Vi anländer till Yalikavak klockan fyra på morgonen. Det är becksvart och den lilla bukten ligger helt stilla. En timme senare drar böneutroparen i minareten i gång.
Lilla Yalikavak ligger på en av Turkiets utsträckta tungor mot Grekland, rakt öster om Kos. Landskapet domineras av gröna kullar täckta av tät pinjeskog, nästan overkligt färggrann bougainvillea och det turkosa Egeiska havet. Det är inte Bodrumhalvöns största eller livligaste stad, och gör inte anspråk på att vara det. Längs strandpromenaden ligger hotell på ena sidan och på den andra ett antal anspråkslösa strandremsor av lite grövre snitt. Den som letar efter vattenskotrar, vindsurfingbrädor och after beach-högtalare blir besviken, här står den välsignade vinden ensam för underhållningen och nordeuropeiska tonåringar håller sig följaktligen borta.
Vi når enkelt Yalikavaks gamla stadskärna till fots. Det är hett - medeltemperaturen under högsäsong landar på 34 grader - men den ständigt fläktande bukten gör det sällan rent obehagligt.
Inne i Yalikavaks miniatyrcity vinglar några få gränder där näringsidkarna står på varandras tår, bokstavligen talat. Här finns massor att titta, klämma och lukta på. Flera av butikerna är så små att såväl varor som personal har fått flytta ut i gränden. Kombinationen tygvaror, fräsande kolgrillar och halvfimpade cigaretter torde vara en svensk brandtillsyningsmans mardröm.
Här ligger också de flesta av Yalikavaks restauranger, många mot ett litet torg. Få av Yalikavaks kök gör oss riktigt besvikna. Inte ens sexåringen, vars diet i normala fall är baserad på falukorv, protesterar. Överallt finns ett stort urval av mezerätter och smördegsinbakade börek. Och samtliga restauranger har så många olika prefix till ordet "kebab" på menyn att det inte är lönt att räkna. Däremot smaka.
På fiskrestaurangen Liman smakar vi lite för mycket, visar det sig - plånboken innehåller inte nog med turkiska lira när notan räknas ihop, och några kreditkort vill man inte befatta sig med.
- Inga problem, betala en annan dag. Eller strunta i det, säger ägaren Mehmet.
När vi på hederligt nordiskt vis kommer tillbaka med kontanter dagen efter blir personalen så glatt överraskad att vi inte släpps därifrån förrän jag har fått en halv liter öl i magen och barnen varsin klubba i munnen. Scenen visar sig typisk för Yalikavak. Den relativt milda turistexploateringen av bukten har ännu inte hunnit desillusionera lokalbefolkningen.
Bodrum är Yalikavaks storebror på Turkiets sydvästra spets och landsändans huvudort. Här bor under vinterhalvåret 35.000 personer, men under sommaren multipliceras invånarantalet med tio.
På en höjd mellan Yalikavak och Bodrum står landskapets främsta symboler: väderkvarnarna. De har varit ur bruk i femtiotalet år och är inte mycket att se, men det är inte därför som vi har tagit oss upp hit. Utan för att få en svårslagen överblick över kustremsan. Helt nära ute i havet ligger grekiska Kos, och innanför den Karaada, den svarta mystiska ön. Nedanför breder Bodrum ut sig - en klar konkurrent till etablerade turkiska partyställen som Marmaris, Antalya och Alanya.
Som på många andra platser runt Medelhavet där festandet står i centrum mellan april och oktober är Bodrum en kamp mellan det traditionella och det nya. I stadens hamn konkurrerar lyxiga jakter med små gületbåtar, och på de stressiga gatorna förs samma ojämna kamp mellan enkla försäljningsstånd och tjusiga boutiquer. Så även på restaurang- och nöjesområdet. Irländska barer och "Crazy banana"-diskon finns det gott om. Men ges Bodrum lite tid kan även billiga och gästvänliga kök hittas här.
Bodrums utkanter är en enda stor historielektion. Fästningen och slottet innehåller en hel del av den dramatiska historien som en gång gjorde staden mäktig.
