Trots den heta afrikanska solen står Jupitertemplets pelare ännu upprätt och gavelfrisen ligger kvar ovanpå dem. Från teatern på den höga bergssluttningen har man hisnande utsikt över den vida tunisiska slätt som varit både romerska och franska kolonisatörers kornbod.
Tolv manliga brittiska turister sätter sig skrattande på gemensamhetstoalettens samtliga fjölar, medan de informeras om att den med hjälp av en porlande bergsbäck faktiskt varit en vattentoalett.
Det är nämligen bara britter och så vi två svenskar som deltar i resan till Dougga och Thuburbo Majus, också en romersk stad som dessförinnan var fenicisk. Bland svenska researrangörers utflyktsutbud ingår inte denna dagstur, men väl Kartago som naturligtvis är mera känt om också en besvikelse.
Den romerske senatorn Cato ansåg att Kartago, för övrigt, borde förstöras och han fick sin vilja fram. Romarna brände och plundrade den feniciska staden med största noggrannhet år 146 före Kristus. Nu är det mest spännande med den sevärdheten att man inte får fotografera där i en viss vinkel, för då kan man råka plåta presidentpalatset. Det vaktas av en imponerande mängd soldater.
Frågan är om inte de tunisiska turistmyndigheterna är alltför blyga med att marknadsföra Dougga, Afrikas bäst bevarade romerska ruinstad. Resan dit med en lokal arrangör, i en skär buss, var billigare än den till Kartago; 30 dinarer per person (en dinar är i svenska kronor cirka 7:70) . Två gånger blev den inställd innan man med hjälp av ett nyanlänt brittiskt gäng fick ihop en busslast intresserade.
Tunisien, med nio miljoner invånare och badtemperatur på över 20 grader från juni till oktober, behöver de arbetstillfällen som turismen ger. Landet har officiellt en 15-procentig arbetslöshet som förmodligen är betydligt högre, särskilt bland unga som kan lockas till den islamiskafundamentalism som president Zine Abidine Ben Ali hårdhänt slagit ner, åtminstone tillfälligt.
Man kan säga om Tunisien att det mera är en enpartistat än en levande demokrati, men också att även om tusentals islamister fängslats så går i stort sett alla barn i skolan - även tonårsflickor. Så är det inte i alla islamiska länder.
Men på sistone tycks Ben Ali också ha blivit mer misstänksam mot den välkammade och sekulariserade oppositionen. Nyligen dömdes oppositionsledaren Mohamed Moada till elva års fängelse för samröre med libyska agenter. Partikamrater tror att det verkliga skälet till att han arresterades var ett brev till presidenten, i vilket han klagat över att det inte längre är möjligt att föra en politisk debatt i Tunisien.
Fridfullheten, eller den politiska syrebristen, i kombination med en välskött ekonomi har gjort landet till Världsbankens älsklingsbarn. Med EU har det nyligen skrivit ett frihandelsavtal, som visserligen har gjort den inhemska skyddade marknaden nervös men som regeringen hoppas ska leda till nya investeringar.
Turismen slog rekord 1994 med drygt tre och en halv miljon besökare, men antalet europeiska besökare har minskat medan drygt en halv miljon algerier har sökt sig till grannlandet för att undfly hemlandets problem.
Också den mytiska drottning Dido flydde undan problem hemma, i vad som nu är Libanon, när hon seglade iväg och grundade det feniciska Kartago på mark hon förhandlat sig till av berberkungen. Berberna, ursprungsbefolkningen, utgör numera bara en procent av Tunisiens befolkning.
Fenicierna var de första kolonisatörerna, sedan kom romarna på 100-talet före Kristus, vandalerna på 400-talet, bysantinerna på 500-talet, araberna på 600-talet, ottomanerna på 1500-talet och fransmännen på 1800-talet. Också tyskarna ockuperade landet en kort tid under andra världskriget.
En fråga som kom upp på vår utfärd till feniciernas fåtaliga ruiner var hur den kartagiske Hannibal på 200-talet före Kristus kunde ha elefanter med sig på sitt tåg över Alperna mot Rom. De afrikanska elefanterna går ju inte att tämja. Svaret är att det var en numera utdöd nordafrikansk och tämligen småvuxen skogselefantras som kartagerna tämjde till krigselefanter.