastatyn genom att sittandes på knä böja huvudet mot marken. Händerna ihop framför ansiktet i en så kallad wai-hälsning. Så ska de buga tre gånger.
- Och kom ihåg, man får absolut inte vända fötterna mot Buddha, fötterna bakåt, säger Mats Åhlander som är medföljande lärare.
Nu är det dags för en frågestund. Barnen frågar, Mats Åhlander översätter till engelska och vidare till tolken Jay som talar till Songchai.
- Varför rakar ni huvudet?
- Det är helt enkelt för att det blir enklare att sköta håret och på det sättet blir det mer tid över till bön och meditation.
- Måste man vara munk hela livet?
- Känner man att man inte klarar av att följa de 227 reglerna en munk måste följa får man lämna, men det går bra att komma tillbaks.
Det är dags att se hur en munk bor och Songchai visar sin enkla hydda. Bara en madrass och ett myggnät. Barnen tittar in tyst och försiktigt medan Songchai sitter i meditationsställning med korslagda ben.
Med på studiebesöket är Monica Persson som har sin 11-årige son Kim i skolan. Hon arbetar i hemtjänsten i Evertsberg och har, som hon säger, jobbat stenhårt den senaste tiden för att ha råd med sin time-out.
- Hemma är det för mycket stress, för mycket tider att passa, aldrig tid att göra något för mig själv eller Kim.
Hon njuter av den frihet hon känner och bor enkelt i en bungalow utan luftkonditionering för 1.100 kronor i månaden. De ska stanna i sex månader. Hon skrattar till och säger på sjungande dalmål:
- Tänk vad skönt att slippa köket och dammsugaren!
Sällskapet leds nu vidare till templet och det är dags för en stunds meditation. Songchai förklarar att de ska sitta alldeles stilla och bara tänka på en sak. Andas lugnt och stilla ända ner i magen. Tystnaden är total. Trettiotvå elever, lärare och föräldrar sitter tyst och stilla i fem minuter.
Efter detta är besöket över och Songchai tackar för att de vill ta emot hans kunskap. Som avslutning får de alla lämna varsin gåva. Det blir frukt från eleverna. Lärarna överlämnar två hundra kronor från skolan. De är noga med att gå ner på knä och göra en riktig hälsning.
På vägen tillbaks kommer regnet och barnen sitter och sjunger på flaket.
Monica är nöjd med besöket. Hon ska berätta vad hon gör på dagarna men kommer inte på något:
- Jag gör, ingenting, skrattar hon. Jo, förresten, det är klart, jag läser mycket, fikar, njuter av god och billig mat, promenerar på stranden, lär känna folk, tränar yoga, ibland är det tjejkvällar då vi går ut och käkar och tar en öl. Det är fullt upp!