Någon kilometer från havet blir det hett som i ett stålverk. Asfalten rinner. Vi drar vidare mot det närmaste, luftkonditionerade stället: Bodrums guldmarknad, ett kliniskt rent Mini-Fort Knox. Här slipas, ställs ut och säljs guld och stenar i alla tänkbara och otänkbara varianter. I Turkiet är det vanligt att investera i guld, för egen del eller som gåva till släktens minstingar, som sedan när boet ska flys och ett eget ska sättas kan frigöra kontanter.
På ett enormt hav av heltäckningsmatta pekas och provas det ut ringar, armband och örhängen. Svenskarna Maja och Karl försvinner in på ett litet kontor med en bister herre för att diskutera priset på ett par förlovningsringar. Efter en halvtimme kommer de ut.
- Fem tusen spänn! Och då ingår transport av ringarna till hotellet.
Vi som inte vill eller kan köpa guld i dag skattar oss i alla fall lyckliga över dagens svalaste timme.
Bland det första som möter oss när vi rullar nedför bergen tillbaka mot Yalikavak är moskén. Många av stans turister besöker någon gång den vackra byggnaden, inte minst eftersom bottenvåningen rymmer postkontor, telefonkiosker och uttagsautomater. Och minaretens mjuka musikaliska mässande fem gånger per dag har efter en tid blivit en omistlig del av vistelsen.
Nedanför moskén ligger också Yalikavaks buss- och taxistation. Och två lokala resebyråer. Jeepturer, dykning, flyg till Istanbul, färja till Kos, och så förstås en lokal variant av den spanska grisfesten. Men även en- och tvådagarsutflykter till Pamukkales vitkalkade bassänger och Ephesus antika kulturmiljöer.
Barnen lockas av "Boat trip".
Tidigt morgonen efter kommer en flicka och hämtar oss för en promenad till hamnen och motorseglaren "Ali Baba" och en dag till havs. Vi tackar gud, vilken som helst, för att termometern just i dag visar 42 grader redan på morgonen.
Turen kostar dryga hundralappen (helt gratis för barn), vilket är löjligt prisvärt. Båten brummar ut i det glittrande havet och stannar i små vikar. "Ali Babas" höga stäv blir snabbt hopptorn. Vi kastar ut några brödbitar på vattenytan och barnen simmar upphetsat tillsammans med hundratals glupska fiskar.
Vid lunchtid stannar vi i en bukt utanför den lilla sömniga orten Gümüslük. Kaptenen och gastarna monterar två grillar på akterdäck och anrättar en fantastisk kycklingrätt med färgrika grönsaker.
Efter lunchen tar vi oss in till Gümüslük och märker att kusten rymmer ännu lugnare byar än Yalikavak. Här vaggar livet fram i slowmotion. De starkaste ljudintrycken utgörs av brusande vågor och några slamrande tallrikar från ett krogkök. Till och med den överallt närvarande musiken är i Gümüslük neddragen till ett minimum eller helt avstängd. Biltrafiken stängs effektivt ute av en lång stenmur runt byn. Nöjeslivet sträcker sig till några krogar.
Eftermiddagen ombord på "Ali Baba" är lugn. Vi får fruktsallad och kan köpa öl eller vin. Nu har det blåst upp ganska bra och besättningen sätter segel. Vi kryssar fram över så blå fjärdar att man aldrig mer vill ifrågasätta bilderna i en resebroschyr.
Kaptenen har korkat upp ett par flaskor whisky nere i kajutan och frampå eftermiddagen är besättningen rejält i gasen. De dansar magdans och vrålar med i den skrällande turkiska euroschlagern. Gästerna ombord har de glömt bort. Det börjar bli oroliga miner på däck. Men besättningen har gjort det här förr och även en packad kapten bär klocka, om än något efter i tid.
Endast någon timme försenad dundrar "Ali Baba" in i hamnen och parkeras blixtsnabbt på ett utrymme med kanske fem centimeter till godo på vardera sidan. Något säger oss att "Ali Babas" besättning snart är på samma goda humör igen, så planera inte en båttur samma dag som du har en väntande flygplatstransfer på kvällen.