Ända sedan Bill Murrays rollfigur i "Lost in Translation" satte sig i en av Tokyos gröna taxibilar och snurrade rakt in i den japanska galenskapens natt, har jag haft en dröm om total förvirring. Så kliver vi ur taxin i ett väldigt mörkt Tokyo; fotografen Martin, jag och tre trevliga japaner. Ingen klubb i sikte. Och jag har ingen aning om var vi befinner oss. Förvirringen är precis så total som jag drömt om. Tror mig höra fiskmåsar och känner en havsbris komma mot mitt ansikte. Men när vi fem minuter senare är mitt i ett livligt Roppongi Crossing förstår jag att fiskmåsarna troligen var någons mobilringsignal och att havsbrisen bara var draget från taxin som lämnade oss hastigt. I vilket fall är vi törstiga och tränger oss förbi folkmassorna för att ta hissen upp till baren Shu. Sju våningar upp. Vi sätter oss vid bordet närmast fönstret och iakttar det livliga natttempot under oss.
Klockan är fem på morgonen. Efter en fotovernissage klockan sex i eftermiddags, på den bohemhippa kafébaren Banda i utkanten av cityområdet Shibuya, tog våra nyfunna
japanska vänner med oss på en galen barrunda som inte är slut än på några timmar.
Men vi backar bandet. Redan kvällen före, efter några dagar av popbandsintervjuer, börjar den vilda helgen. Strax efter klockan fyra på eftermiddagen kliver jag och fotograf-Martin ut från Roppongi Prince Hotel. Här har vi bott för 1.200 kronor per natt och dubbelrum. Frukostbuffén är ganska trist, restaurangerna som finns inklämda i hotellet inte alls prisvärda, och burdusa fransmän ockuperar lobbyn varje morgon. Men rummet är rymligt och fräscht, poolen stor och radioapparaten bredvid sängarna får in någon amerikansk militärbas radiostation som spelar The Kinks.
En tio minuters promenad tar oss till stadsdelen Roppongis restaurangtäta bakgator. Vi hamnar på baren Majestic och följer en trappa ned till levande ljus och
minimalistisk design i mörkt trä. Bartendern ägnar sju minuter åt varje drink. Det är den mest perfekta Frozen Margarita jag någonsin smakat.
En timme senare befinner vi oss på Roppongis tunnelbanestation. Det är trångt. Män i kostym, kvinnor i dräkt, många med vitt munskydd, är på väg hem från efter-jobbet-sakén och sitter nu och svettas på bänkarna. Oförskämt många läser serietidningar med nakna mangafigurer. Ännu fler sover.
Vi går av vid Ebisu. Utanför stationen väntar en svensk bekantskap, Tokyo-Martin, som bor och jobbar här. Han tar med oss till baren Aoyuzo. Dörrvakterna har Säpo-öronsnäckor, vi går rakt in. Det öppna köket och den låga baren står mitt i lokalen. Svensk house signerat Rasmus Faber dunkar ur högtalarna. En fruktcocktail innan vi går vidare.
På restaurangen Kabto, några hundra meter bort, beställer Tokyo-Martin in ett femtontal små rätter åt oss att dela på. De grillade kycklingspetten i olika varianter är fantastiska och det som är inlindat i ett syrligt löv och plommonchutney, och kallas Sasami No Shisoume, slår varenda grillfest jag varit på. Lagom till de anländande ölen i tennstop kommer också Tokyo-Martins flickvän Yuki. När vi tryckt i oss alla grillspett och glatt betalat den modesta notan sätter vi oss i en taxi till Shibuya. Chauffören är sur och vägrar prata med oss, ens på japanska. Han stannar utanför den anonyma plåtdörr bakom vilken en hemlig bar ska dölja sig. Tokyo-Martin ringer på dörrklockan och en bastant kille med ett tight hiphopbandana runt huvudet öppnar dörren med ett stort leende. Han heter Honda och har ena armen i gips. Han tar med oss i någon sorts varuhiss ner till källaren.
Vi möts av ett tiotal unga japaner som sitter på golvet eller hänger runt den lilla hemmabyggda bardisken. Det är lågt i tak och vi slår oss hukandes ned vid baren. Två skejtpunkare sätter sig bredvid mig och försöker förklara något på brokig engelska. Först tror jag de pratar om hundar - a million collies, säger de. Väldigt många hundar, hinner jag tänka innan jag inser att de två killarna i hängbyxor och keps vill snacka musik. De gillar Millencollin, Örebroskejtarna som enligt dessa två japaner har "fantastiska melodier i sina låtar". Skejtkillarna, som ser mer förvirrade ut än vi, går så småningom tillbaka till det andra rummet. Tjejerna runt baren vill byta visitkort och göra peacetecken när kameran åker fram. Alla har visitkort, även de två studenterna som sitter intryckta i ett hörn på golvet. Bredvid dem sover en kille med mycket hårvax i en fåtölj. Vi går vidare.
