Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Tiden går – Capris skönhet består

Forskaren och skribenten Anna Blennow reser till Capri med en hundra år gammal guidebok i väskan. Hon överraskas av hur mycket som är sig likt. Till och med priserna, om än i annan valuta.

På andra sidan den disigt blå Neapelbukten skymtar den, ön som ända sedan antiken utgjort paradisisk tillflykt för rika excentriker från kejsar Tiberius till den svenske läkaren Axel Munthe. Deras villor ligger strödda över öns otillgängliga branter, dit varken bil eller båt kan nå. Ångbåten från Neapel via Sorrento kostar 18 lire; vill man resa billigare kan man ta postbåten, även om det tar lite längre tid. Ja, enligt Baedeker-guideboken till Italien från år 1926. I dag tar man i stället flygbåten för 18 euro, eller den långsammare bilfärjan för 11 euro, där man kan sitta ute på däck och se vulkanen Vesuvius passera revy samtidigt som Capris spetsigt stupande silhuett närmar sig.

Baedeker var den första riktigt moderna guideboksserien, som dominerade marknaden från slutet av 1800-talet och framåt. Även om vi i allt högre utsträckning använder oss av internet när vi ska resa någonstans, har de flesta någon gång haft en guidebok i packningen. Guideboken paketerar världen och gör den möjlig att förstå; den väljer ut vad vi ska se och berättar hur vi ska ta oss dit. Med en hundra år gammal guidebok som följeslagare kan vi resa inte bara i rummet, utan också i tiden. Och ofta är det förvånansvärt mycket som är sig likt från de gamla guideböckernas beskrivningar – paradoxalt nog, eftersom guideboken alltid byggt hela sin idé på att vara så uppdaterad som möjligt.

Capri är i dag Italiens dyraste ort. De flesta turister kommer över dagen med båt från Neapel eller Sorrento, eller skeppas i land från något kryssningsfartyg, om man inte händelsevis tillhör dem som tar privathelikoptern till sin lyxvilla eller ankrar inkognito med sin yacht. Guidade turer tar turisterna till Blå Grottan, Axel Munthes Villa San Michele och kanske någon limoncello- eller keramikbutik. Det korta besöket är över på några timmar och de stora turistströmmarna är den dominerande inkomstkällan för ön.

Men bortom de snitslade banorna finns ett Capri som har förändrats mycket lite på hundra år. Bergsstigarna kantade av ginstbuskar och vingårdar, utsiktspunkterna högt över havet, de två anrika hotellterrasserna som tävlar om den bästa utsikten över bukten. Till Capri drog sig den svenska drottningen Victoria tillbaka i början av 1900-talet för att kurera sin hälsa hos Axel Munthe, han som då var i färd med att bygga den vitputsade villa som i dag är en av öns största sevärdheter (och även omfattar en prisbelönt trädgård samt svenskt kulturinstitut och konsulat). Den röda Baedeker-guideboken från 1926 ger oss nyckeln till ett besök på Capri just vid den tiden för hundra år sedan. Det är bara att komplettera med linnekostym och halmhatt och ge sig av.

År 1926 kunde man alltså välja att anlända med ångbåt eller postbåt – båda via Sorrento, medan man i dag kan åka direkt från Neapel. 1920-talets resenär kunde också ta en så kallad marknadsbåt från Neapel för bara 2 lire, men den omtänksamma guideboken avråder från detta, och tillägger att stark sjögång ofta kan göra överfarten oangenäm.

