I Chiang Mai kan du få unik thaimassage. På kvinnofängelset där utbildas vissa av fångarna till massörer och tar emot kunder i en lokal nära anstalten. DN Resor träffade en av dem: 26-åriga Ja, som drömmer om en ny framtid.
Skräckskildringarna från thailändska fängelser är många. Tidigare fångar har i intervjuer och böcker berättat om överbefolkade anstalter, misshandel och sexuella övergrepp. Men det finns ljuspunkter.
I Chiang Mai, den näst största staden som ligger drygt en timmes flygning norrut från Bangkok, kan utvalda fångar sedan sju år tillbaka utbildas i thaimassage.
Ja, en 26-årig kvinna från Bangkok, är en av dem.
När hon 2005 dömdes för att ha sålt droger var hon höggravid. Direkt efter förlossningen togs barnet ifrån henne och hon låstes in på tre år och åtta månader. Hon har bara fått träffa sin lilla dotter och sina två äldre barn korta stunder de senaste åren, i fängelsets besöksrum. Nu bor de hos sin mormor.
När DN träffar Ja ska hon friges om ungefär månad.
– Jag känner mig lite nervös. Jag längtar efter att kunna vara med mina barn varje dag. Men jag har inga konkreta planer på vad jag ska göra när jag kommer ut.
Det mörka håret är uppsatt i en fläta. Hon är lågmäld, ger ett sympatiskt intryck och påminner om servitriserna längre ner på gatan.
Några vakter cirkulerar i lokalen i sina beige uniformer. Ingen är beväpnad. Flyktrisken är minimal. De fångar som valts ut till massageprogrammet har fläckfritt uppförande och ska, precis som Ja, snart friges.
I kvarteret i den gamla delen av Chiang Mai trängs guldbesmyckade buddistiska tempel med tutande tuktukförare och gatuförsäljare som kränger stark grön curry och klibbigt ris i små plastpåsar.
Det enda som skvallrar om att det här inte är vilket massageställe som helst är att kvinnofängelset med höga murar och taggtråd ligger på andra sidan gatan.
En vanlig dag stiger Ja upp vid sextiden på morgonen och masserar mellan klockan nio och fyra. Oftast är kunderna nyfikna utlänningar som läst om projektet.
Kate van der Haar och Greg Mather, båda från Australien, är två av dem:
– Först kändes det lite konstigt att bli masserad av någon som sitter inne. Jag funderade hela tiden över vilket brott kvinnan var dömd för. Men ganska snabbt glömde jag bort det och kunde slappna av. Jag gillar idén och hoppas att det kommer att gå bra för dem sedan, säger Kate van der Haar.
Fängelsechefen Tiwapa Raksat tror på projektet och pratar länge om vikten av rehabilitering:
– Ibland när jag är ute på söndagsmarknaden här i Chiang Mai känner jag igen kvinnor som har suttit här och nu jobbar på riktigt med massage. Det är ett kvitto på att det vi gör fungerar.
Ja är försiktigt optimistisk inför framtiden. Hennes gamla umgängeskrets finns på betryggande avstånd i Bangkok och hon har inga skulder från tiden som langare.
– Att jag hamnade här var tur i oturen. Det är klart att jag saknar mina barn och har dåligt samvete för att jag missat tre år av deras liv. Samtidigt är jag glad att jag har en utbildning som jag kan använda när jag kommer ut. Nu börjar ett nytt kapitel i livet.