För oss européer är Medelhavet nästan synonymt med Spaniens, Frankrikes, Italiens och Greklands kuster, länderna på vår egen sida om havet. Men länderna i norra Afrika vetter också alldeles påtagligt mot Medelhavet. Av dem är numera endast Tunisien aktuellt för svenska badturister. Dess milslånga sandstränder lyser vita därnere. Och vi vet att längst i söder tar ett annat hav vid, öknens oändliga sandhav.
Det är detta som gör resan så spännande för den som tidigare inte varit i Afrika. En annan kontinent, en annan kultur, ett annat klimat. Och en annan bakterieflora, påminner passageraren i stolen bredvid. Han har varit där förut, för nästan trettio år sedan, när Tunisien marknadsfördes som en kombination av Riminis fantastiska stränder och Las Palmas härliga vintervärme. Tunisiska ortnamn som Hammamet, Sousse och den gamla sjörövarön Djerba blev lika kända som Kartago, den en gång mäktiga kuststaden i norr, som Cato ansåg borde förstöras.
Min flygplansgranne med hustru kunde nu lika gärna vara på väg till Las Palmas. De är - liksom två tredjedelar av det här planets passagerare - golfturister, och det får en viss betydelse för oss senare.
Själv har jag drömt om mörka arabiska sammetsnätter men det första jag slås av är ljuset. Afrikas sol är stark och efterlängtad, samtidigt obarmhärtig. Nu, på vägen från Monastirs flygplats till Sousse belyser den bländande vita hus med klarblå dörrar och fönsterkarmar, ger konturer åt höga dadelpalmer och eucalyptusträd, sveper fram längs gatorna, där moderna bilar samsas med magra hästkrakar som drar turistlandåer, zoomar in hårt trimmade mopeder som på något märkligt sätt lyckas frakta hela familjer. Den plockar fram stora hål i var och varannan trottoar. Hela veckan kommer denna sol att locka fram nya valörer och kraft åt färger som brukar betecknas som bleka.
Överallt byggs det och repareras det i Tunisien. Nästan ingenstans verkar bostäderna bli färdiga. Byggnadsstilen är arabisk med valv och kupoler, men påde flesta tak är det armeringsjärnen som sticker i ögonen. De spretar förebrående upp mot himlen i väntan på att husägaren ska få råd att fullfölja sina planer, bygga ett andra etage, en takterrass, en kupol. Men det dröjer. Fattigdom, modernisering, nästan ofattbar arbetslöshet och kamp mot naturen hör till Tunisiens vardag.
Det gör inte oss turister mindre välkomna. Vi har installerat oss på ett av de många jättehotellen med flagnande lyx och namn som hämtade ur "Tusen och en natt". Där sitter soldyrkande tyskar, skandinaver och ett stort antal ryssar och svettas i vilstolar runt swimmingpoolen.
På kvällen kommer doften. En välbekant, likväl alldeles ny och exotisk doft. Apelsinträden blommar. Och bär samtidigt frukt, så stora, saftiga och söta att jag först här i Afrika förstår att jag aldrig tidigare smakat en riktigt solmogen apelsin.
Första morgonen vaknar jag av ett dovt muller. Det låter som åska, men underifrån och närmare. Då ser jag hur väggarna rister, fönstren skakar. Det känns som om grannhuset störtar ned över oss. Sedan blir det tyst. När jag tittar ut är det som om ingenting hänt. Har jag drömt? Nej, hotellpersonalen bekräftar att det var en liten jordbävning. Inget att oroa sig för, det brukar inträffa vart fjärde eller femte år ungefär. Både norr och söder om Medelhavet är sådana halva skälvande minuter inget ovanligt.
Nya ljud. Böneutroparens "Allahu akbar" Cikadornas smärtsamma toner. Åsnornas smattrande hovar. Bilarnas otåliga tutor. Och det med tiden alltmer påfrestande lockropet "en dinar" på franska, som de flesta tunisier talar vid sidan om arabiskan.
På flygplatsen har jag växlat till mig 137 dinarer för tusen svenska kronor, det är landets enhetskurs den här veckan. Varje fredag bestäms en ny kurs. Det gäller att inte växla för mycket åt gången. Tunisiska pengar kan inte växlas utanför landet och har man mer än trettio procent av pengarna kvar vid utresan, så konfiskeras dessa. Det påminner om öststaterna före Berlinmurens fall. Tunisien är fortfarande en enpartistat, även om privat ägande och marknadskrafter fått större utrymme sedan Ben Ali tog makten 1987.
