På Byrsakullen i Tunis utkanter är det inte svårt att känna historiens vingslag. Just här låg centrum för stormakten Kartago, den puniska stad som behärskade en stor del av Medelhavet under århundradena före Kristus och som utkämpade tre krig med romarna. Kartago och dess härförare Hannibal förlorade och segermakten förvandlade staden till grus för att så småningom bygga upp den igen. När man nu blickar ut från kullen är de ruiner man ser mest rester från romarstaden.
Byrsakullen var en gång stadens hjärta. Nu hyser den Kartagos museum. För att komma runt till den antika stadens övriga lämningar är bil bäst. Vi tar en taxi som till överenskommet pris kör oss till amfiteatern som nästan slukats av naturen, till den puniska hamnen med sitt minimuseum, till de romerska villorna och termerna där kameran måste vinklas varligt för att inte fånga presidentpalatset, Habib Bourguibas lyxbygge. K-pistbeväpnande vakter står utplacerade längs murarna.
Vi hinner också besöka den vackra blå och vita staden Sidi Bou Said högt belägen med utsikt över havet. Inte bara konstnärer utan förstås även turisterna har upptäckt dess skönhet.
Då är vi fortfarande omedvetna om droppen, den som strax ska få bägaren att rinna över. Det är andra dagen på resan och kulturkrocken är kännbar. Olusten över att inte kunna känna tillit. Obehaget att ständigt behöva förhandla om priser. Känslan av att alltid behöva vara på sin vakt för att inte bli lurad. Och nu står vi dessutom inför en riktig blåsning. Den taxiresa som enligt överenskommelsen skulle kostat 70 dinarer (420 kronor) är plötsligt upp i 110.
Och chauffören, som tidigare tyckts så trevlig, blir plötsligt riktigt hotfull när vi inte vill betala. De eder som uttalas om landet blir hätska. I det läget förmår inte ens eftermiddagens besök bland världens kanske främsta samling av mosaikerna på Bardomuseet lätta på stämningen. På tåget tillbaka till turistorten Hammamet träffar vi dessutom ett svenskt par som fått samma tur för 45 dinarer.
Vi tar nya tag. En förslagen taxichaufför och några andra småskojare ska trots allt inte få blockera upplevelsen. På hotellet i Hammamet går det att hyra en chaufför med bil en hel dag för en rimlig fast summa. Vi är fyra som åker tillsammans och betalar för detta 40 dinarer var. Mabrouk rattar bilen som är en Peugeot 807, den enda av sitt slag i landet. Det är inte att ta miste på att det är en stolt chaufför vi åker med. Inte bara över bilen utan också över att få visa sitt land.
Målet för dagen är Dougga, den antika stad i Atlasbergen, som redan före romarna hade numidiska bosättare. Det blir en färd i ett landskap där sol och molnslöjor skapar färg och dramatik åt bergsryggar, vida odlingslandskap med vete och olivträd eller sjöar där flamingoflockar stannat för rast. I 100 knyck passeras skrangliga åsnekärror, fåraherdar som samlar ihop sina hjordar eller skyhögt överlastade pickuper som forslar olivsäckar till pressning. Här finns förstås inga vägkrogar, däremot vägkrökar där fria företagare slagit upp skrangliga bord med te och bröd som bjuds ut till förbipasserande. Vi stannar i stället i Testour. Mabrouk tar in hela sällskapet, där tre damer ingår, på ett typiskt herrkaffe. När vi slår oss ner vid det enda lediga bordet hörs inga protester, men det verkar gå ett budskap som en löpeld genom by.
Det har kommit turister. Kaféägaren får bråttom att snabbstäda toaletten inför det oväntade besöket innan kaffe och mintte bärs in i som vanligt minimala glas.
Dougga, 20 mil från kusten, klassas som landets mäktigaste romerska lämning. Helt säkert är detta en mer imponerande upplevelse än exempelvis Kartago. Vi kliver in i ruinerna av bostadshus och beundrar de mosaikgolv som en gång skänkte glans åt ägarna, strövar runt på 2000 år gamla gator, besöker resterna av den stora badanläggningen, klättrar upp på teaterns högsta rad och njuter av utsikten över det omkringliggande landskapet, strövar över Vindarnas torg där stenarna är lagda i form av en kompass och konstaterar att det förstås fanns horkvarter här också. En centralpunkt vid torget är templet Capitolium som höjer sig majestätiskt över alla ruinerna. Så stort är området att man kan ägna timmar åt att upptäcka. Vill man inte göra det själv med resehandbokens hjälp finns talrika guider som gärna berättar till priset av några dinarer.
Det är redan kväll när vi återkommer till Hammamet. Här har vi redan tidigare bekantat oss med stranden, de många vackra fiskebåtarna och medinan förstås som är en pygmé i jämförelse med de stora i Tunis och Sousse. Men ändå en tillräcklig utmaning för den första bekantskapen med arabisk försäljningsteknik. Som innebär tjat framför varenda affär - "just look" - skyhöga prisförslag, egna skambud i den andra änden av prisskalan för att till slut eventuellt komma överens.
En mattaffär lockar med visning av hur hantverket går till - man får till och med prova - samt erbjudande om att få se de olika regionernas typiska mönster och betydelser. "Just look." Så börjar mattor rullas ut i snabb takt med Fatimas hand, Mohammeds bälte, jasminblommor och skarabéer.
Te bärs in och det finns inga sätt att få stopp på det hela. Förrän man hårdhänt går, men i utgången en trappa upp ändå råkar få syn på en liten dörrmatta i berberstil med stiliserade kameler. Utgångsbudet 220 dinarer krymper för varje nekande trappsteg man tar. Vid kassan är det nere i 70, vid utgången i 60. Fast då börjar det stå klart att försäljaren tycker man är nästan oförskämd som tagit upp så mycket tid och ändå inte köper när han sänkt sig så lågt.
Jag tar mattan och bjuds på te som bekräftelse på affären. Senare syns ungefär samma matta i en museibutik för just 60 dinarer. Ingen dålig affär således och ingen bra heller.
Så här på vintern erbjuder Hammamet begränsad sysselsättning om man inte råkar vara golfare. Så vi hakar på en tvådagars busstur till landets södra delar. Det blir hämtning utanför hotellet i ottan för färd mot första anhalten El Jem, en välbevarad amfiteater från 200-talet som i storlek bara överträffas av Roms Colosseum. En gång kunde den härbärgera 30.000 åskådare. Fortfarande går det att klättra upp till översta etage och titta ner över den oval där så många grymma strider utkämpats. Eller gå ner i gångarna under arenan till de rum där såväl människor som djur väntat i ångest.
Genom oändliga vidder med olivträd kör bussen mot dadlarnas rike. Först saltvattenoasen Gabes som visar sig vara en stor stad med miljöförstörande fosfatraffinering. Dadlarna blir inte av samma kvalitet här vid havet som inne i landet får vi veta. I stället tappas träden på palmsaft som i jäst form eller naturell säljs längs vägarna ur talrika plastdunkar.
I varje rundtur till södra Tunisien ingår ett besök i Matmata, berberbyn som ligger i det månlandskap där scener ur Star Wars spelades in. Något ödsligare och torrare är svårt att föreställa sig. Så är vi också i Sahara som här är en öken av sten. Men det är inte bara landskapet som lockar utan också de berber som fortfarande bor kvar i grottor. Vår buss stannar till hos Jerilla och Habib som med fyra barn bor i tre grottrum med utgång direkt till gården. En enkel inredning, några sängar eller madrasser på golvet, men mitt i detta en tv. Staten vill ha kvar befolkning i denna region och ger stöd för att de bofasta ska stanna.
Jerilla visar hur mjölet mals mellan stenar. Sen bjuds vi på te och nybakat spänstigt bröd som doppas i olivolja. I en liten skål läggs dinarer som tack. Turistbesöken har blivit ett sätt att förbättra levnadsvillkoren.
