Antalya är en turkisk framgångssaga. Förr fanns mest fruktodlingar och en utskeppningshamn. I dag är det turismen som får stan att växa. Den ger massor av säsongsbetonade jobb på hotell och restauranger, men genererar minst lika många till i skolor, affärer, byggbransch och administration.
En tredjedel av de 600.000 invånarna är inflyttade kurder och precis som i Istanbul kan de här slippa det ekonomiska och politiska förtryck som drabbar många av dem i den östra delen av Turkiet.
- Är Göran Persson fortfarande statsminister?
Biluthyrarens fråga kommer minst sagt som en överraskning. Inte så mycket för själva frågan utan för att den ställs på närmast perfekt svenska.
- Tja, jag borde egentligen ha pluggat hårdare när jag var i Sverige som asylsökande. Det är ju gott om svenskar här nu för tiden, säger Mustafa.
Han är kurd från östra Turkiet och han ville bort från missförhållandena. Så han reste till Sverige och sökte asyl 2001. Två år senare gav han upp, insåg att chansen att få stanna var minimal även om han redan hade jobb på en pizzeria.
- Så jag for till Karlskrona och köpte ett tjeckiskt pass som jag reste tillbaks till Istanbul på. Då var jag orolig att bli fängslad. När vi landat kollade de passet, men fattade inget. I Antalya var de noggrannare, men det gick bra till slut.
Nu har han fått nya nationella id-handlingar igen - på sifferkombinationerna kan man avläsa att han inte är turk.
- Men här i stan är det inget problem att vara kurd. Min bror hade redan en biluthyrning här, så jag fick snabbt ett jobb. Annars ska man helst kunna tyska eller ännu hellre ryska om man vill vara säker på att få turistjobb numera.
Antalyas muromgärdade gamla stadskärna, Kaleiçi, sluttar brant ner mot den skyddande hamnen där det nu mera mest guppar stora gületbåtar i trä, som går i turisttrafik. Många av de fina ottomanska husen har rustats och i gränderna trängs souvenirbutiker, en handfull diskon, restauranger, löjligt många biluthyrare, några få dyra och rader av billiga pensionat.
Vi betalar bara 240 kronor för ett fyrbäddsrum på Özme pensiyon. Från takterrassen, där vi äter typisk frukost med starkt turkiskt te i tulpanformade glas, nybakt bröd, honung, gurka, tomater och fårost, är utsikten över kustklipporna och de 3.000 meter höga bergen i väster finfin. Kvällstid, när barnen somnat, sitter vi där igen, dricker sval Efesöl ur knubbiga halvlitersflaskor och njuter av brisen, som inte alls kommer åt lika bra nere i gränderna.
Turismen har, bortsett från boendet, pressat upp priserna rejält i gamla stan. Men går man en bit bort, exempelvis till Atatürkparken med den utmärkta restaurangen Gaziantep, så halveras priserna. Vi njuter av ett dussintals varma och kalla mezerätter och perfekt kolgrillat kött, medan Mira, fyra år, tar en svängom med den jämngamla turkiska flickan Kunza när den traditionella orkestern spelar upp i skymningen.
Nästan alla turister på den turkiska sydkusten flyger in till Antalya. De flesta fortsätter direkt till charterorter som Alanya och Side. Men allt fler väljer att stanna i stan, som har helt godkända stränder, i stället för att fortsätta. Och i storstaden blir turisterna inte alls lika dominerande, vilket känns skönt om man vill uppleva mer än Turist-Turkiet.
Antalya är dessutom det bästa stället längs kusten för billig shopping. Längs bland annat Atatürk cadesi ligger de lokala modeaffärerna tätt och priserna är runt hälften av svenska sommarreapriser. Men de riktiga bottenpriserna finner man på fredagsmarknaden på bakgatorna nära Milli Egemenlik cadesi. Behöver barnen nya strumpor, vill du mumsa på pinfärsk turkisk konfekt, köpa frukt eller välja bland ett jätteutbud av nötter och torkad frukt så har du kommit rätt.
