Det är varmt, för att inte säga kvavt. De många milen på autobahn från Rostock till Sachsen och staden Zwönitz, dryga två hundra kilometer söder om Berlin, känns i rygg och länder. Det enda vi kan tänka på just nu är de stora kalla ölen vi just beställt. Men varför i fridens namn tar det så lång tid att få glasen till bordet - de står ju där borta på bardisken - har de glömt bort oss? Seså, ha lite tålamod. Vi är ju i Tyskland och här slarvas det inte med de ädla dropparna. Allra minst på ett mikrobryggeri som detta, vars hela existens hänger på att ölet behandlas med samma kärlek och vördnad som ett kvalitetsvin.
Så i väntan på att vår pils att ska utveckla alla smakämnen under den fasta skumkronan studerar vi matsedeln på Brauerei-Gasthof Zwönitz, första anhalten på vår kryssning mellan några av de många tyska privata småbryggerier som kombinerar öltillverkning med gästgiveri och övernattningsmöjligheter. Köket frestar med "Schweinebraten mit Sauerkraut und Klöse", grisstek med surkål och potatisbullar. In kommer varsin bautaportion, flödigt överhälld med svartölsås, gjord på en av bryggeriets specialiteter, ett mörkt ofiltrerat öl med smak av mynta. En eon från finliret i den högre gastronomiska skolan - men alldeles förträffligt gott efter en lång dags bilkörning med bananer och choklad som enda färdkost.
Värdshuset med angränsade bryggeri är inrymt i ett vitrappat hus längs en av de backiga kullerstensgatorna. Delar av Zwönitz är kanske inte Tysklands mest pittoreska, men här finns en vacker kyrka från sextonhundratalet och en gammal, väl bevarad stadskärna. Stadens historia går tillbaka till elvahundratalet och rymmer som de flesta av Europas städer mycken dramatik. Bland annat var svenskarna här och härjade och brände under det trettioåriga kriget. I modern tid är det ryssarnas ockupation och delningen av landet efter andra världskriget som satt plågsamma spår i historien.
I dag, sexton år efter återföreningen, är flera olika typer av industrier etablerade i staden och levnadsförhållandena för de tio tusen Zwönitzborna har förbättrats markant. Det märker bland andra Frieder Nauman, bryggmästare och ägare av Brauerei-Gasthof Zwönitz, vars produktion av öl stadigt ökat. Nästan åtta tusen liter i veckan levereras ut till trakten från den skinande supermoderna bryggerianläggningen som han gärna visar upp för sina gäster.
Under DDR-tiden fick han bara tillverka läsk, berättar han. Nu brygger han fyra olika sorters öl, varav ett krieköl, baserat på körsbär, vilket tillhör ovanligheterna i det puritanska Tyskland med sina gamla renhetslagar. Tillkommer sedan de specialöl som dricks vid olika högtider.
Självklart provar vi oss igenom ölsortimentet medan vi får en lektion i de olika malter som används i bryggningen och hur de påverkar smaken. Plötsligt kliver Zwönitz blåuniformerade nattvakt in genom värdshusdörren som han gjort sedan 1687, då en häftig brand ödelade nästan hela stan. "Hört, Ihr Leut' und lasst Euch sagen, unsre Glock' har 10 geschlagen, habt Acht auf Feuer und auf Licht, dass unsrer Stadt kein Schad' geschiet" - ha uppsikt över eld och ljus, manar han och får som traditionen bjuder ett glas gratisöl att läska strupen med.
Vi gör natt, går en trappa upp till värdshusets nyligen inredda Ferienwohnung, modernare och bekvämare än de övriga rummen, men också något dyrare. Klockan sätts på ringning, det är ytterligare många sega mil till nästa anhalt, barockstaden Ellwangen i sköna Schwaben, dit vi anländer nästa kväll tillsammans med årets första värmebölja.
Målet är värdshuset Roter Ochsen, vars tegelröda putsfasad reser sig en bit över de intilliggande husen längs en av centrumgatorna. Större, mer påkostat, högre standard på rummen än med Zwönitz, men samma avspända atmosfär i den sydtyskt rustika matsalen där de glada servitriserna ilar fram och tillbaka med sina brickor, fullastade med skummande ölsejdlar.
Här har det funnits bryggeri och värdshus ända sedan 1680 och från år 1798 hela tiden i familjen Veits ägo - nu är man inne på den sjunde generationen. Bryggeriet är numera utflyttat till en egen lokal lite utanför stan, där det bryggs inte mindre än åtta sorters öl, från en ljus, lite skarpare pils till export med något mindre humle och det något alkoholstarkare bockölet.
