Idar-Oberstein ter sig osannolik som ädelstensmetropol. Man kan föreställa sig Amsterdam, Antwerpen och Tel Aviv som högkvarter för diamantslipare och juvelhandlare. Men Idar-Oberstein är en liten och ganska grå landsortsstad som ligger inklämd i vinfloden Nahes smala dalgång i mellersta Tyskland. Den flyter genom bergsområdet Hunsrück. Trakterna är natursköna, men har alltid varit kända som ett av Tysklands fattigaste områden.
Trots det var staden i århundraden något av ett tyskt Klondike. Medan bönderna pressade magra skördar ur steniga tegar ruvade Idar-Oberstein på en naturrikedom - stenarna i gruvan. Mödosamt hackade arbetarna fram agater, jaspisar och ametister ur berget och förde dem till sliperierna i staden.
Men en dag slog ödet till mot Idar-Oberstein. Det var inte så att stenarna tog slut. Men de blev för dyra att ta fram när jättestora fynd av ädelstenar som låg i dagen gjordes i Brasilien i början av 1800-talet. Turligt nog fanns det bland dem som gjorde fynden ett antal fattiga utvandrare från Idar-Oberstein, av vilka många försörjde sig som gatumusikanter i sitt nya land, Brasilien.
Detta kunde ha blivit ett dråpslag mot ädelstenshanteringen i Idar-Oberstein. Men istället för att lägga ner vapnen började man importera ädelsten från Brasilien, ofta i block som vägde ett ton eller mer. De första stenarna togs hem år 1834 som ballast på segelfartyg som fört utvandrare från armodets Tyskland. Snart gick det också en järnväg från hamnen i Hamburg till Nahedalen. Och i stället för att tyna bort, utvecklades staden, trots att gruvan slutgiltigt stängdes 1870.
Fastän man saknat egen produktion av råvara i 135 år, så har hantverkskickligheten blomstrat bland Idar-Obersteins ädelstensslipare, och än i dag håller staden positionen som ett av världens viktigaste centra för hanteringen. Och nu är det inte bara de egna stenarna, baserade på bergskristall, som man slipar, utan stenar från all världens länder, inklusive drottningen bland dem alla, diamanten.
När lönerna steg i Tyskland och hotade att göra sliperierna där olönsamma, kompenserade man detta genom att höja skickligheten, och överlevde kris efter kris.
Forna tiders ädelstenslipare hade ett hårt liv. De låg framstupa på låga ställningar och pressade med kroppstyngden stenarna mot stora roterande sliphjul som drevs av vattenkraft. Om inte slitet tog deras liv i förtid gjorde silikosen, stenlungan, det. Medellivslängden var 50 år.
I dag är hälsoläget bättre, och industrin sysselsätter 4.000 av stadens 35.000 invånare. Många i branschen är rika, men lever i en diskret lyx.
Kända juvelerarfirmor som Tiffanys kommer hit när de behöver något extra. De vet att i de välfyllda lagren i husens källare ofta finns det som inte hittas på annat håll.
Ett av de mest framträdande husen i staden är Ädelstensbörsen. Där har ett 50-tal firmor kontor. Bland dem finns inte bara tyska företag, utan även indiska, pakistanska och några med judiska innehavare.
Före andra världskriget fanns det i staden ett antal judiska diamanthandlare, som emellertid lyckades ta sig till London eller Amsterdam. Mindre välbeställda judar drabbades av förföljelsen, och mot slutet av kriget fanns inga judar kvar.
Börsen är inte öppen för besök - men det är däremot det kanske intressantaste huset i staden, Ädelstensmuseet. Det ligger i en vacker jugendvilla, nästan ett litet slott, på Hauptstrasse i stadsdelen Idar. På tre våningar kan man ströva genom veritabla landskap av ädelstenar, drygt 10.000, i olika stadier av bearbetning. Det finns också reliefer, skulpturer, kaméer och gravyrer i olika hel- och halvädelstenar. En modell i bergkristall av hela Manhattan är ett av de mer monumentala objekten. Smaragder, beryller, agater, turmaliner, ametister, rosenkvartser fägnar ögonen. Många kvinnor drar ett extra djupt andetag när de kommer in i kabinetten där diamanterna blixtrar. Där finns också repliker av flera berömda diamanter, bland dem Koh-i-noor, med en vikt på 186 karat.
Givetvis är gatorna i staden fyllda av butiker med ädelstenar av olika slag. Man kan lägga ut mycket eller litet, allt efter smak och kassa.
Gruvan, där man förr bröt ädelstenar, är öppen för guidade turer, och värd ett besök. Där kan man fortfarande se råa obearbetade ädelstenar kika fram ur gråberget.
Har man tid och energi över efter ädelstenarna så ropar industrimuseet Jacob Bengel formligen efter en visit. Det är en gammal fabrik med underbara och obegripliga men fungerande maskiner som drivs av remskivor i taket och som ser ut precis som den gjorde 1870. Där tillverkades smyckekedjor, halsband och bijouterier ända fram till 1990. I dag gör man designersmycken i art déco-stil som kan köpas på plats.