Efter en frukost i ottan packar vi vår hyrda Renault och rullar i väg genom gamla stans gränder. Upptäcker direkt att det är betydligt svårare att hitta i bil, i smala gränder som alltid tycks enkelriktade åt andra hållet.
Men ett större problem är att bilen bara tvärdör mitt i en korsning redan efter tre minuter - världens kortaste bilsemester. Snabbt dyker hjälpande händer upp, dock utan att få igång den insomnade motorn.
Vi ringer hyrfirman och följer sen med Abdus Kahraman till hans hus på te. Där håller släkten just på och förbereder broderns nioåriga sons omskärelse senare samma dag - en viktig högtid. Tanter med hucklen och traditionella anatoliska ballongbyxor sitter under ett aprikosträd på innergården och hackar gigantiska mängder persilja, kilovis med tårframkallande lök och stora fat av solmogna tomater. Inomhus hackas det kött, som ska grillas.
- Ni måste stanna på festen, säger Abdus när vi sippar varsitt glas söta te.
Men vi avböjer när biluthyraren efter en halvtimme dyker upp med en ny bil - turkiskbyggd Fiat. Vi flyttar över vårt bagage, medan han tar vår bil - som magiskt startar direkt &
Kustvägen är hårt trafikerad och det går fort ibland. Men egentligen är det inte värre än på E 4:an förbi Ulriksdal norr om Stockholm.
Den turkiska kusten är full av antika lämningar. Alla som kontrollerat kusten har lämnat teatrar, borgar och hela städer efter sig - bara en del är ordentligt utgrävt. Vi svänger av till det antika Perge, grundat tusen år f Kr och besökt av Alexander den Store år 333 f Kr. De flesta av de ruiner som finns bevarade uppfördes av romarna för 2200 år sedan. Bland annat en välbevarad teater, mindre Asiens största antika stadion och ett stort badhus, "den tidens golfbana där de besuttna träffades och gjorde upp affärer", som en guide formulerar det.
Svetten rinner nerför ryggen i middagshettan när vi promenerar upp för den 300 meter långa paradgatan, kantad av affärer och ett fiffigt vattensystem. Det rinnande vattnet skulle kossorna som nu betar mitt i gatan ha gillat, men i dag är allt knastertorrt.
Några mil österut ligger den mest välbesökta antika lämningen längs hela kusten. Teatern i Aspendos är i det närmaste intakt från när det begav sig 200 år e Kr. En imponerande syn, som blir ännu bättre om man lyckas få biljetter till den utdragna årliga opera- och balettfestivalen, som alla utflyktsarrangörer vid kusten ordnar resor till.
Några mil närmare Side går en liten avtagsväg upp mot norr, rakt upp i bergen och Köprülü Kanyon. Hit lockar snälla forsfärder i gummibåt hundratals turister varje dag. Få fortsätter dock förbi den imponerande djupa kanjonen, varifrån en smal slingrig väg leder upp mot tusenmetersnivån och den lilla fattiga byn Selge och nationalparken Milli med många uråldriga cederträd. Här uppe, på en plats som vintertid isoleras i månader av meterdjup snö, bor drygt tusen fattiga bönder bland magra små åkerlappar och betesmarker. Men för två tusen år sen bodde här 20.000. När vi ser oss om kan vi inte låta bli att undra hur så många kunde livnära sig här.
Sista biten är vägen bara en ko-stig. Så fort vi stannar omringas vi av kvinnor och barn som hoppas få guida oss eller sälja hemslöjdade föremål. Mest framåt är Sükriye Sevinç, en tanig kvinna på drygt 20 år i traditionella kläder. Hon pratar hygglig engelska och visar oss runt bland ruinerna. Hennes man jobbar som båtförare i kanjonen och, trots att hon berättar hur tufft det är att leva här uppe, tänker de inte flytta.
Side, nio mil öster om Antalya, besöktes under antiken av den egyptiska drottningen Kleopatra och hennes älskare Antonius. De kom till en rik stad, med stora palats och tempel, varav en del står än i dag och annat ligger utspritt i sanden på vägen ner till den östra sandstranden, som är den finaste.
