Solen söker sig nedåt mot horisonten och varskor Nai Yang-borna om att ännu en dag snart är till ända. Jag joggar sakta norrut längs stranden Hat Nai Yang. En halvtimme senare kommer kvällssolen att ha förvandlats till ett glödande kol som sänker sig i Andamansjön.
På resa i den varma södern är det här min absoluta favorittid på dygnet. Det vackra ljusets, de tömda strändernas, den mojnande vindens och den fina joggningssvalkans alldeles egen timma. Men även morgonen är förstås oemotståndlig. Jag går upp tidigt för att se Nai Yangs fiskare lossa sina fångster.
Nai Yang och Mai Khao tillhör de finaste stränder jag sprungit på. Ingenting känns så avlägset som tanken att här, över detta avskilda lilla paradis, vräkte en rasande tsunami in på annandagen år 2004.
Nästan lika avlägsen känns tanken att jag befinner mig på Phuket. Här ska inte finnas några tomma stränder eller någon lugn och ro, än mindre någon tillflykt där man slipper höra svenska talas. Men det är alltid uppfriskande att bli av med fördomar. Mina hangups om Phuket har varit dess överexploatering i massturismens tecken.
Och visst hör vi svenska talas varje kväll i de lokala seafood-restaurangerna längs stranden. Man är naturligtvis inte den förste svensken att ”upptäcka” Nai Yang, fast man gärna vill tro det. Det inger i alla fall hopp om att det alltid tycks finnas någon undangömd pärla kvar.
Lycklig tänker jag på detta, när jag joggar norrut som en Lucky Luke genom min femte solnedgång sedan ankomsten. En hel månad tänker jag tillbringa här för att få ro att skriva på ett bokmanus. Storhelgerna firar vi på Dewa Phuket där glädjen står högt i tak med god mat och bus, och nere på stranden där fyrverkeripjäser avfyras och minneslyktor för tsunamin stiger mot skyn.
Inte ens flygplanen kan störa mig. Bara en kilometer norr om hotellet ligger öns internationella flygplats. Det kan låta avskräckande, men det är märkligt hur ljudet tycks absorberas av oceanen och den vänliga sanden. De närmar sig som stora, tysta metallfåglar. Inte förrän jag korsar deras landningslinje samtidigt som en jättejumbo går ned tätt tätt över mig, blir jag litet skrämd. Planet är så nära att jag kan se små, förväntansfulla ansikten i kabinfönstren titta ned på mig.
Det känns desto lyxigare att transporterna till och från flygplatsen bara tar fem minuter.
En svensk som inte bara upptäckt platsen, utan också gjort den till sitt hem, är Lars Ydmark, 50, som bor här med sin thailändska hustru Khemika.
– Jag arbetade i många år på bra hotellkedjor i Sydostasien, där jag mötte Khemika. Vi flyttade till Phuket och förälskade oss i Nai Yang!
Hundra meter från stranden har de utvecklat ett bekvämt mindre boutiquehotell, med poolvillor för gäster med högre krav, och en byggnad med lägenheter i direkt anslutning till hotellområdet.
Vid poolen träffar jag dagarna kring jul flera svenska familjer. Föräldrarna ligger i vilstolar med en god bok medan barnen med medhavda kompisar kastar sig handlöst vrålande i swimmingpoolen. En dag stöter jag på dem nere på stranden. En kväll hejar jag på dem när de äter en god, billig måltid på havets läckerheter i en av de strandnära restaurangerna och tikibarerna i byn.
– Det bästa vi gjort var att köpa en lägenhet så nära Nai Yang, berättar familjen Markusson från Umeå. Här får vi så mycket av det vackra Phuket, som naggats i kanten söderut på ön. Vi försöker vara här på loven, särskilt jul, eftersom ungarna älskar det. Övrig tid hyrs lägenheten ut som svit till gäster.
Jag träffar också Pia Berg och Dan Brunell, ett förälskat par i 45-årsåldern.
Jo, de ska gifta sig här. Det sker i Sirinat nationalpark intill stranden i casuarinaträdens skira skugga. Tre buddhistmunkar är förrättare och det känns heligt värre.
Nationalparken skyddar en kustremsa på tjugotvå kvadratkilometer längs stränderna Nai Yang och Mai Khao, plus tre gånger så stor havsyta. Många av Thailands hundra parker skyddar naturstränder och marina områden. Men på vissa håll har korruption gjort privat exploatering möjlig.
– Vi har ett bra kommunstyre här som vi hoppas håller hårt på naturskyddet, säger Lars Ydmark. Just det orörda är Nai Yangs attraktionskraft på en annars hårt utnyttjad ö. Det finns inte många paradis kvar.
Efter ytterligare någon kilometer är jag inne på Hat Mai Khao, den långsmala fortsättningen på Nai Yang-stranden och Sirinatparken. Här vilar en ännu större frid och orördhet.
Innan jag vänder korsar jag flera traktorliknande spår av havssköldpaddor som varit uppe under natten för att lägga ägg.
För mig är havssköldpaddan symbolen för en relativt ostörd naturmiljö. Än en gång nyper jag mig i armen för att inte glömma att detta paradis är en del av Phuket – Thailands, som jag trodde, sönderexploaterade kanarieö.