Färden går vidare mot Douz, en oas med söta goda dadlar. Fast föreställningen om den "klassiska oasen" som några palmer runt en liten vattensamling och en sparsam bebyggelse har nu definitivt avlivats. Douz är ett samhälle med 12.000 invånare, dubbelt så många bor i oasen Tozeur där inte mindre än 400.000 dadelpalmer planterats.
I Douz har sanddynerna kommit nära. Dem når vi till sist på dromedar. Ali Baba bjuder på en vaggande tur till en översandad by och en hisnande svajig landning. Tre ryckiga etapper behövs innan man kan stiga av ett öknens skepp.
Från vindformade sanddyner njuter vi solnedgången. Hemfärden sker mot en rodnande horisont under en guldgul fullmåne. I sådana ögonblick kan man bli lätt lyrisk, även om det hela i grunden är rätt turistiskt.
Tidig är reveljen även morgonen därpå. Vi måste hinna till soluppgången över Chott el Jerid, den stora saltvattenssjön som står i förbindelse med havet och som sommartid är helt uttorkad. Bussen stannar mitt ute på den långa vägbank som korsar sjön. Det är beckmörkt, bara en brasa lyser upp och värmer vid det lilla skjul som lämpligt säljer te och souvenirer, bland annat de sandkristallformationer som bildar skulpturer i olika former. Sandrosor.
Sakta börjar vattenytan speglas när ljuset stiger i öster. Så segar sig solen upp som en jättestor apelsin och färgen blir lysande orange. Det är bedövande vackert.
I Tozeur byts bussen mot jeepar som styr mot oasen Chebika belägen under dramatiska bergformationer. Ur en smal klyfta flödar ljummet vatten, förutsättningen för palmträden här och byns existens. Vi provar hisnande buskörning i sanddyner, åker fartfyllt på smala vägar ända mot den algeriska gränsen och vidare genom ett ödslig och märkligt landskap där bergen bryts ner i utvinning av fosfat.
Rundresan avslutas med ett kort besök i islams fjärde heliga stad Kairouan. Vi får en skymt av den Stora moskén - Sidi Okba. Upplevelsen förhöjs av böneutroparen som manar till kvällens fjärde bönestund i solnedgången.
Entusiastiska efter att i två dagar ha varit omhändertagna och avskärmande från allt förhandlande ger vi oss sista dagen i kast med det verkliga köptemplet - medinan i Tunis. Tre vägar leder in i detta världsarv om man startar vid Bab Bhar (Porte de France). Vi väljer som de flesta den mittersta, Rue Jemaa Zitouna, och hamnar i ett aldrig skådat överdåd av saker.
Runt om och över och överallt trängs mattor, väskor, keramik, mässingsarbeten, kameler, torkade ormar och skorpioner med mera. Längre in finns mängder av specialgränder - för guldsmederna, hattmakarna, parfymtillverkarna. Det finns till och med en specialgata där tillbehör för vattenpipor säljs.
Vill man få en bättre blick över hur den gamla stadskärnan ser ut utan varor är det bara att söka sig bort från centrum, förslagsvis längs Rue Sidi ben Arous och Rue du Pacha och beundra alla de vackra portarna i företrädesvis blått, eller stöta på vardagsliv i form av skolelever och små "vanliga" butiker. Sådana finns det också mer av om man väljer den vänstra vägen in i medinan - mycket husgeråd - eller den högra där kläder säljs och skor och slöjor, sådant som vänder sig till staden Tunis befolkning.
Om det är för att vi börjat acklimatisera oss till landets vanor eller om affärslivet i Tunis medina är något stillsammare än hetsen i Hammamet är svårt att säga. Men mötet med huvudstadens souker känns angenämare.
Det är förstås först sedan man lärt sig att rätt hantera kulturkrockens motgångar som det går att riktigt börja njuta av landet.