Mitt DN
logo-woman
välkommen
Vill du göra adressändring, göra uppehåll eller anmäla utebliven tidning?
Mina bokmärken
Skribenter jag följer
Mina bokmärken
Det är lite ensamt här inne

Klicka på bokmärkessymbolen vid artikeln för att spara i denna lista

Ta bort markerade
Avbryt
Vill du ta bort markerade bokmärken?
Avbryt
Turkiet

Nytt orört resmål i Turkiet

Bokmärk artikel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Fakta/Turunc och Marmaris

Säsong: Fritidsresor har resor till Turunc maj-oktober. En vecka i juni från Stockholm per person i dubbelrum kostar lägst 2.700 kronr, två veckor lägst 3.600 kronor.

Till Marmaris arrangeras resor av Express, Ving, Spies, Always, Royal, Apollo och Fritidsresor. Till Icmeler av Express och Royal. Lägsta pris för två veckor i juni har Always, 3.000 kronor. De andra tar några hundralappar mer.

Klimat: Medelhavsklimat. Varm, torr sommar och mild, regnig vinter. Sydkusten ligger skyddad från nordanvindar. Under juli och augusti oftast över 30 grader varmt.

Vaccination: De turkiska myndigheterna kräver inga vaccineringar. Men grundskydd mot stelkramp och polio rekommenderas.

Utfärde: Klippformationerna i Pamukkale 310 kr, den antika staden Efesos 360 kr. I båda turerna ingår besök på mattfabrik samt frukost.

Hyra bil/motorcykel: Inte att rekommendera. Vägarna i Turkiet är i bedrövligt skick. Olycksstatistiken är dyster. Landet är ett av de absolut trafikfarligaste i världen.

Shopping: Skinnjackor, handgjorda mattor, te, kryddor, honung, guldsmide, märkeskopior, backgammonspel och onyxsaker.

Regnet piskar mot rutorna och mötande strålkastare lyser upp landskapet. Paret i stolsraden bakom tullar på flygspriten och slår ännu ett nummer på mobiltelefon- en. Den senaste timmen har de oavbrutet ringt vänkretsen hemma i Jämtland för att berätta att de sitter i en turkisk buss.

Charterstämningen är förtätad i nattmörkret. Vi är på väg mot Marmaris och Icmeler, tvillingorter i Turkiets sydvästra hörn där Medelhavet möter Egeiska havet. Transfern till hotellen går långsamt. En familj som inte har fått det beställda hotellet vägrar flytta. Trots en väntande busslast med trötta resenärer tar guiden bråket med upphöjt lugn.

Annons:

Men det är inte de etablerade turistorterna som intresserar oss. Vi ska längre bort, genom de mörkgröna pinjeskogarna och över bergen till andra sidan där byn Turunc ligger inklämd mellan branta klippor. Det är något av en pilgrimsfärd. Det är första säsongen som orten figurerar i en svensk charterkatalog.

Rusningen är inte överdrivet stor premiärveckan. När minibussen parkerar på bygatan halv tre på morgonen ärvi fyra personer som går av. Det måste ha varit så här Mallorca kändes på 60-talet.

På morgonen vaknar vi av böneutroparens entoniga mässande över bukten. Innan solen har gått ned har kassettbandet spelats upp ytterligare fyra gånger. Från balkongen ser vi ut över en kilometerlång strand med klappersten och sand. Bakom udden skymtar grekiska Rhodos i soldiset. Det är nära till ärkefienden.
- Se vad grönt det är i bergen. Det känns som om det har regnat i ett halvår, säger hotellägaren och dukar upptomat, gurka, fårost, oliver, honung, bröd och te till frukost.

Han berättar att han och frun, ett diplomatpar som sett världen, första gången kom till Turunc 1968. Det fanns ingen elektricitet i byn, inget rinnande vatten och bara två rum till uthyrning. Folket var fattigt. Männen vallade getter och kvinnorna vävde trasmattor. Först två år senare drogs den första vägen till byn. Nu bor här cirka tusen personer.

På den sömniga huvudgatan får vi genast kontakt. Dursun, en ung kille i fotbollströja, kräver att vi dricker äppelte med honom. Vintertid bor han i en by i bergen och försörjer sig som taxichaufför. På sommaren lämnarhan familjen, sadlar om till slaktare i Turunc och tjänar tillräckligt med pengar för att leva gott när turisterna har lämnat för säsongen.
- Om byborna har något emot utbyggnaden? Nej, hur skulle de kunna ha det? Vissa familjer äger fyra bilar i dag, säger han.

Den första kontakten med landets valuta är smått förvirrande. Det är många nollor att hålla reda på. Mannen på växlingskontoret tar emot tusen svenska kronor och lägger upp 17 miljoner turkiska lire på disken. Så enkelt är det att bli mångmiljonär.

Regnmolnen har drivit bort, men solstolarna på stranden gapar tomma. Det är en befrielse att befinna sig vid Medelhavet i början av maj innan horder av turister väller in och solen bränner som en blåslampa. Den enda nackdelen är att havet inte har hunnit värmas upp. 16 grader uppmuntrar inte till några längre simturer.

Lunchen visar sig bara vara en transportsträcka till dagens höjdpunkt: middag.
Turkarna äter sent, oftast mellan åtta och tio. När vi slår oss ned på Han Restaurant har mörkret fallit tungt och kyparen placerar ut lyktor på borden.

Den kvällen upptäcker vi det turkiska köket på allvar. Det är ett möte lika underbart som förödande. Underbart för den överraskande smaksensationen, förödande för att jeansen en vecka senare inte vill sitta som de brukar.

