Från midnatt fram till att solen för länge sedan gått upp är Marmaris 300 meter långa bargata målet för massor av festsugna, både turkar och utländska turister. Vägg i vägg ligger närmare 80 klubbar, diskon och utomhusbarer, alla med fritt inträde och med överraskande olika karaktär och stämning. Musiken flyter ofta ihop när alla ställen drar på för fullt. Men även om fyllan tilltar när natten går mot dag, så är detta inget Kos, inga spyende 16-åringar syns till, utan de flesta roar sig utan att det urartar.
Mitt i partyt dyker så en skärva av det verkliga Turkiet upp. Medan skickliga turkiska hiphopgrabbar dansar med varandra på golvet och två rejält berusade turisttjejer kliver upp på bardisken på en utomhusbar med tomtebloss i "Sex on the beach"-drinkarna står en mustaschprydd turkisk man med ett stort fat kokta musslor tålmodigt och väntar på nattens kunder. Kväll efter kväll står han där och betraktar en värld han har noll gemensamt med, men som ändå ger honom en hygglig inkomst.
Förmiddag, från balkongen ser vi ut över den skyddade bukten. Där glider gületbåtar, parasailing-båtar, lyxyachter och ett par stora lastfartyg fram, skyddade från vind och vågor av en bergskam som bara lämnar en smal öppning mellan bukten och Medelhavet.
Nedanför ligger den palmkantade strandpromenaden Atatürk cadesi, även kallad Kordon, skild från sandstranden av blommande buskar och rader av små kiosker med överpriser och uteserveringar. Fast klockan inte hunnit bli tio visar kvicksilvret redan 42 grader, alltså är det havet som gäller. Sanden är inte Turkiets vackraste - långt ifrån, och vattnet måttligt klart och kanske inte heller så rent med tanke på alla stora båthamnar. Men det är varmt och skönt och långgrunt. Och för en 50-lapp får man två solstolar och ett parasoll för en heldag.
Marmaris har lite halvdant rykte. Fult säger många, men absolut inte längs strandpromenaden, kantad av flera fina hus och ett brett gångstråk och med en skönt tillbakalutad stämning. Och definitivt inte i den lilla gamla stadskärnan, runt en kulle krönt av en borg i ljus sten. Här finns en rad täckta basargator med mattor, skinnkläder, skor, piratkopierade väskor och solglasögon, souvenirer, fotbollströjor, söt turkisk konfekt och torkad frukt. Längs den gamla stans kajer, där hundratals vackra gületbåtar i trä trängs bredvid utflyktsbåtar med vattenrutschbanor ombord, ligger ännu fler souvenir- och mattbutiker plus rader av restauranger med mycket meze, grillat och dyr fisk och dyra skaldjur. Annars är den turkiska maten fortfarande verkligen prisvärd och mottagandet på många krogar mycket hjärtligt.
Utanför Ottoman carpet & kilim gallery står Selçuk Gevenç och rör i en gryta där ull sakta färgas av lökskal.
- Kan jag inte få visa er några av mina mattor? Ni kanske inte vet att i Turkiet bor det 70 miljoner människor och att 30 miljoner av dem tillverkar mattor.
Det tror vi på så mycket vi vill, men för att komma vidare lovar vi till slut att titta förbi någon annan gång om vi hinner. De kan vara lite påflugna, mattförsäljarna. Men tar man det bara lugnt och är vänlig tillbaka så blir det oftast trevliga små pratstunder och att låta sig bjudas på starkt turkiskt te betyder verkligen inte att man måste köpa ens något litet.
Men Marmaris i all ära. Även om stan är trevligare än sitt rykte, vore det synd att hänga där i fjorton
dagar i stället för att göra utflykter till de många sevärdheterna i närheten.
Till flera av dem har både charterbolagen och billigare lokala arrangörer utflykter. Efesos, Pamukkale och Dalyan hör till dem. Till ruinerna i Aphrodisias finns också arrangerade turer.
Med hyrbil kan man besöka sevärdheterna i sin egen takt. Vägarna är på sina håll rejält kurviga i bergen, men trafiken är ofta gles och vägstandarden utmärkt.
En av de bättre heldagsutflykterna - eller varför inte med en övernattning - är västerut. Ut på den tio mil långa Datçahalvön eller den något kortare Hisarönühalvön. Vägen slingrar sig i smala serpentiner genom tallskogen på en bergskam som ofta är så smal att man kan se både Medelhavet i söder och Gökovabukten i norr. Själva småstaden Datça, halvvägs till halvöns spets, har inte översvämmats av turister än och har ett par sköna stränder och en rad bra restauranger med lägre priser än i Marmaris. I hamnen ligger alltid ett gäng fritidsseglare, det här tillhör de givna båtstoppen längs den turkiska västkusten. Allra längst ut, via en väg som definitivt hör till de sämre, kan man nå de antika ruinerna i Knidos, en av antikens rikaste städer och centrum för en Afroditekult, känd också för sin medicinskola. Den grekiska teatern hör till de bättre bevarade ruinerna på platsen, men framför allt är Knidos charmigt på grund av sitt isolerade läge.
