Tillbaka efter katastrofen
Publicerat 2005-11-12 14:32
I femton års tid har den thailändska ön Koh Yao Yai varit en del av DN-reportern Betty Skawonius liv. Hon har delat öbornas vardag i vått och torrt – även förra årets förödande tsunami. Nu har hon återvänt till en värld där tillvaron ställts på ända.
Koh Yao Yai/Koh Yao Noi
Resa dit: Från hamnen i Phuket Town går passagerarbåten Ko Yao Centre till Koh Yao Yais södra udde. Från Bang Rong, hamnen mellan Phuket Town och flygplatsen, går båtar till Koh Yao Yais norra udde samt till Koh Yao Noi. Från Krabis hamn går båtar till båda öarna.
Logi: Ko Yao Yai har få och outvecklade bungalowbyar, försök Long Island Family Resort på öns södra udde, tel: +66-(0)1979.2273. Ko Yao Noi har mer att välja på, till exempel "Homestay", bo hos familj, tel: -(0)7659.7244. Där finns också budgetställen som Pasai coottage, tel: -(0)7624.8099 och Amena bungalow, tel: -(0)7659.7278. Vill man bo flott på Koh Yao Noi kan ta in på Koyao Island Resort, tel: -(0)7659.7474, hemsida: www.koyao.com, eller på The Paradise Koh Yao Beach Resort & Spa, tel: -(01)892.4878, Hemsida: www.theparadise.biz.
Bild
Betty Skawonius
December 2004 - Koh Yao Yai Första försöket att röja i förödelsen efter tsunamin. Emma deppar med Alcha och de andra kvinnorna.
Oktober 2005 - Koh Phi Phi Bao sörjer sill livsverk. I bakgrunden ligger resterna av hans raserade bungalowby.
December 1993 - Koh Yao Yai. Karim styr båten in i en lagun.
Oktober 2005 - Koh Phi Phi. Karim har fått en son och förlorat försörjningen.
Januari 2005 - Koh Yao Yai. Karim visar ärren från tsunamin.
Katastrofen i Asien
- Nyhetsartiklar
- Flodvågshjältar får medalj av kungen
- Fakta
- Så kan du hjälpa
- Resor
- En skola under solen
Thailand
Allt om att resa i Thailand. Mitt i Sydostasien, mellan Indiska oceanen och Sydkinesiska sjön breder Thailand ut sig.
- Relaterade resmål
- Bangkok
På en liten papperslapp stod uppskrivet vart vi skulle åka och vänta på att bli hämtade med båt till ön. Problemet var bara att när vi skulle resa kunde jag inte hitta den lilla papperslappen. Vad hette den sista anhalten? Jag mindes bara ett k och ett a och kanske ett i.
Det är femton år sedan och Sydostasien var en avlägsen kontinent, vi hade inte hört talas om Phuket eller orten som stod uppskriven på lappen. Men min vän Bo hade berättat om Koh Yao Yai dit han hade följt med sina thailändska vänner från Koh Phi Phi som han redan då tyckte blivit överansträngd. Paradisön Phi Phi var ett ställe dit extremt resintresserade sökte sig, jungfruligt, en palmklädd sandrevel mellan två grönsvarta berg och två turkosblå bukter.
Koh Yao Yai, däremot, var en isolerad ö utan riktiga badstränder där tiden stått stilla, ett gammaldags odlings- och fiskesamhälle med stark social kontroll från byäldste och muslimska församlingen. Mitt emellan turistöarna Phuket och Phi Phi, men var så ointressant från turistsynpunkt att den och systerön Koh Yao Noi inte ens fanns på kartorna.
Det hade varit svårt att hitta flyg, södra Thailand var ett udda resmål. Det blev en resa som tog tre dygn: Flyg till London, vänta där i åtta timmar, vidare till Malaysia, kväll och natt i Kuala Lumpur, tåg till Butterworth och minibuss till... det måste vara Krabi.