Vid ankomst till Capri fortsatte ångbåten direkt till Blå Grottan för 10 lire extra. Då som nu är detta Capris ojämförligt största sevärdhet, avbildad på askkoppar, sockerpåsar och vykort. Grottan lyses upp underifrån i en magiskt blå färg genom öppningar under havsytan där ljuset reflekteras. Platsen var känd redan under antiken men föll sedan i glömska fram till 1800-talet. Genom en minimal öppning i klippan skjutsas man in i pyttesmå båtar, och blåsiga dagar är besöket omöjligt på grund av sjögången; när grottan är öppen samlas mängder av större båtar på redden i väntan på omlastning. 1926 uppges en fiskarpojke dyka i grottan för en slant för att visa på de märkliga ljuseffekterna; i dag saknas denna tjänst, men å andra sidan sjunger roddarna O sole mio så att det ekar i grottan. Upplevelsen är tidlös.

Och genom tiderna har detta varit kärnan i Capriturismen: naturen. Trots historiska ruiner och mondänt jetsetliv är den största sevärdheten på Capri fortfarande själva naturen, vild, artrik och orörd tack vare att ön till stora delar är svårtillgänglig. På nästan alla sidor störtar kalkstensklipporna ner i det mörkblå havet nedanför. Många flyttfåglar stannar till här, vilket lockar ornitologer, och många växter är unika för Capri.

Vår Baedeker-guidebok har som grundstruktur ett system av stjärnor som markerar de viktigaste besöksmålen på en ort. En stjärna betyder en sevärdhet; två stjärnor kan motivera en hel resa, men i den klassen spelar bara monument som Colosseum eller Peterskyrkan. Ofta är det museer eller klassiska konstverk som stjärnmärks, men på Capri visar det sig uteslutande vara naturen själv: Blå Grottan har förstås en stjärna; i övrigt är det utsikten från öns högsta punkt Monte Solaro, och utsikten från Punta Tragara (”med café”) som ror hem stjärnor. Ruinerna av kejsar Tiberius villa, Villa Jovis, får visserligen också en stjärna, men mest på grund av den hänförande utsikten.

Växelkursen mellan lire då och euro i dag är underhållande stabil. 1926 kunde man ta sig runt med enspännare (vagn dragen av en häst). En tur från hamnen upp till Capri stad kostade runt 20 lire – översätt till euro och priset är detsamma i dag, förutom att enspännaren ersatts med lyxiga öppna taxibilar med soltak. Man kunde också hyra häst eller åsna för samma pris, men redan 1926 gick det buss från Capri stad upp till den mindre byn Anacapri för bara några lire. I dag kan man göra samma tur med orangefärgade, oftast överfulla minibussar för 1,80 euro. Medelhavsutsikten är makalös men svår att njuta av om man är höjdrädd.

Då som nu är det promenader som gäller för att nå de vackraste platserna. De få vägarna är smala och övergår i gränder och stigar som vindlar sig bort mellan villor och vinodlingar när man rör sig utanför tätorterna. För att nå ett av guidebokens utsiktsmål, Punta Tragara, går man en kort tur från Capri stad. Caféet från 1926 finns inte kvar, däremot ett lyxhotell signerat le Corbusier, så där blir kaffet lite dyrare när man ser ned över de tre majestätiska klipporna, i Faraglioni, utslängda vid kusten som av någon arkaisk jättes hand. De gör sig utmärkt på avstånd, men vill man prova på Capris dyraste badanläggning kan man fortsätta längs en stig till foten av klipporna.

Till Monte Solaro, öns högsta punkt, tog man häst eller åsna 1926. I dag går linbana från Anacapri, men man kan också välja att gå den gamla åsnestigen, som är lätt att hitta till via små keramikskyltar från Anacapri. Efter 300 höjdmeter belönas man med kaffe på den lilla baren högst upp och en storslagen utsikt åt alla håll – guidebokens stjärna är välförtjänt. Halva vägen upp kan man också ta av mot klostret Cetrella och vandra genom skogar av stenek och ormbunkar, öns äldsta vegetationstyp. De vandringsvana och äventyrslystna kan fortsätta därifrån längs il passettiello, ”den lilla stigen”, som i äldre tid var den enda förbindelsen mellan orterna Capri och Anacapri. Höjdrädda göre sig icke besvär – stigen går längs själva bergskammen och ett kort stycke över en stupande ginstklädd brant, och vidare ned mot Capri stad genom skogiga bergsklyftor och raviner. Man är inte densamma som förut när man kommit ned från den vandringen – men eftersom detta är Italien, uppenbarar sig ännu en kaffebar, Due Golfi, precis när man når civilisationen igen.