Afroditekulten var Knidos inte alls ensamt om under antiken. Tre timmar nordöst om Marmaris, på utmärkta vägar med minimal trafik, ligger en av Turkiets allra främsta antika arv - staden Aphrodisias, som fått sitt namn av kärleksgudinnan. De sista milen dit går genom ett glesbefolkat jordbrukslandskap där små taniga byar ligger utslängda på kullarna, omgivna av knotig tall och med högre berg som avlägsen fond. På ruinstadens stora parkering står bara några enstaka bilar. Väl inne på området räcker det bara att välja en annan rutt så är vi helt ensamma med historiens vingslag.
Museet, inklusive alla de stora stensarkofager och friser som ställts upp utanför detsamma, hör till de allra främsta antika museerna. Samlingen av skulpturer som legat i jorden i minst 1.500 år är makalös. Ruinerna började grävas ut på allvar 1956 då en jordbävning delvis förstörde den by som växt upp ovanpå ruinerna. Här hittar vi rader av exakt utmejslade kroppar och ansikten i marmor, inklusive skäggstubb, vartenda ärr och kroppslig defekt. De mest diskreta ådrorna på bålen finns med på de bästa verken, där några fortfarande bär spår av originalfärgerna. Men så var också staden mycket berömd för sina skulptörer, vars skulpturer spreds över hela romarriket.
Kärlekskulten levde så stark att den fortfarande praktiserades 200 år efter att kristendomen officiellt införts i trakten av kejsaren Theodosius. Då hade Afroditetemplet konverterats till en basilika och i dag syns tydligt blandningen av kristendom och romersk gudavärld. Och på de föremål som bevarats märks det att kärleken och inte krig och brutal makt stått i centrum. Av alla skulpturer i samlingarna är det bara en enda som visar en man i militär uniform, resten är kärlekspräster, uppburna medborgare och en rad gudaskulpturer, ofta föreställande Afrodite.
Vi utforskar det mindre av badhusen på egen hand och hittar en stor sovande uggla i en alkov. Sedan tar vi chansen att uppträda inför tomma läktare på teatern, som konverterades på 200-talet för att inte bara rymma teaterverk utan också blodiga gladiatorslag.
Intill den främsta kultplatsen återställde arkeologerna för några år sen en komplett äreport som en gång markerade en av stadens viktigaste gatukorsningar.
Men frågan är om inte stadion är det mest imponerande av alla byggnader på området. Läktarna, som rymt 30.000 åskådare, är i det närmaste intakta runt den drygt 200 meter långa avlånga arenan.
Få antika platser får en att känna historiens vingslag såsom Aphrodisias. Men det hundrafalt mycket mer välbesökta antika Ephesus ger Aphrodisias en hård match. Från Marmaris tar det ett par timmar längs huvudvägen mot Izmir till de välbevarade ruinerna, med fler tämligen intakta byggnader än någon annan antik stad runt Medelhavet. Men i och med att det passerar så många utflyktsgrupper varje dag blir stämningen inte lika magisk, även om vyn från den översta bänkraden på den grekiska teatern, som renoverats på ett rätt okänsligt sätt, är imponerande.
Fotografier från Pamukkale, bomullsslottet, är tillsammans med flygbilderna av stranden i Öludeniz förmodligen de mest sedda motiven från Turkiet. Kalkhaltigt vatten har i tusentals år runnit över klippkanten och bildat fluffiga, kritvita pooler och slänter som med lätthet skulle kunna tas för just bomull.
Tills för fem sex år sedan fick man gå omkring som man ville på den kritvita bergssidan och bada i vilken pool man ville. Men det unika världsarvet höll snabbt på att slitas ut av alla busslaster med besökare. Så nu får man bara bada i några konstgjorda bassänger, lika vita de av all kalk, och bara gå längs en stig upp till klippkanten, där ruinerna av den antika staden Hierapolis ligger. Mycket av den har förblivit outgrävt, men den stora teatern imponerar. Och många besökare tar ett dopp i det varma källvattnet som täcker delar av Hierapolis paradgata, numera en bassäng omgiven av krimskrams och dyra serveringar.
Det här stället skulle med lätthet kunnat göras sofistikerat och läckert, om man bara ville. Att bada här bland alla antika pelare är ju en unik upplevelse, konstaterar vi när vi simmar lugnt bland de miljontals små gasbubblorna som hela tiden tränger upp från underjorden, som snabbt täcker våra kroppar och får oss att se kolsyrade ut.
Till för några år sedan var Pamukkale en av de vackraste platser som fanns för att se solnedgången, vars orangeröda ljus speglade sig i ett hundratal grunda terrasserade pooler. Nu står de flesta poolerna uttorkade och frågan är om inte Pamukkale håller på att förstöras snarare än räddas.
Förutom alla dessa utflykter finns ett spännande alternativ till Marmaris. Längst in i Gökovabukten, en halvtimme bort, ligger byn Akyaka, även kallad Gökova, under ett högt brant berg. Här har stora hotell helt fått stå tillbaka för mindre anläggningar i traditionell turkisk byggnadsstil, vita hus med tegeltak och många trädetaljer. Här är gatorna mer fyllda av promenerande badgäster än av bilar. Hit finns det charter från flera länder, men inte från Sverige. Stranden är fin, restaurangstråket mysigt och drinkarna starkare än någon annanstans i det här landet.