Varje gång jag vandrar på Istanbuls gator, slår det mig att staden inte har en själ, eller en identitet. Istanbul är en stad med hisnande kast mellan det jordnära och det förflugna, det historiska och moderna, mellan yttersta misär och överdådig prakt. En stad som är stor, gammal och magisk nog att rymma alla drömmar och utopier. Den enda i världen belägen både i Asien och Europa och som är lika otrogen mot öst som mot väst. Vad annat att förvänta sig av en stad som varit centrum i tre mäktiga riken, och som ståtar med alla dessa civilisationers glamour, intriger och mystik. Eller för att citera Napoleon: "Då världen blir ett rike, är Istanbul den naturliga huvudstaden."
En skimrande februaridag för sex år sedan upptäckte jag Istanbul på riktigt. Eller, insåg snarare - trots att jag hade bott i staden, trots otaliga besök hos släkt och vänner - att staden är så mycket mer. Att lika litet som en människa kan definiera sig själv kan hon göra det om Istanbul. Den gången var det Gunnar Ekelöf och poesin som förde mig till staden. Jag hade läst att min husgud under ett besök i gamla Konstantinopel 1965 hade drabbats av en sådan poetisk ingivelse att en våg av uppdämda skaparkrafter förlöstes inom honom.
Han och hustrun Ingrid hade besökt reningskällan Ayiasma i ruinerna av de bysantinska kungarnas högsäte i Istanbul, Vlachernepalatset. I källan, som ligger vid Gyllene Hornets vatten, brukade kungarna varje fredag rena sig till kropp och själ. Under besöket hällde kyrkvaktmästaren, oombedd och som en obruten tradition genom sekler, vatten över paret Ekelöfs händer. Poeten blev omtumlad och gripen av åtgärden. Drömde om en ängels kallelse som han måste svara på. Under en konjaksrusig natt på hotell Hilton skrev han i ett svep sjutton dikter - och lade därmed grunden till den moderna svenska poesins mest mystiska och sensuella diktverk: "Diwan över fursten av Emgión."
Vandringen i Ekelöfs fotspår förde mig till miljöer som ingen guidebok, historiebok eller bekant i staden kunde göra rättvisa med sina förklaringar och beskrivningar. Nu, våren 2006, förefaller samma promenad lika oförutsägbar när jag och fotografen Fredrik Funck startar högst upp på Fatihs höjder där den 1700 år gamla akvedukten bromsar upp fartdårarna. Västerut, parallellt med den hårt trafikerade huvudvägen, ligger rader av butiker som säljer brudklänningar i alla färger, former och priser. Ovanför entrén till en av flervåningsbutikerna står: "Finner Du ingen Brudklänning värd att bära på ditt bröllop, har Du inte funnit rätt make."
Kebabsalongerna finns också här, likaså matmarknaderna, kaféerna, kringelförsäljarna, skoputsarna, tiggarna och de herrelösa katterna och hundarna. Liksom överallt i Istanbul. Men dessa kvarter, präglade av en nästan lantlig atmosfär mitt i storstadskaoset och som främst hyser inflyttade bönder från landets sydöstra delar, anses också vara Istanbuls mest fundamentalistiska. Vilket syns i gatubilden med kvinnor i heltäckande svarta chadorer och män med vita kalotter på huvudet. Följdriktigt finns en av stadens största religiösa byggnader här. Fatihmoskén, som Mehmet Erövraren lätt uppresa efter att ha intagit staden 1453. Moskén skulle symbolisera furstens, turkarnas och islams överlägsenhet gentemot de kristna bysantinerna. Det sägs att arkitekten fick plikta med sitt huvud för att kupolen var mindre än Haga Sofias. Kanske ångrade Mehmet Erövraren det brutala tilltaget; han lät sig trots allt begravas i området.