Tiberius villa – en av flera på ön, men den mest kända – nås via skyltad vandring från Capri stad. På vägen kan man göra en avstickare till den undangömda Villa Lysis. När vår guidebok skrevs var det blott tre år sedan villans ägare, Jacques d’Adelswärd-Fersen (ättling till Axel von Fersen) dog av en kokainöverdos efter ett turbulent livsöde. Amori et dolori sacrum, helgad åt kärleken och smärtan, står det på villan, som kommer komplett med rosor, utsikt och opiumhåla.

Vår ordningssamma guidebok har också angivit hur länge vi bör stanna på ön. Två dagar räcker för att se det viktigaste, så vi måste alltså övernatta. 1926 bodde man gärna i Capri stad, till exempel på det anrika lyxhotellet Quisisana, och på kvällarna träffades och trivdes man på caféet Zum Kater Hiddigeigei, i tysk regi. Många hotell och restauranger här drevs av tyskar i början av 1900-talet. I dag är caféet förvandlat till modebutik, så bättre för en 1926-känsla är att slå sig ner uppe i Anacapri. Redan då tävlade två etablissemang i utkanten av byn om den bästa utsikten: Villa Bitter, numera Hotel Caesar Augustus, och Hotel Molaro (där drottning Victoria bodde en tid) som i dag heter Hotel San Michele. Ett billigare alternativ från tiden är det närbelägna Hotel Bella Vista. Även om man inte bor här kan man trava in på uteserveringen och ta en kopp kaffe eller ett glas vin. Utsikten är bäst på hotel Caesar Augustus.

Precis här kommer bilvägen från Capri upp för klippan, men runt hörnet, bakom Axel Munthes villa, ansluter också den så kallade feniciska trappan. Den är uthuggen i klippan runt år 500 f Kr och var fram till 1874 den enda vägen mellan hamnen och Anacapri. Här gick byns kvinnor dagligen de 900 stegen ned för att hämta vatten. Även i dag är det ont om vatten på ön, som försörjs med vatten från fastlandet. Vår guidebok varnar för dricksvattnets tvivelaktiga kvalitet, men prisar å andra sidan vinet som produceras här. Längs den feniciska trappan odlas ett särskilt vin som trappan gett namn till, och som kan köpas i vinaffärerna i Anacapri.

Nära piazza Vittoria i Anacapri finns en liten juvelerarbutik. Den gamle mannen bakom disken lyser upp när jag berättar att jag är från Sverige.

– Min mor drev ett stall precis här på piazzan, när alla transporter skedde med häst och vi var tvungna att hämta dricksvatten nerifrån hamnen, berättar han.

– Men Axel Munthe sa till min mor ”om ert vatten är slut, kom till min villa och ta vatten i min stora cistern!” Han var en god människa, Axel Munthe, och på Capri fann han sin entità – sin tillvaro.

Så vackert, men vilken tur, svarar jag med en blick på min guidebok, att det finns vatten häruppe nu för tiden. Allt var inte bättre år 1926.

Fakta

Resa dit

Tur och retur från Arlanda eller Köpenhamn till Neapel kostar runt 2.000 kronor i vår. Flygbåt för 180 kronor eller bilfärja för 110 kronor från Neapel till Capri.

Bo och äta

Lyxhotellet Quisisana kostar cirka 3.300 kronor natten i vår. Hotel Caesar Augustus ligger i samma prisklass.

Hotel Bella Vista. Även om man inte bor här kan man trava in på uteserveringen och ta en kopp kaffe eller ett glas vin. Cirka 1.800 kronor natten.