Hade paret genom en historiens nyck kommit tillbaks i dag hade de chockats. Turismen har förvandlat den en gång så vackra staden på sin droppformade udde till ett turistgetto och en bred remsa med stora charterhotell sprider sig flera kilometer västerut, långt utanför den forna stadsgränsen. Till hotellstranden vågar sig inte längre några havssköldpaddor - en gång mycket vanliga här.
Att gå genom byn är som att vandra genom ett köpcentrum där unga turkiska män slänger ironier och ibland oförskämdheter efter alla som inte slår till och köper märkeskopior, smycken och mattor till överpris.
I skymningen hamnar vi på en i raden av restauranger nere i hamnen, Nergiz, vars pratsamme inkastare lyckats bäst med att charma oss. Prismässigt är det en turistfälla. men ställets specialitet, testi kebab, en kycklinggryta med svamp som lagas i ett lerkrus som därefter slås i bitar vid bordet, smakar bra.
Bredvid oss sitter en solbränd svensk man som bjudit ut dottern och hennes två uppklädda väninnor på mat.
- Ta va fan ni vill, säger han chevalereskt.
Någon har gjort sig besväret att översätta menyn till svenska. Man gör allt för att locka oss, för här är vi svenskar nästan lika många som tyskarna. Det gäller att tillfredsställa oss - annars reser vi någon annanstans nästa gång.
"Sveks meny" innehåller bland annat "rak coctail" och "rökgryta gryta". De unga damerna hoppar raskt över den turkiska delen av menyn och satsar på pasta och läsk. Mannen väljer ursvensk "biffstek med lök" och en stor stark.
Maten kommer och plötsligt hör vi ett vrål. Mannen kastar sina bestick på bordet så att de seglar i väg och de unga kvinnorna ser chockade ut - vad har väckta hans vrede?
- Vem fan har hällt på en massa sås på min mat? Jag beställde ju biffstek med lök. Det är precis som i går - en massa sås!
Vi sneglar på hans mat - den ser god ut - en tät tomatsås omger köttet, det enda på tallriken som närmar sig turkisk kokkonst. Kyparna fattar först inget, men erbjuder sig sen att byta ut hans mat.
Men det lugnar inte ner honom. Han sliter i menyn, fräser och tar en stor klunk starköl medan hans sällskap rodnar - eller är det bara för mycket solande som färgar deras ansikten röda?
Efter maten vandrar vi bort till Sides mest berömda symbol, avbildad på dussintals vykort. Av templet tillägnat Apollo och Athena återstår bara fem smäckra pelare. De är vackra där de står, belysningen får dem att lysa som guld i sammetsnatten. Men tittar man närmre är inte ens en tiondel original. Resten är betong - och så förvandlas templet till en ironisk symbol för denna överkörda stad med ett så ärorikt förflutet.
De åtta milen mellan Side och Alanya följer motorvägen till stor del kusten. Stränderna på den här sträckan är inget att skriva hem om, de är oftast steniga och smala. Men det har inte hindrat turistexpansionen. Där det får plats har man klämt in gigantiska allt inkluderatkomplex mellan vägen och havet. Lika ofta har man i stället tvingats bygga dem så att vägen hamnar mellan dem och stranden. Bilister och lastbilar som blåser på i hundra får se upp för snabbfotade familjer på väg till havet. De flesta fattar dock galoppen snabbt och håller sig runt hotellpoolen - som det väl var tänkt.
Runt Medelhavet finns det ingen kust med så hög andel allt inkluderatanläggningar som den här. Erol kom hit för fyra år sedan från östra Turkiet och jobbar på en parasailingbåt - där en eller två personer kan hänga efter i fallskärm. Hans inkomster har sjunkit drastiskt sen storhotellen tog över.
- Turisterna som bor på hotell där allt ingår är väldigt snåla när de går ut. De har oftast bara fickpengar med sig eftersom allt de behöver redan ingår. Så nu säljer vi kanske en femtedel så många turer som för ett par år sedan.
