Livet som backpacker har bytts mot barn, radhus och Volvo. Trettiostrecket är passerat, fem veckors semester gäller och plötsligt lockar sol och slött strandliv. Men charter? Måste man ledsagas av en blå pärm för att få en bekväm och billig solsemester med familjen?
Låt oss se: Vi plockade ihop en resa på nätet (se separat text nästa sida). Utöver sol och värme ville vi ha eget hushåll, nära till stranden, gärna pool till barnen och allt till ett pris i paritet med en vanlig charterresa.
Vi fastnade för Turkiet – som är ett av svenskarnas hetaste resmål på sommaren – och halvön Bodrum – dit däremot inte många svenskar hittar. I stället är det holländarnas och britternas semesterparadis, och inte minst turkarnas eget. Solsäkert, billigt och lätt att ta sig fram. Men allt kunde ha börjat bättre.
– Numret är inte i bruk.
Det automatiska meddelandet läses upp på tyska. Vi ringer igen. Oron tilltar, där vi står i kön på Arlanda.
Telefonnumret är den enda kontaktuppgift vi har till vårt boende i lilla Ortakent, nära staden Bodrum som är centralort på halvön. Om den metalliska rösten åtminstone pratat turkiska …
Modet sjunker ytterligare vid incheckningsdisken.
– Jag är ledsen, men jag kan inte hitta er bokning. Var har ni köpt flygbiljetterna?
Vi dubbelkollar bokningskoden som vi fått per mejl från den billiga resebyrån på nätet. Namnet på företaget är som bortblåst, men jag minns att de är experter på resor till Iran.
Klockan är snart 22 och barnen börjar krokna där de sitter uppflugna på bagagevagnen. Ingen flygbiljett och inget boende. Vi överväger att åka hem och lägga oss. Hur det löser sig vet jag inte, men plötsligt får vi checka in – sist av alla.
Känslan är som förbytt när vi rattar in hyrbilen på det knastrande gruset utanför vårt drömhus. Det är precis så bra som det såg ut på nätet. Ett vitkalkat hus med prunkande trädgård och egen tolvmeterspool. Alltihop inbäddat i en lugn vrå mellan omgivande kullar, mitt i semesterparadiset. Kossorna råmar runt om. Trassel med flygbiljetter och telefonsvarare känns fjärran när vi kliver ut i den 30-gradiga värmen.
Bodrumhalvön består av böljande landskap där pinjeklädda kullar för en ojämn kamp mot de sockerbitsliknande semesterhus som breder ut sig på sluttningarna ner mot Egeiska havet. Här och var står majestätiska väderkvarnar kvarglömda och vittnar om en tid före turismen. Kollektivtrafiken är väl utbyggd under högsäsong, då små bussar tar besökande gäster på täta turer längs kurviga vägar. Själva hoppar vi in i bilen och åker ner till den halvslumrande småstaden Gümüslük, längst ut på halvön. Där finns pittoreska promenadstråk, några utmärkta fiskrestauranger i hamnen och bra snorkling för den som vill. Under ytan gömmer sig rester av den arkeologiskt skyddade fornstaden Myndos.
Ingenstans står inkastare och ropar ”Hur mar du?” Bodrum är förvisso en turistmagnet, men det är mest av allt turkarnas eget semesterparadis och för en svensk känns det mer exotiskt än alla Kanarieholmar och Pepes Bodegas.
Fast annars är det svennig familjesemester som gäller för oss. Vi stannar hemma under parasollet, barnen åker badring i poolen och vi tittar på över kanten på svenska deckare. På eftermiddagen larvar vi ned till närbelägna Yashi Beach. Den är lång och paradisisk. Vattnet är ”charter-turkost”.
På kvällen äter vi middag på stranden. Alltså på stranden. En meter från vattnet.
Barn som kan tänka sig att prova annat än korv och pommes frites har det trevligt bland mezetallrikarna. Smårätter och röror blandas, treåringen smakar sig glatt fram mellan musslor, auberginesåser och alger i yoghurt.
Annars är just matlagning ett av de sanna nöjena med eget boende på semestern. Vi varvar utemiddagarna med hemlagade anrättningar på lokala råvaror från marknaden och snabbköpet. Tomater som smakar tomater och oliver så smakrika att man nästan får migrän.
Dagarna går och vi glömmer tiden samtidigt som batterierna laddas. Sista dagen gör vi en båttur från staden Bodrums hamn. Greklands pulserande partyliv på ön Kos är inte långt borta, men vi väljer snorkling, grottor och strandhugg längs den turkiska kusten. Det är det närmaste ”all inclusive” vi kommer. Maten ingår och besättningen håller koll på tiden åt oss. Plötsligt är resan slut.
Och den slutar precis som den började. På flygplatsen i Izmir kan de inte hitta vår internetbokning. Vi får vänta och återigen löser det sig i sista stund.
På planet hem summerar vi. Charter eller resa på egen hand? Ekonomiskt har det nära nog gått på ett ut. Däremot hade vi onekligen sparat en del nerver på att boka med det tryggare paketresealternativet. Det fantastiska boendet avgör. Vi hade aldrig kunnat bo så bra på ett dussinhotell i svenskparadiset Alanya, längre österut efter kusten. Ett bra förarbete framför datorn hemma gör Solresan På Egen Hand till en fullträff.