I denna del av staden bär varje kvarter på en liknande historia. Ty i Istanbul har varje objekt sin hemliga berättelse. Som Choramuseet, tjugo minuters gångavstånd från Fatihmoskén. Chora är vigt åt Jungfru Maria och hennes mor Anna och var kyrka fram till turkarnas intåg i Konstantinopel. Den kvadratiska byggnaden ser inte mycket ut för världen där den ligger mitt i ett livligt bostadsområde med hantverkare, skrothandlare, kvinnor som tvättar fönster och barn som leker bland de pastellfärgade trähusen på branta gator, som klättrar ner mot vattnet och det bysantinska rikets vagga: Gyllene Hornet.
Inne i byggnaden skenar dock fantasin i väg, i 48 avdelningar skildrar mosaiker och fresker scener ur den bibliska historien. Det var hit grekerna forslade den berömda Hodigitria-madonnan, i hopp om att den heliga ikonen skulle avvärja turkarnas anfall. Efter att ha erövrat staden täckte turkarna över mosaikerna med kalk. Dessa blottlades och restaurerades när kyrkan/moskén utnämndes till museum efter andra världskriget. Att vandra runt i Chora är som att vidröras av ett ögonblick som inte tillhör tiden. Som en resa i Ekelöfs dikt. En hel vägg upptas av Hodigitria-madonnan i sin blå mantel, bärande på ett förvuxet, stint stirrande Jesubarn i famnen:
Kunde jag beskriva Höghet
valde jag blått
Och två stoftkorn Guld:
En stjärna vid huvudet
en stjärna vid fötterna
och under fotsulorna en spegelbild
slutande i en stjärna.
Chora, Kariye Camii Museum på turkiska, ligger innanför Theodosius II:s stadsmur, som med sina torn och skyttevärn löper från Bosporens mynning till Gyllene Hornet. Längs den över sex kilometer långa muren finns ett lapptäcke av små koloniliknande lotter där de fattigaste odlar tomater, gurka och vitkål. I detta väldiga område, som rymmer stadsdelarna Karagümrük, Fener och Balat, finns det oförställda, det gamla grekiska Konstantinopel som möter det förvisso nya men likväl fattiga och trasiga Istanbul.
De låga husen med sina fantasifulla fönsterkarmar och sönderspruckna fasader hålls fortfarande olåsta. På de lika trånga som branta kullerstensgatorna levs livet på gatan. Barn leker med pappersdrakar, spelar kula, hoppar hopprep, brottas eller spelar fotboll. Här och var plåtskjul där tvätten hänger på tork och rök stiger upp från rostiga rör. Gamla män och kvinnor med blicken i fjärran sitter på träpallar utmed husfasaderna och tummar på sina radband. Slamret från verkstäder blandas med ljudet av skedar som rör i glas i koleldade tehus dit arbetslösa män flytt tristessen för ett parti kortspel och backgammon. Bärare hukar under sina laster, hemlösa inreder tillfälliga hem i ruiner och fruktförsäljarna gnider sina äpplen och apelsiner i väntan på kunder. Här överlever människan tillvarons grymhet utan att bortförklara den. Här finner hon det meningsfulla i det meningslösa.
En äldre cykelreparatör undrar varför vi bemödat oss att besöka området.
- Vi vill skildra det äkta Istanbul, svarar jag.
Han skrattar sarkastiskt, gestikulerar med sina håriga armar och svarar att Istanbul är en hora:
- Staden sviker sina barn och utdelar de vinnande korten till de redan välbeställda. Ta en bild på mig i stället och hälsa era landsmän att jag knullar borgmästaren och hans älskarinnor.
Den tjocke mannen rätar på ryggen och intar en stolt posé. Han får mig att tänka på min gamla granne tant Basaks beskrivning av staden, när jag bodde här: "I början är hon, ung, vacker och älskad, på slutet gammal sköka, såld och förnedrad."
Staden är som en kvinnlig motsvarighet till Ekelöfs kurdiske furste av Emgión. Förödmjukad men med bibehållen stolthet. Hennes öde upprepas ständigt. Ibland uppträder hon som en skugga eller som en krusning på Bosporens turkosa vatten, ibland smälter hon samman med en prins, ett helgon eller med gudabilder. Ibland är hon bara en spegelbild i vrede eller i fullkomlig tystnad. Som en moder till livets dubbelhet.