Finsmakare hävdar att turkisk mat håller samma klass som fransk och kinesisk. Den påminner om den grekiska men har mer en dragning åt Asien. Och den är betydligt mer än bara kebab.

Förrätterna, meze, är förrädiskt goda. Bönor, fyllda auberginer, lök- och tomatsallad, yoghurt med vitlök,vvinbladsdolmar, oliver. Till detta inhemskt öl och ett glas raki, ett brännvin gjort på anis och druvor. I kombination med lavas, ett halvmeterlångt, nygräddat bröd är det oundvikligt att bli mätt innan huvudrätterna står på bordet. Ett berg av vitlökssmör till brödet omöjliggör socialt umgänge det närmaste dygnet.

Sis köfte, cigarrformade starkt kryddade köttbullar, och kalamares, friterade bläckfiskringar, slinker trots allt ned med lätthet. När bordet dukas av propsar kyparen på att få bjuda på turkiskt kaffe och jordgubbar med
grädde. Att tacka nej skulle tas som en förolämpning.

Det är schlagerfestivalfinal på TV. Men intresset i Turunc är på bottennivå. Ingen av restaurangerna eller barerna har TV-n påslagen. Vi går till sängs utan vetskapen om att Norge har fått noll poäng. Ändå sover vi gott.

Väckarklockan på 05.30 och tidig bussfärd över Taurusbergen till Pamukkale, det berömda "bomullsslottet" vid randen av den anatoliska högplatån. Hit kom människor för att hälsobada redan under antiken. Kleopatra lär ha sagt att hon efter ett bad i de varma källorna blivit 20 år yngre.

Det vita landskapet är säreget. Varmt kalkhaltigt vatten som under årtusenden trängt upp ur jordens inre och runnit över naturliga bassänger och klippformationer har bildat ett månliknande bergslandskap.

Tyvärr är den omfattande turismen på väg att ödelägga terrasserna. Kalkklipporna är slitna och nötta efter allt för många fötter som har vandrat på dem. Bassängerna är inte mycket mer än illaluktande, stillastående pölar som ofta inte räcker högre än anklarna. Att bada bär emot.

Men den turkiska staten har nyligen fått upp ögonen för problemet. De stora bovarna är hotellen i området som pumpar in vattnet till sina egna bassänger. Flera riskerar nu att stängas.

På hemvägen stannar vi i staden Tavas för att gå på mattfabrik. Vid vävstolar sitter kvinnor och knyter mattor i ett rasande tempo. Exklusiva silkesmattor kan ha upp till en miljon knutar per kvadratmeter och ta ett och ett halvt år att slutföra.

Vi förs in i ett rum och tar plats på bänkar längs väggarna. Svenskarna dricker te, danskarna öl. Flinka assistenter rullar ut mattorna med tunga dunsar i allt snabbare fart. Det är en professionell show, utförd hundratals gånger förut.

Det går ett sus genom publiken när mönstren och färgrikedomen från ett 80-tal mattor slår emot oss. När uppvisningen är slut är det dags för det tunga gardet - försäljarna - att träda in på scenen. Ett svenskt par bestämmer sig för en flammande röd bomullsmatta och bläddrar fram miljontals lire ur sedelbunten.

Nästa dag lämnar vi lugnet i Turunc och tar båten till Marmaris. Det genuint turkiska visar sig snudd på omöjligt att finna.Utbyggnaden av hotell längs den turkiska sydkusten har gått fort under 90-talet. I Marmaris har atmosfär och
gammal bebyggelse fått ge vika för McDonald's, kinakrogar, diskotek och hundratals affärer.

Påflugna och smått aggressiva försäljare gör det ansträngande att gå i basarerna i de gamla stadsdelarna. Ändå är de stillsamma jämfört med marockanska försäljare som kan skrika, locka och gråta på minst tre olika språk.

- Var kommer du ifrån?

- Island.

Svaret tar effektivt död på alla följdfrågor. Den som trots allt går i clinch med butiksägarna bör veta att prutandet är en konstart i Turkiet. I affärerna är
priserna fasta, men i basarerna är det fritt fram för skambud. Oftast sker förhandlingar över en eller flera koppar te. "Cok pahali", "det är för dyrt", sätter alltid fart på diskussionen.

Det är med glädje vi återvänder till Turunc med eftermiddagsbåten. Väl framme vandrar vi in i dalen bakom byn. Landsbygden tar vid. Olivträd, eukalyptus och citrusodlingar breder ut sig. Utanför ett hus står fallfärdiga bikupor, plastburkar med honung och en handskriven skylt. Vi går därifrån 20 kronor fattigare men en halv liter honung rikare.

I bussen till flygplatsen sista kvällen berättar en norrman att han råkat få hotellrum bredvid ett diskotek i Icmeler. Sex kvällar i rad gick han ned till ägaren och bad försynt om lägre volym. Turunc, tänker vi men säger inget. Vi som inte ens hört svenska pratas den senaste veckan.

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

google-288
Skärmdump: Google

 Ny logotyp. Google själva har medgett att de tagit inspiration från bryggerikoncern Heineken. 1  0 tweets  1 rekommendationer  0 rekommendationer

kina_1000
Kina spände sina militära muskler med en parad på torsdagen. Foto:AFP, Reuters

 Har siktats vid kusten. Sker samtidigt som en gigantisk militärparad. 6  3 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Nekar till brott. Malin Blom, 30, rammades av en smitare – på torsdagen började rättegången. 13  5 tweets  7 rekommendationer  1 rekommendationer

malinblom
Foto:Paul Hansen
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: