De stora porträtten av Ben Ali som kantade de bullriga utfarterna från Tunis är nedrivna. Sedan presidenten tvingades på flykten har hans palats i bad-orten Hammamet och på andra ställen plundrats och förstörts. Nu hoppas tunisierna att turisterna ska återvända, i takt med att lugnet lägger sig.
–Turismen är viktig för vårt land, säger Amel Jaïdi i Tunis.
På gatorna i huvudstaden syns fortfarande en och annan militär, men enligt Amel Jaïdi är det ingen fara så länge man är lite uppmärksam.
–Det blir bättre allteftersom. Det finns ingen anledning att vara oroad, bara man är försiktig, säger hon.
De svenska charterbolagen gör samma bedömning, och när nu högsäsongen närmar sig startar man åter resor till Tunisiens badorter vid Medel-havet.
Ett av resmålen är Hammamet, som betyder just ”badplats” på arabiska. Mycket riktigt handlar det mesta om sol och strand. I den sydligaste delen, Yasmine, breder lyxhotellen ut sig längs vattnet, enorma anläggningar sida vid sida i sanden. De är vita och aprikosfärgade och heter saker som Africana, Saphir och Majesty. Vågorna slår in och en man med ordet ”livräddare” på ryggen ropar när ett barn i badring hamnat för långt ut. Det är säkert 25 grader i havet. En man i fotsid klädsel leder sin kamel fram och tillbaka längs stranden i förhoppning om att turisterna ska betala för en provtur. Han behöver inte bli besviken.
En strandrestaurang sätter punkt för området och på andra sidan börjar det ”riktiga” Tunisien. Här vallar en herde sina får i det magra ökenlandskapet söder om vägen. Med hatt och vandringsstav ser han ut att vara från den tid då berberstammar drev sina djur just här. Kontrasten mellan de två världarna är dramatisk och jag undrar vad fåraherden tänker om det brittiska par som dristat sig till att bada nakna i strandkanten utanför hotellområdet.
Yasmine är ett till stora delar nybyggt område, som vuxit ihop med övriga Hammamet söderifrån. Stadsdelarna skiljs av med en vägspärr, där vakter dygnet runt bevakar infarten.
Enligt guideboken finns det ingen anledning att besöka Yasmine om man inte bor här. Å andra sidan – har man sitt hotell i Yasmine Hammamet finns ingen större anledning att lämna området. Allt präglas av lugn och säkerhet, poolerna är stora och varma. Det finns restauranger, vattensport, spa och alla bekvämligheter man någonsin kan behöva på en slö sol- och badsemester.
Shoppar gör man i den nybyggda medinan som är uppförd i bästa Disney-estetik. På håll ser den ut som ett ointagligt fort, men snart visar det sig att den stora utmaningen inte är att ta sig in – det är att komma ut. Åtminstone med dinarerna i behåll. Butik ligger vid butik och månglarna jagar lystet in turisterna i de små basarerna.
Så långt är det mesta bekvämt och tillrättalagt. Vill man se mer av Tunisien bortom turiststråken får man anstränga sig lite. På tåget till huvudstaden Tunis är vi nästan de enda turisterna och det tunisiska vardagslivet blir påtagligt.
Det är först här – omgivna av både kvinnor och barn – som vi inser den totala mansdominans som präglat vistelsen så långt. Det är så gott som uteslutande de tunisiska männen som syns ute i vimlet på te-barer och basarer.
Det är enkelt och billigt att åka tåg i Tunisien, och resan till Tunis tar cirka en timme. Framme i huvudstaden möts vi av en skön blandning av arabiska influenser, fransk kolonialism och moderna västeuropeiska inslag. Turiststråken utgörs i huvudsak av kvarteren kring Boulevard Habib Bourguiba, några stenkast norr om centralstationen. Här råder avslappnad stämning bland uteserveringarna, men det var också här som jasminrevolutionen hade sitt hjärta. För bara några månader sedan rådde utegångsförbud och stridsvagnar rullade bland demonstranterna på huvudgatan.
I dag härskar lugnet, så lugnt det nu blir bland stojande ungdomar, vimsiga turister och tät trafik. Runt triumfbågen Bab el-Bahr hänger skollediga elever och här insuper man den atmosfär som bildas av rik historia och ung befolkning. Monumentet utgör porten mellan de franska och orientaliska delarna av Tunis. I de skuggiga kvarteren strax bakom börjar stadens livliga medina.
Det går inte att lämna Tunisien utan att bada hammam. Tillbaka i Hammamet smiter jag in på Hammam la Perle de Lemdina, som ligger i en undangömd gränd. Snart står jag med en främmande man som tvättar mig enligt tunisiska traditioner. ”Teftila” är en burdus skrubbning som smärtsamt men effektivt avyttrar döda hudceller från kroppen. Sedan väntar ångbastun. Efter bara några minuter på den heta stenhällen flyter tankarna i väg, till det sövande droppandet av vatten från alla hörn av den fuktiga lokalen. Jag drömmer om vattenflaskan jag lämnat kvar hemma på hotellet. Hettan är tryckande och en skön stund övergår till en svettig evighet. Till sist blir jag i alla fall hämtad till nästa behandling och efter en halvtimmes massage är jag åter redo för stadens brus.
Det är kvällning och dags att göra stadens andra medina – den som egentligen är den första. Fram till 1881 rymdes hela staden innanför sandstensborgens två meter tjocka murar. En labyrint av gränder leder mellan basarer och källar-gluggar, inne i affärerna äter folk middag och dricker te.
Jag blir stoppad av en gammal tandlös man som vill att jag ska fotografera honom utanför hans port. Vi kommunicerar med gester och jag undrar tyst om det är för att han vill ha betalt. Tanken ger mig dåligt samvete, när jag ser hans stolta leende på bilden. Vi skakar hand och jag fortsätter genom de vindlande gångarna.
Det är inte lönt att försöka förstå var man är, men plötsligt öppnar sig muren och vi kommer ut på en begravningsplats. Ett rufsigt myller av gravar ligger närmaste granne med havet. På strandpromenaden nedanför har den lokala ungdomen samlats efter skoldagens slut för att se solen gå ned i vattnet. Det är vackert så att man baxnar. Bodde jag i Hammamet skulle jag också gå hit efter skolan.