På de lokala marknaderna - i basarerna som finns överallt längs turiststråken och inom medinornas murar - råder aggressiv marknadsföring. Man hör "en dinar" och tittar till. Men det man fäster blicken på kostar förstås mycket mer. Då är prutmånen inräknad och man förväntas ge ett bud. Därmed är förhandlingen påbörjad och många köper till överpris bara för att bli fria. I längden är detta köpslående ganska tröttsamt och förmodligen ineffektivt ur försäljningssynpunkt.
Men i medinan i Sousse, den gamla staden innanför murarna, kan man ströva i timtals. Den tillhör världskulturarvet och är full av olika hantverksgränder, man kan slå sig ned och äta tunisisk brik som är en tunn friterad crepe fylld med grönsaker och ägg, man får besöka den fina moskén och man missar inte det gamla museet med dess berömda mosaiker.
På stranden kommer hela tiden försäljare, som schasas bort av de etablerade dryck- och vilstolsförsäljarna. Endast ryskorna badar i försommarsvalkan. Vi erbjuds att rida på kameler i sanden. Men nej tack, vi ska snart i väg på en riktig safari. Vi har varit i den gamla fiskebyn Hammamet som André Gide och Paul Klee upptäckte och vi lade märke till att den liknade Varberg. Vi har tagit miniatyrtåget till Port Kantaiou, åkt ett fantasifoster till båt och strosat omkring i den Kalle Anka-värld som byggts upp för bland annat biståndspengar. Vi längtar ut, vi längtar till öknens vidder. Men den safari vi anmält oss till blev inställd på grund av för få anmälda.
- De flesta på den här resan har ju inte annat än golftävlingar i huvudet, undslapp det en besviken reseledare.
Vi kommer ändå till öknen och oaserna tack vare att en dansk grupp har plats för oss. På smala, men ganska bra vägar åker vi mil efter mil genom tusenåriga olivlundar, Tunisiens svarta guld. Det finns femtiofem miljoner olivträd i landet. Längs vägarna växer agavekaktusar, inte ovanliga som krukväxter i Sverige, men här kan de bli över fem meter höga.
Plötsligt åker vi rakt in i en doftande, prunkande sagovärld, där dadelpalmerna trängs med äppelträd, fikonträd, aprikosträd. Längst ned tobaksplantor och blommor. Solen silar sitt strålkastarljus på fåglar, getter, kolonilotter. Vi har kommit till Gabes, världens enda kustoas.
Snart tar öknen vid. Först grusöken och stenöken. Mitt i stenöknen ligger Matmatar. Här bor berberna i grottstaden anpassad för ökenheta dagar och kalla nätter. Grottorna är svåra att upptäcka först, men TV-antenner skvallrar om var de finns. Några grottor är också inredda till hotell. Några lever på att visa sina grottor för turister.
Vi ska längre ut, mot sandöknen och passerar Kebili, där många anmält sig till främlingslegionen för att upptäcka att det var omöjligt att fly härifrån. Här i sandöknens kant finns också varma källor som sägs ha en helande kraft.
Ökenhotellet ligger utanför el-Faouar och ser ut precis som ett arabiskt bedouinhotell ska se ut. Synd bara att maten som serveras är så skolköksanpassad för nordeuropeiska turister. Men glöm det. För efter maten går vi ut och omsluts av den svarta arabiska natten. Stjärnorna klarare och annorlunda placerade än på den svenska, men Hale Bopp-kometen känns igen. Här fattas bara shejken ...
Tidigt på morgonen väcks vi. Källarkyla i luften. Ut i det mörka, sand under fötterna. Där står beduinerna och för en dinar får man själv på sig en beduindräkt för detta tillfälle. Vid tunn särk och schalen konstfullt virad om huvudet.
Jag hinner inte ens oroa mig innan min dromedar står upp, huvudet högre än alla andra. Vi går i karavan ut längs sandens dyningar och det känns, ja det känns som att segla. Dromedarerna rör sig på ett böljande sätt och det känns i magen när de tar dyningarna i några skutt. Det är som att ge sig ut på havet i den första lätta morgonbrisen. Eller ut på fjället i gryningen. Solen igen, nu glittrar de första strålarna i horisonten.
Detta är värt hela resan, tänker jag på vägen tillbaka till Sousse. Och då är det ändå så mycket mer att se. Hägringen i saltsjön, som kallas djävulens badkar. Kairouan, den heliga muslimska staden. Den stora och välbevarade amfiteatern i el-Djem där slavarna som gladiatorer fick chansen att erövra friheten eller dö. För att inte nämna akvedukterna och alla romerska lämningar i Kartago, strax norr om den kaffedoftande världsstaden Tunis.
Men det är en annan historia och värt en ny resa.