Jag borde vara van nu, men överraskas ändå alltid av att det nog är poesin som kan beskriva stadens själ, som genomsyras av en tusenårig gammal andning. Här rör sig invånarna mellan nattliga skugglandskap och bländande drömvärldar. Rösterna är en kör av härskare och slavar. Av sinnlighetsmystik och civilisationskritik. Av andar och människor. Staden som en antites, där födelsen talar med döden, förnedringen med njutningen, kaos med ordningen. Likväl räcker beskrivningarna inte till; ty staden vibrerar av trots mot världsliga och fysikaliska lagar.
Det var också vandringar i dessa de mest muslimska stadsdelarna som fick mig att inse att Istanbul egentligen inte är moskéernas, utan kyrkornas stad. Bakom många intetsägande järnportar i Balat, Fener och Eyüp döljer sig kyrkor eller kloster. Kristendomen fick fäste i staden kring mitten av 300-talet och döptes först om från Byzantion till Nova Roma, Nya Rom - även den byggd på sju kullar - och sedan till Konstantinopel efter kejsar Konstantin. När romarriket slutligen föll lät Konstantin den store, som vunnit makten, kristna staden i det nya Östromerska riket och grekiska blev det ledande språket. Ett årtusende senare intog ottomanerna Konstantinopel och ändrade namn på staden till Istanbul. De ottomanska härskarna gjorde sig snabbt kända som toleranta gentemot andra
folkslag och religioner. Kristna och judar tilläts leva i fred, trots att islam var huvudreligion. Västerländsk konst, litteratur, musik, poesi och arkitektur tilläts få sin rättmätiga plats och bosättare strömmade in till staden från rikets alla hörn.
Istanbul var världens mest kosmopolitiska stad under det vidsträckta ottomanska rikets glansdagar och rymde stundtals mer är 70 olika folkslag. En stad vars mångfald en gång fick Hemingway att skriva: "Det finns 168 officiella helgdagar i Constan, muhammedanska, kristna, judiska... därför är varje ynglings stora ambition i livet att få plats på en bank."
Ur den bysantinska kristenhetens vagga växte Istanbuls nya religiösa centrum fram vid Gyllen Hornets krök. Varje blivande sultan kröntes i Eyüpmoskén, som fått sitt namn efter Muhammeds fanbärare Eyüp Ensari. Moskén är den heligaste muslimska platsen i Europa och rymmer på sin innergård Ensaris grav, dit allt ifrån gifta par och barnlösa och sjuka från hela landet kommer för att välsignas med fruktsamhet eller botas från krämpor. I moskéns omgivningar finns inga barer eller restauranger som serverar alkohol. Få kvinnor går barhuvade i området, som ibland kallas för det religiösa Ak-partiets huvudkvarter. På gatorna och i stånden säljer skäggprydda män dadlar, essenser och radband från Mecka, muslimska affischer och tidskrifter, koraner, cd-skivor med böner, och andra religiösa föremål.
Från moskén sträcker sig en gigantisk begravningsplats på båda sidor av den cypressklädda kullen. Uppe på toppen ståtar Pierre Lotis kafé, namngivet efter den franske 1800-talsförfattaren som i skuggan av platanerna fantiserade ihop romanser med haremskvinnor i intrigmakarnas ottomanska palats. Den hänförande vyn sträcker sig över Gyllene Hornet till Galata med dess hamn, sekelskifteshus och genuesiska stadskärna och vidare mot Bosporens mynning och Eminönüs täta båttrafik mellan den europeiska och den asiatiska sidan.
En ung kvinna i fotsid kappa och sjal sitter ensam vid ett bord och tittar rakt framför sig medan servitörer i säckiga Shalvarbyxor skyndar mellan borden och serverar te och turkiskt kaffe till livligt diskuterande franska turister och helglediga lokalbor. Trots den strida strömmen av gäster som kommer och går sitter kvinnan kvar, lika orörlig och tyst. Tänker hon på släktingar som ligger begravda på kullen? Eller på framtiden? Väntar hon bara på en hemlig älskare? Tänker hon rent av på Pierre Loti och den ottomanska dekadensen...? Just när vi ska gå lyfter kvinnan diskret på sin hårt knutna sjal och blottar lite av sitt mörkbruna hår - hon rättar till de små hörlurarna och fortsätter lyssna på sin mp3-spelare. Med blicken riktad mot samma punkt, lika tyst, lika orörlig.