Tokyo utan karaoke är som Stockholm utan vatten. En natt i Tokyo är synonymt med karaokebarer. Men ska man ta sig runt på egen hand gäller det att ha klubbadresserna nedskrivna, det går inte att lita på fasadskyltningen. Sällan är den skriven på engelska, och ingångarna är allt som oftast belägna inne i vad som ter sig vara bostads- eller kontorsbyggnader.
Vi åker hiss upp till karaokestället Utahiroba mitt i Shibuyas blinkande och färgsprakande kvarter. Utahiroba är en kedja och det ligger en handfull klubbar bara i Shibuya-området, vi hamnar på en av de mindre. En vimsig, vitklädd tonåring löper runt med kockmössa och drinkbrickor. De privata karaokerummen kostar per timme och då ingår fria drinkar. Man lyfter bara på telefonluren och beställer. Så kommer den snurriga tonåringen i kockmössa inspringande med drinkarna, ungefär som Manuel i "Pang i bygget", fast, om möjligt, än mer bugande.
En tjock katalog är fylld av sångtitlar, japanska och internationella. Jag trycker in en sifferkod och övertalar fotograf-Martin att sjunga med i Ushers "Confessions part 2". Det låter fruktansvärt. Lite finare blir vår duett i "How am I supposed to live without you". Tokyo-Martin och hans Yuki sjunger hellre japanska sånger. Vi förstår inte ett ord.
När vi några timmar senare tröttnat på att vandra runt bland de bisarra kärlekshotellen, som också de hyr ut rum per timme, hamnar vi till slut på den lilla hårdrocksbaren Wokini, med några tusen vinylskivor bakom bardisken. En man spyr på toaletten och bartendern rycker ut och moppar golvet innan jag får komma in och kissa. Han ber artigt om ursäkt för den överförfriskade gästen. Gästen i sin tur rättar till slipsen och beställer in en ny öl innan han sätter sig vid sin vän med cowboyhatt. Dj:n spelar Skid Row.
Yuki föreslår att vi ska avsluta kvällen på Picture Club. Inte en nattklubb, utan en liten lokal fylld av fotoautomater. Vi tar en gruppbild i ett färgglatt bås och får upp resultatet på en skärm. Nu kan vi färglägga bilden med seriefigurssmycken, stjärnor, hjärtan, glitter och regnbågar. En karta med färdigsmyckade bilder matas ut och tanken är att vi ska klistra in dem i ett samlaralbum. En stor hobby bland japanska ungdomar. Vi skippar albumet och tar en taxi hem till hotellet. Trötta. Men medvetna om att helgen bara börjat.
Morgonen efter blir vi guidade av den hippa modekillen Tomo i shoppingområdet Harajuku. Han har bott i New York och säger "wow" och "totally" som kommentar till det mesta. Han visar vilka skor som är hetast (väldigt tjock sula) och pekar ut de livslevande skyltdockorna som står utanför småbutikerna längs shoppinggatorna för att visa vilket mode som gäller just där. Jag och fotograf-Martin fortsätter vår tävling om vem som kan hitta flest meningslösa yrken i Tokyo. Tidigare har vi träffat en kvinna vars arbetsuppgift är att peka på en rulltrappa, så att folk av någon anledning inte missar att det är en rulltrappa. Vi har sett män som med hjälp av lysande rör, mitt på ljusa dagen, signalerar om byggarbeten på trottoarerna. Vi har till och med sett en kille som har som arbete att dammsuga biljettautomaterna på tunnelbanestationerna. Ingen tycks vara arbetslös i Tokyo. Här i shoppingkvarteren är det nog skyltdocksungdomarna som är märkligast. Att jobba som skyltdocka verkar vara ett oerhört enformigt arbete.
Vi hamnar så småningom i den angränsande stadsdelen Aoyama, vid det pampiga Pradahusets superdesignade solglasögonhylla. "Häftigt", säger jag. "Totally", säger Tomo.
Ingen av oss är särskilt shoppingsugen och rundan blir mest ett ytligt skrapande på Tokyos annars så gigantiska shoppingutbud. I stället tar vi tunnelbanan till en fotovernissage på Café Banda i Shibuya. Vi träffar svenska illustratören Bea, hennes kompis Carl och vår tolk Akikos kompisgäng. Tillsammans promenerar vi till karaokekedjan Utahirobas största lokal. Här ryms 79 privata karaokerum och de håller öppet dygnet runt. Stora ungdomsgäng sover sittandes i sofforna vid entrén. Vi får gratis glass och läsk efter att ha betalat enligt samma princip som kvällen innan. Till karaokerummet kommer en kypare med kannor fyllda av Peach Fizz och Gin & Tonic. Låtarna börjar snurra. "Bohemian Rhapsody", "Coco Jambo", "Gangstas Paradise", you name it.
Vår tolk Akiko berättar att dessa dygnet-runt-öppna karaokebarer ofta kan fungera som kärleksrum för unga japaner som inte har råd med "Love Hotels". Det känns lagom fräscht. Lagom romantiskt.
Timmarna passerar snabbt, glasen töms och vi börjar springa runt i korridorerna för att våldgästa andras karaokerum. Ett gäng glada kostymgubbar vill att jag ska sjunga Beatles för dem. Och så plötsligt är klockan tre och ännu fler ungdomar sover i sofforna när vi lämnar lokalen.
Övertygade om att natten ska fortsätta på någon sorts disko sätter vi oss i en taxi med full tillit till vår tolk Akiko och hennes vänner Ryo och Anna, som artigt lovar att följa med. När vi en halvtimme senare sitter i baren Shu på sjunde våningen med utsikt över rusande gator och blinkande neonskyltar, och solen samtidigt börjar stiga, kommer bartendern fram och säger att det nu är finito, dags att gå. Våra tre följeslagande japaner ser inte det minsta trötta ut. Jag börjar misstänka att de spottar ut all sprit under bordet - inte en chans att de skulle stå så stadigt efter alla glas. Vi tackar kyparen och går ut på gatan. Det är folk överallt. Klockan är halv sex på morgonen och vi ska fortsätta.
Det känns overkligt att se så många människor vandra runt så här dags. Inte som hemma i Sverige när alla automatiskt förvandlas till håriga svin så fort klockan slagit midnatt och hinner däcka innan solen går upp. Här beter sig folk civiliserat. Ingen näckar, klättrar på lyktstolpar eller pissar i gatuhörn. Utan promenerar i stället hyfsat rakt och tyst.
Vi inser att alla klubbar vi fått rekommenderade troligen har stängt nu och att vi får hitta ett närliggande andra alternativ. En fransman tipsar oss om en bar två kvarter bort.
I den skabbiga källarlokalen som är någon sorts restaurang och som drivs av ett gäng glada pakistanier, sitter däckade ungdomsgäng och snarkar ljudlöst. Vi är hungriga och beställer in maträtter på måfå. Det är inte särskilt gott, men fyller sin funktion. Vid bordet bredvid är ingen vaken. Akiko förklarar att dessa sovande ungdomar är tvungna att krascha på dygnet-runt-öppna barer eftersom tågen till förorten slutat gå. Restaurangägarna bryr sig inte.
Ute skiner morgonsolen och vi sätter oss i en lekpark. Tydligen är vi ganska nära hotellet och efter en noggrann vägbeskrivning från våra japanska vänner tillåter vi dem att åka hem innan vi snubblar hem till hotellrummet. Vi tänker sova två timmar och sedan flytta till det nya hotellet - Park, samma hotell som Bill Murray lunkar runt i kimono i "Lost in Translation".
Vaknar klockan två på eftermiddagen. Eftersom sista incheckningen på Park var redan vid lunchtid rusar vi ned till receptionen och ber dem ringa dit och säga att vi är sena. De hittar ingen bokning i mitt namn. Jag dubbelkollar mejlutskriften som ligger ihopvikt i min ficka. Fel Park. Trötta och snurriga, med en dunkande huvudvärk, tar vi en taxi till det andra Park. Bilen stannar utanför en anspråkslös, trist och ful byggnad. Inte alls som bilderna på Design Hotels hemsida. Jag går in och får i receptionen veta att ingen reservation finns i mitt namn där heller.
- Men vänta, säger receptionisten och kollar i datorn. Ni ska till Park Hotel Tokyo i Shiodome.
Taxin hittar dit snabbt. Utanför en skyskrapa möter en portier som frågar om vi är Åkesson. Jag har aldrig varit så nöjd med mitt efternamn som då. Han välkomnar oss, tar väskorna och eskorterar oss till en expresshiss som tar oss upp till tjugofemte våningen. Incheckningen sker i en pompös lobby. Vårt rum ligger ytterligare tre våningar upp. Utsikten över de närliggande skyskraporna och ett milslångt Söndags-Tokyo i ett rosaskimrande eftermiddagsljus är en mäktig syn. Tystnaden känns ovan. I garderoben ligger en kimono, inte lika fin som Bill Murrays, men den får duga. Gäspande sätter jag mig ned på den breda fönsterkarmen och lutar mig bakåt. För första gången denna helg släpper förvirringen, och ett lugn, som jag inte trodde fanns i Tokyo, infinner sig.
Det krävs 28 våningar. Jag begriper varför staden är byggd på höjden. Där nere är allt galet. Galet förvirrat, men framför allt galet kul.