Bina surrar, fåglarna kvittrar och träden susar svagt inne på området som för flera tusen år sedan var den antika staden Iassos, nedanför en fortifierad kulle längst inne i en skyddad havsvik. Här råder en behaglig stillhet. Mary har rest hit med en grupp från London för att gå målarkurs och nu sitter hon och försöker fånga det hon ser: husgrunder, en teater, några pelare toppade av korintiska kapitäl, vilda fikonträd och nervöst darrande röda vallmoblommor.

När solen står i zenit går vi och äter lunch i skuggan på en av de billiga fiskrestaurangerna i den småskruttiga byn Kiyikislacik intill ruinområdet.

Iassos är en av de antika städer som går att besöka längs den turkiska västkusten – på dagsutflyktsavstånd från flera charterorter med resor från Sverige.

Några få av dem ses av många turister. Makalösa ­Ephesos är i en klass för sig, med otaliga busslaster besökare varje dag. Hyser man inget specialintresse för antiken kan man kanske tro att det inte finns så mycket mer.

Men inget kunde vara mer fel. Landskapet är fullt av lämningar – de antika platserna är minst lika många som de moderna byarna och städerna. Och några av de minst besökta hör till de mest sevärda.

Som Labranda, på en skogsklädd bergssida högt upp i bergen längs en smal kurvig väg från staden Milas. Den första biten trängs man med tunga lastbilar till och från ett stort stenbrott. Sedan lägger sig ­lugnet. Svenska arkeologer har grävt ut Labranda i olika perioder sedan 1948 och fått ruinerna av denna mycket viktiga helgedom till guden Zeus ära att tala.

När jag besöker ruinerna en solig dag har gräset växt sig högt och den enda andra människan som syns till är områdets vaktmästare, som dock inte bemödar sig om att ta betalt. Det mesta som bevarats är från åren 380–340 f Kr. Labranda har beskrivits som ”ett andra Delphi”, den berömda kultplatsen på det grekiska fastlandet, och i dag kan man se monumentaltrappor, tempelruiner, hus för heliga banketter med mera.

Jag fortsätter upp längs en svårfunnen stig till bergets topp, där det finns fragment av en borg och välbevarade gravar, och blir rejält skrämd av en tjur som blir precis lika rädd själv och rusar i väg bland tallarna.

På ett annat berg ett par timmars bilresa åt nordväst ligger Priene, som finns nämnt i de flesta guideböcker men som få bemödar sig att se. Landskapet runt om är mycket fridfullt och vägen smal med minimalt med trafik. Här bor enkla bönder i små byar, en riktig avkrok. Men på Alexander den stores tid låg Priene centralt och här fanns ett stort tempel tillägnat Athena, som den legendariska härföraren besökte.

Delarna till det gigantiska templet ligger utspridda som en leksaksmodell som väntar på att byggas, men några pelare har rests igen – en mäktig syn med berget Samsun Dagi i fonden. Priene förföll när romarna tog över så i stort sett allt är från de grekiska seklen, i stället för det mischmasch av olika kulturer och epoker som antika städer annars gärna består av.

Mer eller mindre folktomma antika ruinstäder blir till en spännande tidsresa och det behagliga lugnet gör det nästan svårt att återvända till charterorternas snabba puls igen. De som bara ligger runt hotellpoolen har ingen aning om vad de missar.