Lika traditionell, modern och överraskande som staden nedanför hennes stövlettprydda fötter.
Att vandra härifrån till två av Istanbuls
främsta attraktioner, Haga Sofia och Blå moskén, är en timmes resa genom årtusenden och tusende existentiella projektioner.
På den flera kilometer långa promenaden från Gyllene Hornet till Sultanahmet passerar vi Galatabron där fattiga och förhoppningsfulla kurder skriker ut sina varors förträfflighet. Människor som lämnat döende byar och förbrända landskap för att bli delar av det rika och vackra Istanbul. Drömmar som förblir just drömmar, trots att ordspråket säger att "Istanbuls jord är av guld".
Vi tar en omväg över Aksaray där ryska prostituerade med såriga läppar och bleka kinder kommit att bli en lika vanlig syn som kringelförsäljarna. In på en mörk bakgata och klagosånger strömmar ut från ruskiga krogar där det dricks för att glömma. Ett par kvarter senare, eleganta shoppinggator med flotta restauranger där en minimal förrätt kostar lika mycket som skoputsaren tjänar på en dag. Mercedes och BMW-jeepar nonchalant parkerade vid trottoarkanten där uttråkade, plastikopererade överklassdamer lastar in blänkande kassar från de stora modehusen. Pustar vidare en kvart till och tiden står stilla - som ett ovedersägligt bevis på att världshistorien inte gömts undan i böcker och på museer: flerhundraåriga bad med ottomanska kaffehus, fontäner och basarer, antika murar, obelisker och ruiner av en gång storslagna palats och villor. Kopparslagarnas kvarter övergår i guldsmedernas, som övergår i skinnmakarnas, som övergår i skräddarnas, kryddförsäljarnas, skomakarnas...
Ingen början och inget slut på vare sig kommersen, myllret, dofterna, turisterna eller tiggarna.
Och över allt detta tronar Blå moskéns sex minareter ståndaktigt mot den trasiga vårhimlen. Vilken poesi skulle Ekelöf inte kunnat skapa av dessa scener om han levat i dag? Ty staden har skiftat både färg och humör sedan sist. 1960-talets en och en halv miljon invånare har tiodubblats, andelen fattiga har ökat samtidigt som det byggs skyskrapor av stål och glas, handlas snabbt med aktier, surfas på bredbandsnät och talas i 3G-mobiler.
Mittemot Blå moskén reser sig Haga Sofia, den heliga visheten på grekiska, som en antites. Enligt legenden skall kejsar Justinianus vid invigningen av kyrkan år 537, då världens största takförsedda byggnad, ha stått under den drygt 60 meter höga kupolen och utbrustit: "Jag har överträffat dig Salomo." Det är lätt att förstå kejsarens hänförelse, kyrkan, som blev moské som blev museum, är ett under av tyngdlöst tillstånd där tanken flyger högt mellan koraninskriptioner och de bibliska mosaikerna. Och mitt i allt detta skandinavisk graffiti av vikingar som tagit värvning hos kejsaren. En av vikingarna gjorde sig odödlig genom att rista in sitt namn: Halvdan.
Istanbul har varit huvudperson i flera av den turkiske postmoderne författaren Orhan Pamuks verk. En stadsskildrare i ett land där den sociala landsbygdsromanen haft en framskjuten plats. Likt en Joyce leker Pamuk med nuets och minnets speglar och irrvägar i staden vid Bosporens sund. I böcker som "Den vita borgen", "Den svarta boken" och "Mitt namn är röd" tas läsaren med på en färd bland handelsbodar och bordeller, barer, moskéer, politiska och religiösa samlingsplatser. Ingen författare har som Pamuk kunnat skildra Istanbul så precist genom stadens labyrinter. Stadens son Pamuk om någon, låter läsaren förföras av historien, passionen och lidandet, i en lika sann som inbillad färd tvärs igenom skilda världar och tidsepoker som går in i och ut ur varandra.
