Den efterlängtade hotellnatten byttes mot snabbåt till fastlandet, ilfärd i ambulans till Rayong och ett sjukhusdygn i ovisshet innan allergichocken vände. Resten av den resan var det absolut inget fel på – men den gick liksom oundvikligt i orons tecken.
Den här gången har jag, för att vara på den säkra sidan, bara tagit med mig min yngste son – som tål jordnötter.
På stranden Ao Prao råder lugnet. Vårt uppträde för några år sedan tillhör nog de livligare som skådats här. Den lilla bukten har bara plats för tre hotell. De på ändarna är båda lyxiga anläggningar. Men den i mitten är ändå juvelen – lite enklare, lite genuinare. Till hotellet Lima Coco kommer thailändarna själva för att festa i stillhet. Särskilt på helgerna sitter Bangkokbor i alla åldrar i skuggan och dunkar dominobrickor i borden.
– Vi har haft ett par dåliga år. Under de politiska oroligheterna och senare översvämningarna i huvudstaden ville folk ogärna lämna Bangkok. Men nu har det tagit fart igen, säger hotellmanagern Joe.
Med närheten till Bangkok – det tar omkring fyra timmar att ta sig hit med buss och båt – är Koh Samet en av Bangkokbornas favoritöar.
Det ska dock sägas direkt. Är du rastlös och ute efter att fylla semestern med shopping och festande så finns det bättre öar i Thailand. Men om kritvit, mjölig sand och lugnet lockar så är Koh Samet ön att besöka.
Som överallt i Thailand byggs och rustas det även här. Många är väl de som återvänt och känt att just deras okända paradisö har exploaterats till oigenkännlighet.
Lite av den känslan infaller sig även på Koh Samet som länge varit ett backpackerparadis. Men det renoveras lite varsammare här tack vare att ön är en nationalpark och det går att hitta boende och restauranger i hela skalan från lågbudget och charter med barnklubbar till renodlad lyx som lockat både kungaparet och Mona Sahlin.
Ön är liten nog att överblickas på en vecka. Huvuddelen av stränderna ligger på den östra sidan. Bor man på Ao Prao på den västra så vandrar man enkelt på en knapp halvtimme, eller tar en taxi, song thaew, över till andra sidan när man vill se fler människor.
Lilla Na Dan är allt vad stadsliv ön erbjuder. Det är också hit de flesta anländer med färjan från fastlandets Ban Phe. Här finns ett litet, litet utbud av mat- och turistprylsaffärer lagom för en vandring som en femåring orkar med.
Ännu roligare är tempelområdet. När vi kliver in bakom murarna är det fullt drag på det lilla thailändska nöjesfältet med dansbana och massor av matstånd.
Framför en scen deklamerar några ladyboys en traditionell teaterhistoria. Deras falsettröster och färggranna dräkter fängslar även en jetlaggad femåring. Vi vandrar vidare, tittar, luktar och smakar på de olika maträtterna. Men sedan tar det plötsligt stopp.
– Nej, nej. Jag vägrar, säger Olle, fascinerad men mer skrämd och avskräckt.
En femåring kan visst vara öppen för ny mat men vid friterade gräshoppor går gränsen. Olle har fått nog och vi går hem för kvällen.
Öns populäraste strand är Hat Sai Kaew. Inte undra på – sanden är så vit och finkornig som vore den mjöl. Så kallas den också för White Sand eller Diamantstranden. Här längst norrut på östra sidan ligger en av de större resorterna, Sai Kaew beach, som nu också fått svensk charter.
Trots att det är en resort är det liksom all annan bebyggelse på ön stilfullt småskaligt. Här fastnar vi i hotellets läckra infinitypool. Havet är ju det man vill åt som vuxen men för en femåring som håller på att lära sig simma är poolen alltid förstavalet. Det krävs rejäl övertalning för att locka till havet.
Vi tar en promenad och provar de olika stränderna som ligger på rad i bukterna. Går man raskt kan man vandra från strand till strand långt söderut ända ned till Ao Wai på en timme. Stannar man och badar, dricker drinkar och äter kan man ägna hela dagen åt utflykten.
På Naga bar på Phaistranden har personalen rast i väntan på att kvällsgästerna ska dyka upp.
I barens boxningsring står ett gäng thailändska pojkar bara snäppet äldre än min femåring. Handskarna åker på och två pojkar går en match. En tredje agerar domare. De två som fajtas sparkar och slår. När domaren bryter får boxarna gå ut i hörnen och vila en kort stund. Den här gången är det på låtsas men annars tas den thailändska nationalsporten på fullaste allvar.
Vill man prova själv kan man ta en timmes lektion för femtio kronor. För det får man lära sig den grundläggande tekniken, berättar Chian, chefen för Naga bar.
Skulle man få blodad tand finns varje lördag möjligheten att få möta en mästare.
– Det går lugnt till, mästaren håller igen, säger Chian.
Vi håller oss till säkrare lekar och har inga problem att fördriva tiden med bad, snorkling och stillsamt upptäckande. En förmiddag går vi en matlagningskurs på hotellet Paradee där barnen lagar Tom Ka Gai. När man får vara med och hacka själv, med pinfärska ingredienser, blir det både roligt och självklart en vrålgod soppa.
Matskulpturerna som visas upp får vi dock inte prova. Den lilla arbetskniven är sylvass och de otroligt avancerade tredimensionella skapelserna som Pratana Tamenkong skär ut ur frukter kräver lång, lång träning.
En annan dag gör vi en båtutflykt till en av de närliggande småöarna och snorklar. Reven har dock inte mycket att komma med i den här delen av Thailand. Sikten är för dålig och djurlivet för magert. Men för nybörjare och barn duger det för den korta tid som de orkar ligga med snorkel och mask i vattnet.
Roligast var utflykten till sköldpaddscentret på Koh Man Nai. Här har arten, som hotas av rovjakt och miljöförstörelse, fått en fristad. En bukt omgärdad av en lång pir skyddar äggen och de nykläckta ungarna från rovjakt. Uppe på ön finns ett litet museum med filmvisning och en utställning.
Centret räddar runt ett hundra sköldpaddor varje år. Det tar emot upphittade nyfödda och sköter dem i bassänger tills de är gamla nog att klara sig. Ägg från äldre sköldpaddor i centret sätts ut i den skyddade bukten och de nyfödda tas sedan om hand igen. Besöket gör att vi i eftermiddagssolen återvänder lite hoppfullare.
På kvällarna blir Koh Samets stränder till stora kulörta fält. Restaurangborden flyttas ut. Kvällsbadarna får sicksacka fram mellan lyktor och eldar. Stränderna närmast Hat Sai Kaew blir till sköna loja partystränder.
Utanför Jeps restaurang på Ao Hin Khok underhåller en hel familj med pappa och söner som rytmsäkert jonglerar med eldpinnar.
Både barn och vuxna imponeras. Eld lockar alltid barn. Så till den grad att Olle de andras jubel går limbo under en eldsatt ribba.
Vi är här i slutet av hösten under högtiden Loy Kratong, då man firar att regnperioden är över. Man gör en liten platta av blommor och bananblad. Sätter i ljus, lägger i en avklippt nagelbit eller ett hårstrå som får symbolisera det onda som man vill bli av med. Låter det onda flyta i väg ut över havet för att man ska kunna börja om med ny positiv energi.
Ljusskådespelet på havet är lika vackert som det i himlen när hundratals lyktor av mullbärspapper tänds och lyfter. Som nya vackra stjärnor svävar de i väg och skapar de mönster som vinden bestämmer.