Lunchen är nyss avslutad och vi ligger och vilar på taket till styrhytten i skön halvskugga under en uppspänd segelduk och njuter av det stora lugnet. Resans yngste deltagare, Utku, en lite butter intellektuell trettonårig pojke från Istanbul, tokhoppar från relingen ner i det klara vattnet medan pappan knäpper med sin lilla digitalkamera. Utku får göra det två gånger till innan pappan är nöjd med minerna - inte så konstigt kanske, för att tokhoppa är inte pojkens stil, snarare att ligga i skuggan med en tjock bok och från och till rätta pappan när han påstått något som sonen inte håller med om.
Sen lägger sig lugnet igen.
Turkiets populäraste charterorter är intensiva upplevelser, med inkastare, påflugna mattförsäljare, dunkande diskon och skandinavisk ungdomsfylla. Men det finns långt mer stillsamma alternativ. Dels i rader av små kustbyar med fina stränder dit chartern förhoppningsvis aldrig når, dels ombord på en klassisk turkisk motorseglare - en gület.
Det är ombord på en sådan som min sambo och jag och ett dussin turkiska turister valt att tillbringa en avkopplande solig skärgårdsvecka.
Alla som semestrat längs den turkiska kusten har sett dessa eleganta segelförsedda träskepp, som kan vara allt från tio meter upp till det tredubbla i längd och som ser ut att komma från en svunnen tid. I några av de stora fritidsbåtshamnarna, främst Marmaris, Bodrum och Alanya, ligger de på rad med aktern vänd mot kajen. Ibland kan man räkna till en bra bit över hundra förtöjda gületbåtar. En del av dem gör endast dagsturer - för badgäster, eller partydito med all sprit inkluderad. Andra går att chartra så länge man har lust och råd och de seglar dit gästerna själva önskar. Eller så köper man hyttplats på en rutt som är förutbestämd - det är som att chartra en båt ihop med folk man inte redan känner.
Men hur ordnar man det? Att chartra stora segelbåtar är sällan billigt. De stora charterarrangörerna erbjuder ofta gületveckor, inte sällan i kombination med Marmaris, som är den främsta hemmahamnen för de här båtarna.
Eller - vilket visar sig mycket enkelt - så ordnar man allt på plats kvällen innan man vill fara ut på havet.
- När vill ni åka? I övermorgon? Kom så ska jag visa er båten som avgår då. Ni kan få välja hytt först, säger den vänlige ägaren till båten "Blue Cruise" i Marmaris.
Så vi knallar med och tittar på skeppet. Och ser direkt vilken hytt vi vill ha - en av de två i aktern, med stora öppningsbara fönster, dubbelsäng, egen toalett och dusch. Betydligt rymligare än alla andra hytter, men samma pris. På däck finns en stor skön sittgrupp i aktern och ett långbord för måltiderna.
- 350 euro per person för en vecka. Inklusive mat, men drycker får ni betala själva, liksom eventuella utflykter.
Det tar vi!
Priset känns som ett fynd - letar man bland de turkiska charterbåtarna på nätet kan det ibland vara dubbelt så dyrt.
Så kastar båten "Aydin Kaptan" (döpt efter ägaren, kapten Ziya Aydin) loss på förmiddagen och förutom vi är det enbart turkar ombord - från Istanbul, Ankara och ett rart med tystlåtet par från Kappadokien.
Och det tar inte längre än till den första dagens första ankringsplats för att det stora behagliga semesterlugnet ska infinna sig. Det finns ingenstans att gå - här kan vi bara bada, ta det lugnt, vila i hytten, prata med medresenärer, iaktta det sociala spelet och äta massor av turkisk mat. Ett par gånger per dag byter vi ankringsplats, både för att få nya vyer och det bästa läget i förhållanden till rådande vindar. Under gång fläktar det lite mer och vi kan så klart inte bada - annars är det samma sköna lugn då som när vi ankrat.
Ungefär halva gruppen pratar bra engelska, men några nästan ingen alls, och snart för vi intressanta samtal över matbordet om kvinnans situation, turkisk politik, EU, fotboll, journalistyrket och Sverige. Vi lär känna Sakir, pappa till Utku - en ingenjör med många intressanta funderingar och stor hunger på mat, Idil, kontorist från Istanbul med sorgsen uppsyn och massor av kritik mot islamiseringen av Turkiet, hennes väninna Bilge, som redan första dagen spanar in den bleke Osman ...
Frågan är om vi någonsin haft en mer rogivande semester. Men ett par utflykter hinner vi ändå med. Den första till de fascinerande ruinerna efter den antika staden Kaunos, med fin amfiteater, spännande klippgravar och flera andra storartade ruiner kvar bland olivträd och blomster, på en höjd med utsikt över det som en gång var stans hamn, men som nu är en igenvuxen sjö.
I närhetena av Kaunos ligger Dalyan, en mysig ort som nu har charter. Förutom ruinerna och den stora fina sandstranden, som är obebyggd och förbjuden att vara på nattetid eftersom den är en favorit bland havssköldpaddor, har Dalyan också berömda lerbad - ett givet stopp efter ruinerna. Nästa stopp blir i Fethiye, en hamnstad som många gületbåtar stoppar i för att proviantera färskvaror och drycker - det går åt en hel del i värmen.
Vi tar en taxi över ett skogklätt pass till byn Kaya Köyü, som stått där i stort sett övergiven sedan den stora tvångsförflytningen 1923 då grekerna tvingades att lämna Turkiet och turkarna kördes ut ur Grekland - det som i dag skulle kallas för etnisk rensning. När det här var en levande by hette den Levissi och hade 6 000 invånare - i dag står allt tomt och de flesta husen har inte längre något tak, även kyrkoruinen bär spår efter vandaler.
Det känns skönt att återvända från den döda staden till vårt skepp, "Aydin Kaptan", som nästa morgon lägger ut igen för att snart ankra i lä bakom ännu en väldoftande tallklädd liten ö och med luften fylld av cikadornas sång.