Människor som aldrig varit i eller som besökt staden enstaka gånger frågar mig ofta vad de ska besöka och göra, var man ska äta, shoppa och vila sig i Istanbul.
- För att få ut så mycket som möjligt av staden, brukar de tillägga.
Fråga mig i stället om meningen med livet. Hur ska man förstå en stad som är drygt 170 kilometer lång och 60 kilometer bred? Som växer med drygt 600.000 invånare - ett Göteborg - per år? Kanske starta med en tur till Prinsöarna dit ottomanska sultaner med haremsdamer en gång sökte sig för att komma undan sommarhettan på fastlandet? Kanske tillbringa mer tid på den asiatiska sidan, som sällan besöks av turisten, men som med sitt lika intensiva folkliv, sina dofter, sorger, drömmar och brustna illusioner är lika äkta som palatsen, kyrkorna och nattklubbarna på den europeiska sidan? Besöka undervattenscisternen mittemot Haga Sofia, den som påminner om ett sjunkande palats, som bjuder på klassisk musik, ljudet av vattendroppar och som skänker svalka och ro när temperaturen kryper upp mot fyrtio grader och gatuförsäljarna blir för påträngande? Uppleva staden från vattnet med någon av de otaliga båtturerna, som dessutom bjuder på levande musik, dignande mezebord och gränslöst med raki?
Varför inte sätta sig på en parkbänk innanför murarna till det väldiga Topkapipalatset, varifrån det ottomanska riket styrdes i över 400 år, och fantisera om sultanernas, prinsarnas och haremsdamernas liv, om förbjudna fröjder under seraljens skugga och om ovärderliga skatter, om intriger, avhuggna huvuden och storslagna fester? Gå på turkiskt Hamam och bli flådd men ren på de varma marmorplattorna? Besöka ännu en nattklubb eller meyhane med zigensk orkester i Taksim, köpa ännu ett par skor och juveler i de eleganta butikerna i Nisantasi? Bli nöjd i Grand Bazar för att du prutat på skinnväskan med trettio procent - trots att du skulle kunna pruta lika mycket till? Gå på Pera Palace och dricka eftermiddagste och fantisera om vad Greta Garbo, Josephine Baker, Hemingway, spionerna Mata Hari och Kim Philby gjorde på hotellet?
Stå kvar bland duvorna på Taksimtorget och låta natten falla? Betrakta tiggarna med ohyra i vecken och utsträckta händer, se hur ett par hemlösa breder ut kartonger på en gräsplätt och somnar intill utslagna thinnersniffare? Eller vandra jämsides med kringel- och cigarrettförsäljarna som kryssar med sina vagnar mellan horden av bussar och bilar medan de försöker överrösta lottoförsäljarna som lovar garanterad vinst på nästa lott? Stanna upp till ljudet av tusentals böne-utropare vars stämmor fyller den milda vårluften och kallar de gudfruktiga till kvällsbön? Eller headbanga med de långhåriga hårdrockare som dyker upp från ingenstans med sina bergsprängare på högsta volym - till en grupp afrikanska flyktingars förskräckelse?
Varför inte vandra på paradgatan Istiklal, fönster-shoppa i modebutikerna, gå på nattklubbar med 360 graders utsikt från hustaken, gå på konsert, galleri, fiskmarknad, köpa antikviteter, en ny gitarr, världsmusik, äta komagesoppa eller grillad bläckfisk? Eller sitta på ett kafé och bara betrakta - försjunken i tankarnas värld, lyssnande till stadens viskningar?
Nej, inga måsten, inga planer, ingen lista som måste prickas av. Jag försöker aldrig få ut "mycket" av staden. Därtill är den för stor, för vild, för föränderlig - för otrogen.
Därför räcker inte ett helt liv för Istanbul. Och inte heller någon text. Däremot kanske ett par ord av Gunnar Ekelöf, som liksom staden bekände sig till upproret och som vägrade välja någon annan väg än sanningens:
Sagan är oändlig: Den börjar där den slutar.