På morgonen den tredje dagen blev vi hämtade av Bo och Bao, 16 år och kapten på Bos alldeles för stora långsvansbåt. Andamansjön tycktes oändligt och vilt mellan de mörka kalkbergen som sköt upp ur havet.
Ebben var maximal. Vi fick lämna båten långt från land och gå till ön som vilade lummig och djupgrön med de torrlagda båtarnas höga stävar som hemlighetsfulla tecken i strandkanten.
Den där första promenaden i den milda värmen, att gå från båten i den fuktiga sanden dekorerad med sanddollars och vilsna småkrabbor i de grunda vattensamlingarna &
Nu är vi tillbaka, det är oktober 2005 och fullmånesebb som då och samma fukt och milda värme, och samma ja, lyckokänsla. Men allt är inte som det brukar, på stranden ligger rödbruna och vita båtar uppdragna som döda valar. Piren är ny och pampig som ett politikerlöfte om nya satsningar, större än den gamla betongpiren som bara vek sig när vågen kom. För femton år sedan fanns bara en gles träbrygga där vi brukade sitta i mörkret och titta på månen och stjärnhimlen.
Vi reste tillbaka nästan varje jul och nyår och så även förra året. Men det blir först nu, tio månader senare som vi tar det där badet som våra gråbleka svenska kroppar hade laddat för i vintras.
Vi far ut till lilla Koh Nok, fågelön, där vi precis hade lagt till när den stora vågen kom. Där, i gattet mellan de två höga bergen pressade sig vågen fram, en åtta meter hög jätteklo. Hade vi kommit några minuter senare hade vi nog hamnat under den.
Och här är den nästan lodräta lilla berget där vi klättrade upp när vattnet rusade in, sjönk undan och rusade in igen. Men nu sänker vi oss nästan högtidligt ned i vattnet, milt, rent, turkosblått.
Drömmen om paradiset. Allt är vackert och mjukt på Koh Yao Yai även om det kommer en och annan moppe. Det handlar om språket, hur de samtalar med varandra, säger min dotter Emma. Det är vi som rest tillsammans, från den första strapatsrika resan då hon just fyllt tolv. Med hjälp av lite engelska kommunicerade hon med Mia, Amina, Karim och Ung som var några år äldre. Elva år senare läste hon thailändska på universitetet.
Det här handlar inte om resande, utan stillastående, drömmen om det orörda, drömmen att få vara i någons vardag, närheten till människorna och naturen. Vi bor mitt i fågelkvitter, vinandet från sågen, syrsornas visslande storm vid femtiden på eftermiddagen, tupparnas galande fyra på morgonen, Barnen som leker och småpratar. Rösterna ute på vägen: Vart är du på väg, var kommer du ifrån?
Tolerans och respekt å ena sidan. Mai pen rai, de e lugnt, å den andra, en ovilja att säga ifrån, förlora ansiktet, sätta gränser.
Någon gång, när regnet öst ned, när ingen kommit upp på vår veranda på flera dagar, har vi haft så tråkigt att det nästan gjort ont. Men det är ju därför vi är här, för att kliva in i ett annat rum: La dolce fa niente, det ljuva ingentinggörandet.
Men drömmen om det orörda är en dröm, en av våra vänner har dött i aids, en ung man fick nyligen en psykos av rökheroin och vårdas nu på mentalsjukhus. I sina tonårshus sniffar pojkarna hårspray.
Mycket har förändrats. Då fanns bara några mopeder, inga bilar. Nu åker alla moped, om de så bara ska de hundra meterna till stranden eller till affären för att köpa en påse is eller tvättmedel.
Då, de första åren, hade vi nyårsfester på stranden, med mekongwhisky lika oren som Mekongfloden. Ön var muslimsk men i en mycket lätt form, sent på natten kunde de unga männen ta fram sin whisky. Redan efter några år var det slut med det, den muslimska församlingens dominans ökade för varje år och tsunamin har förstärkt den ytterligare.
Bao hämtade oss den där allra första gången och han hämtar oss nu. För femton år sedan var han byns charmör, med turistboomen skaffade han sig speedbåtar och blev playboy på Phi Phi, "jag gjorde många dåliga saker då". Så blev han upphunnen av religionen, blev en god muslim, byggde bungalows och gifte sig. Nu hoppas han bli imam på Phi Phi.
Vi far till Phi Phi först. Öarna är förbundna med varandra, det som hände på den ena drabbade den andra. Hälften av dem som jobbade på Phi Phi kom från Koh Yao Yai och alla har förlorat många familjemedlemmar.
Phi Phi blev ett paradis för både backpackers och lyxturister, exklusiv i sin oåtkomlighet. Till Phi Phi måste man frakta allt över ett oroligt hav. Sötvattnet till stora hotellen måste köras dit med tankbåtar. De första åren var rovdriften så stark att allt förnuft försvann: Avloppet från toaletterna fördes ned i marken genom cementrör. Soporna kördes rätt ut i korallrevet.
Sandbanken mellan de två klipporna som bildar Phi Phi är lågt belägen. Innan turismen kom bodde de som arbetade med kokosnötter och odlade ris uppe på bergen. Fiskarna byggde hus på stolpar vid stranden. Men turisterna vill ha beach, hotellen byggdes på reveln en knapp meter över havet - så som ingen thailändsk fiskare skulle bygga.
När tsunamin kom rusade vattnet in från två håll och dränkte och krossade allt på sandreveln. De som befann sig i Baos bungalowby eller i hotellen som trängdes på strandremsan hade mycket liten chans. Bao förlorade fem båtar och 18 bungalows. Nu har han två båtar och några bungalows på bergssluttningen. Där bor nu hans vänner och släktingar som inte har någon annanstans att ta vägen. Han kan inte hyra ut dem för elektricitet och vatten saknas fortfarande.
Halshuggna palmer vid vattenbrynet sträcker sig som jättelika elefantbetar mot himlen, enstaka volontärer går omkring och samlar ihop bråte. Här och där hörs det surrande ljudet av en borr. Som en teaterkuliss står Shopping center, den klassiska turistgatan med frisersalonger, smårestauranger, barer, turistshoppar och utflykt till grottor.
Men Bao får inte bygga, byggförbud råder i väntan på den utlovade nya planen. För honom har löftena om hjälp från staten och förmånliga lån från bankerna inte betytt något, han har inte fått en enda bath i hjälp. Vad som återstår är åtaganden gentemot banken. Han lånade från vänner också mitt i en optimististisk expansion, allt gick ju så bra och turisterna blev bara fler.
Småföretagarna från Koh Yao Yai har alltid betraktat Phi Phi som sin och nu, genom tsunamin, har människor som bott på en bit mark så länge de kan minnas fått veta att de egentligen inte äger den. Lagfarter ska finnas och tomtspekulanter, gangstrar eller stora bolag vet hur de ska bli ägare till marken. Saker som fungerade på ett sorglöst sätt slogs sönder av tsunamin, till exempel det här med pengarna i madrassen. Bao liksom många andra hade allt han tjänat ihop hemma och allt försvann i vågen.
Bao förstår inte, nu har det gått nästan ett år och - ingenting händer. När myndigheterna från Krabi nyligen kom hit för att träffa öns folk, talade de om andra saker än zonplanen. De enda de hade att säga till folket som väntade på piren var: Ni måste uppföra er väl och göra reklam inför turisterna. Ni måste tvätta er och raka er och klä er snyggt.
- Vi har inte ens råd med det. Vi trodde på premiärminister Thaksin när han sa att Koh Phi Phi skulle byggas upp snabbt. Min familj och mina barn måste äta varje dag. Jag har inget annat arbete, jag kan inget annat, jag har bara gått sex år i skolan, säger Bao.
Folket från södern har alltid jobbat med semesterbyarna och båtarna. Byggarbetarna och de som jobbar på de större hotellen är inte från öarna, utan billig arbetskraft från norra Thailand.
- Jag känner mig mycket ledsen. Jag vill vara stark, men ibland går allt jag gör till avbetalningar på lån. Om jag inte hittar arbete vet jag inte vad som kommer att hända.
- Going down, going down, säger Bao och sväljer en snyftning.
På stranden, mellan kajakuthyrningen och den lilla kiosken som säljer After Tsunami Cocktails, träffar vi Karim, han som körde båten åt oss de första åren när vi gjorde utflykter till paradisöar som bara några år senare fylldes med parasoller och turistliv.
Han förlorade båten som han var delägare i, nu hjälper han en vän att hyra ut kajaker för grottutflykter och dykning, men affärerna går uselt.
När tsunamin kom var han precis här, på väg till Phuket med en kund.
- Vi förstod inte när vi såg hur vattnet sögs ut, hur det sjönk som ebb fast mycket fortare. Och så plötsligt såg vi hur det rusade tillbaka. Först kom det svarta vattnet och så kom den stora vågen. Det sista jag tänkte var: jag kan inte komma tillbaka.
- Jag sov och drömde mardrömmar. När jag vaknade upp låg jag under en massa träbråte: Varför ligger jag och sover här, varför är mina kläder röda? Jag lyckades ta mig ut själv, flera kvinnor bredvid mig kunde inte komma ut, men jag var starkare. När jag kravlade ut kom folk och tog hand om mig och tog mig till Phi Phi hotel. Läkaren kom hit från Krabi eftersom doktorn här hade dött. Jag fördes till sjukhuset i Phuket i helikopter, jag hade tur.
Egentligen vill han komma härifrån. Han har just fått en son och skulle vilja flytta tillbaka till Koh Yao Yai och arbeta. Men med vad?
För Bao och Karim har turismen blivit en fälla. När vi kom första gången var de unga och för dem var det självklart att satsa på turisterna. Fisket befann sig i en djup kris, skaldjur och fisk försvann. Stora bolag hade börjat bedriva industriellt fiske och sög havsbotten ren med sina redskap. Det fick fiskarna att gå samman för att försvara sina rättigheter, men det tvingade också bort de unga från Koh Yao Yai till Phi Phi, Phuket och Koh Lanta.
Amina, till exempel, fick jobb på 7-Eleven i Patong. Vi reste dit för att hälsa på henne en gång, men gav upp letandet. Vi förmådde inte ta oss upp genom gatorna förbi barerna med de fulaste vita män vi sett och små flickor i babydollnattlinnen. Här var det andra Thailand, som vi aldrig behövt se, baksidan av Mai pen rai-myntet där det står korruption och prostitution.
Nu lämnar vi Phi Phi. Äntligen är vi på väg till Koh Yao Yai, vår ö. Tack vare de oturistiska stränderna dog få människor på själva ön, men nästan alla förlorade sina båtar, motorer, fisknät och fiskodlingar.
Där väntar som alltid Aicha med middagen. Det är hon som har lagat vår mat i alla år, en mästare i thailändsk matlagning. Hon fick till och med ihop intressanta konservmåltider dagarna efter tsunamin då det inte fanns någon mat. Hon är den fasta punkten. Det var hon som sov på vår veranda natten efter tsunamin, då vi var ganska darriga och väntade på efterskalv.
I år har hon planterat gummiträd. "Händer något på havet så är det bra att ha något på land och tvärtom", säger hon när vi knattrar förbi hennes unga gummiodling på moped. Hennes gummiträd kommer ta sju år på sig innan de lämnar ifrån sig rågummit som hänger och torkar som grågula jättepannkakor utanför husen längs vägen.
Riset som de flesta i byn odlar till husbehov slog fel i år, på den här delen av ön kom inte en droppe regn. Nu öser regnet ned, men för sent.