Den stora klippan med sin tusen-åriga borg avslöjar på långt håll att vi närmar oss Alanya - sydkustens främsta badort. Precis som Antalya har staden växt mycket snabbt - i dag köper många européer hus och lägenheter här, bland annat för att stan kanske har Medelhavets skönaste vinterklimat, då de pinjeklädda bergen står nära kusten och skyddar från nordanvinden.
Alanya har långa, fina stränder fulla av parasoller och är en favorit både bland barnfamiljer och horder att partysugna ungdomar. Vi behöver inte ligga många minuter på stranden för att höra både unga turkiska män och svenska kvinnor berätta för kompisarna om nattens sexäventyr.
Flera kvarter vid vattnet upptas av nöjesställen - några riktigt påkostade, som det stora kitschiga utomhusdiskot Bistro Bellman. Priserna är höga för att vara Turkiet, men modesta för en svensk plånbok. Riktigt drag blir det inte före midnatt, men sen är stämningen god bland laserljusen långt in på småtimmarna.
Konkurrenten Robin Hood har dansgolv på fyra våningsplan med mörka hörn som gjorda för hångel, och drar en betydligt yngre publik. Många har inte fyllt 20 och det känns inget vidare att se unga, fulla svenskor dansa halvnakna på bardisken. Drinkarna som skakas ihop där bakom har namn som Big Dick och Blow Job. Som tonårsföräldrar bävar vi inför tanken att våra barn kanske drar hit på sin första charter.
Men Alanya är annars en trevlig stad. Borgen på sin klippa är värd ett eftermiddagsbesök, inte minst för utsiktens skull, det bastanta röda tegeltornet Kizikule vid hamnen likaså. Båtturer med eller utan sprit är populära och en bit upp i bergen i Alanyas östra utkant ligger utflyktsfavoriten Dimçayfloden med sina många fiskrestauranger byggda på metallplattformar rakt över vattnet. Lövträdskuggan och det svala vattnet direkt från bergen ger ett skönt mikroklimat även när termometern pressas upp mot 40-gradersstrecket i juli och augusti.
Hotellen fortsätter någon mil öster om Alanya. Men sen tar turismexpansionen tvärt slut. Taurusbergen når sen ända ner till havet, vägen tvingas upp i bergen, är smal och kurvig i flera mil och hopplös för transferbussar - alla skulle bli åksjuka. Snittfarten sjunker under 50, byarna är små, bensinmackarna få och vill man äta får man ta chansen i de talrika små stånden för gözleme och ayran, turkiska fyllda pannkakor och yoghurtdryck.
Men pinjen doftar gott, barnen hittar jättekottar och långt under oss skymtar turkost hav från och till.
Så flyttar sig bergen till slut en halvmil inåt land, och en slätt med tusentals stora växthus i plast breder ut sig framför oss. Anamur har blivit rikt på sina frukt- och grönsaksodlingar, trots att det omges av svårforcerade berg både i väst, öst och norr.
Centrum ligger en bit från vattnet, så vi svänger ner till den sömniga förorten Iskele vid havet. Sandstranden är hygglig och här råder ingen trängsel. I den östra änden av stranden reser sig en väldig borg. De flesta badgästerna är semestrande turkiska familjer från Anatoliens karga platå och prisnivån är därefter.
Några kilometer ut från stan ligger det antika Anemurium. En helt övergiven stad på en kulle vid havet. Många av husen, en rad mausoleer och flera av de stora byggnaderna som teatern, odeon och badhuset, har kvar sina ytterväggar nästan intakta. Bara taken saknas.
Hit kommer inte många besökare vilket förstärker känslan av en riktig tidresa - det är bara romarna som levde här för 2000 år sedan som saknas. Fast livet har inte stannat av på något magiskt sätt. Staden plundrades på 700-talet och därefter övergavs den. Ingen tyckte därefter att det var en bra idé att slå sig ner här igen - så allt fick stå som det övergavs.
Vi hittar vackra mosaikgolv och fresker på flera väggar. Havet glittrar inbjudande i kvällssolen, det doftar tungt av timjan, bin surrar bland vildblommorna och tistlarna sticker på benen när vi klättrar mellan husen. Tänk att det bara är 14 mil till Alanya och dubbelt så långt till Antalya härifrån. En annan värld - en annan tid.