Aichas familj har ingen båt längre. Ändå överöstes byn av båtar efter tsunamin. De vita båtarna på stranden är en gåva från en thailändsk bank. De är byggda i plywood och plast, kopior av långsvansbåten, men oanvändbara. Aicha säger att på plastbåtarna kan man inte fästa stagen till bärplanet i aktern som är en del av båtens stabila konstruktion.
De rödbruna träbåtarna med en röd halvmåne i fören är skänkta av Kuwait. De fungerar inte heller. De är alltför snabbt tillverkade av fel sorts virke. Det växer svampar och svartmögel i den, lägger man den i vattnet tränger vattnet in mellan borden. Så kan katastrofhjälp se ut.
En kväll regnar det värre än i en japansk film, regnet bara drämmer ned timme efter timme. Jag är ensam i huset och flyttar runt fuktiga kläder. På väg upp på verandan kliver en liten man i slips, randig skjorta och portfölj i hand. Det visar sig vara fiskeintendenten, han har kommit för att ge 300 småfiskar och fiskodlingsnät till Aichas man Pong. Fiskeintendenten arbetar med pengar från en tysk hjälporganisation som jobbar med handfast riktad hjälp, både till fiskarna och till de barn som förlorade en eller två föräldrar och nu lever med släktingar. De får hjälp att bygga till ett rum för barnen, nya vattentankar och hjälp med skolavgifter.
Pong växte upp på Phi Phi på den tiden då ett fåtal bodde där för kokosnötterna och fisket. Han lärde sig aldrig läsa och skriva ordentligt eftersom han var tvungan att arbeta.
Pong var en av de första som reste till Phi Phi på annandagen och började gräva efter överlevande och förolyckade. Första kvällen kom han hem och berättade att de låga dödssiffror som nämndes på teve inte kunde stämma, det måste röra sig om många hundra. Själv förlorade han 14 nära släktingar. Han förlorade även sin fiskodling. Nu får han också fyra flytande träramar med nät djupt under vattnet så att han kan börja föda upp fisk igen.
Varje nyårsafton har Pong kommit med två stora humrar, i en prisklass för sig, 370 kronor kilot, som vi ätit till flygplatschampagnen. Hur han lyckades skaffa dem förra året vet vi inte, det var en hederssak att vi skulle märka så lite som möjligt av katastrofen. Nu kommer han att kunna fortsätta odla fisk och humrar. För första gången på länge ser han glad ut.
Fiskeintendenten säger gång på gång att han önskar att hans organisation kunde hjälpa fiskarna och bönderna mer. Men när vi lämnar ön känner vi en mycket djupare oro för dem som satsade på turismen och nu är i händerna på thailändska staten som hellre lägger pengarna på reklamkampanjer för en turism som inte är återuppbyggd.
Vi far alltid från ön på morgonen, klockan sju går passagerarbåten. Bakom Aichas och Pongs moped-ryggar ser vi hur skogen öppnar sig över ett slätt blekrosa hav med blå bergstoppar. De vita ägretthägrarna flyger med svepande vingar över den smararagdfärgade regnskogen. Precis när man kommer fram till öns nordöstra sida har solen släppt taget om fastlandet och börjar värma så att man kan vända ansiktet mot solen en sista gång.
Så, när vi åker ut på den långa klapprande träbryggan kommer det där underliga minnet tillbaka från annandagen: När vi efter många timmar blev räddade från utflyktsön sattes vi av vid den här bryggan. Havet hade slukat vår långsvansbåt och det som låg i den, och när vi gick in på den 300 meter långa bryggan var det uppvärmda träet så hett att vi brände sönder fötterna. Räddade men lite brända.
Läs mer: Flodvågshjältar får medalj av kungen
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
Annonser
-
BENGT-MARTINS - Fjällsemestrar i Norge och Sverige
Sveriges största utbud av stugor, lägenheter och hotell i fjällen. Skidorter som passar dig och din...
-
Skidresa med Langley
Boka en härlig skidresa med Langley! Vi har resor till de bästa destinationerna i Frankrike och Kanada....