Vi börjar med att smaka på det klara, lite syrliga veteölet och övergår sedan till hefe. Veteöl är enligt smakexpertisen inte bara det bästa matölet utan slår även de flesta viner. Och visst, det matchar väl det lite tunga schwabiska köket som bjuder på bland annat Kartoffelnsallat - potatissallad - leverkorv och fläskkött i alla former. Men också på läckerheter som oxkinder och Maultaschen, en slags stor ravioli med olika fyllningar. Denna kväll blir det dock en soppa på veteöl med skinka och rostat bröd och fläskfilé med en sås, också den gjord på veteöl. Är det någon som dricker vin till maten? Nej, vi kan inte se en enda. Men så befinner vi ju oss också i den stad i Europa som efter München och Budapest konsumerar mest öl per invånare.
Vi avslutar med värdshusets specialare, en "newer-sleep", Irish coffee gjord på destillerad bock. Ändå är det hur lätt som helst att somna under de tjocka dunbolstren i vårt ombonade rum några trappor upp i den nybyggda delen av huset med utsikt över Ellwangens spetsiga hustak.
Innan vi nästa morgon drar vidare efter en fullmatad frukost hinner vi med en promenad mellan stadens paradbyggnader, basilikan från romartiden, det före detta Jesuitklostret som i dag är en evangelisk kyrka och Adelmanska palatset från 1688.
Avståndet till vårt tredje besök handlar bara om fem mil. Men det tar tid att passera Schwäbische Alb, där vägen får vindla sig som en orm för att kunna ta sig upp och ned för det höga massivet. På andra sidan når vi Trochtelfingen, en söt liten välordnad stad med korsvirkeshus och anslående blomsterprakt. Sedan 1851 har familjen Schmid drivit ortens bryggeri Albquell Bräuhaus, inrymt på baksidan av det vita värdshuset. Dagens unga bryggerimästare heter Michael, sjätte generationen Schmid, utbildad enligt det tyska treåriga lärlingsystemet med teoretisk påbyggnad i någon av landets statliga bryggeriskolor.
Vi går in i vårt anvisade rum som är ljust och så fräscht som det bara kan vara i Tyskland, med balkongutsikt över takåsar och lummiga trädgårdar. Solen värmer så vi skyndar oss ned till värdshusets utomhusservering, där en liten å porlar förbi våra fötter. Vi prövar en Bräu Josef, döpt efter grundaren, med en tydlig humlearom samt en ofiltrerad Urtrunk till den mustiga gulaschen, serverad med "spätzle", tysk pasta, och ett berg av olika grönsallader. Det kan inte bli bättre.
Albquells lilla ölmuseum är ett trivsamt måste efter den mättande måltiden. Här har familjen genom åren fått ihop en ansenlig uppsättning skyltar, flaskor, etiketter och underlägg från olika tidsepoker. Märkvärdigast är dock samlingen av över fem hundra gamla sydtyska ölkrus i keramik - såna betingar numera oerhört höga priser i Tyskland.
Nästa morgon går vi en tur genom det moderna bryggeriet, där tre tusen flaskor i timmen fylls med sitt löddrande öl. "Inte mycket", kommenterar Michael Schmid. De stora ölbryggerierna klarar hundra tusen flaskor på samma tid. Men det räcker, totalt kan han skicka i väg sjutton tusen liter öl i veckan till sina törstiga kunder.
Med värdshusets stadiga frukost i minne fortsätter vi nu norrut med sikte på Hannover. Söder därom, i staden Rintelns bergiga utkanter är vi framme vid vårt sista bryggeri, der Waldkater. Omgivet av pampiga bokträd tronar värdshuset högt över den gröna dalen, där Wesers vatten långsamt makar sig ut mot havet. Redan här står det klart att man spelar i den högre divisionen bland de femtiotre värdshusbryggerier som ingår i nätverket Private Braugasthöfe.
Der Waldkater är ett fyrstjärnigt hotell, modernt med en inbjudande ljus lobby och synnerligen komfortabla rum. Vad vi förstått finns det bryggmästare som inte anser att det här är ett " äkta" värdshusbryggeri, att öltillverkningen bara är en extra krydda i hotellrörelsen. Men även om der Waldkater inte vilar på en lång familjetradition så är ölet bryggt enligt gamla beprövade metoder från trakten, med en statligt certifierad bryggmästare vid mäskkaren. Och hotellets bierstube, där den kopparglänsande vörtpannan utgör ett anslående blickfång, saknar varken tyskt gemyt eller det lantligt goda kök som får en pils att blomma.
Vi får en komprimerad inblick i hur man förvandlar vatten, malt och humle till en brödig Hartinger Meisterbräu. Kokningen tar åtta timmar, sedan dröjer det sex veckor innan ölet är drickbart. Flaskor förekommer inte, ölet dricks upp på hotellet eller på ölstugorna i trakten. Enda sättet att få med sig ett smakprov är att inhandla en speciell tvålitersflaska med patentkork som bara den kostar 12 euro i pant, drygt hundra kronor.
Samtliga varianter Hartinger, pils, herb, dunkel, har en tydlig brödighet och en finstämd beska. Bäst går det ljusa ofiltrerade färskölet, ett perfekt preludium och tillika ackomanjemang till kvällens middag, vare sig man väljer en ölkörartallrik bestående av rediga bitar av griskött och en tät sås gjord på mörkt öl, eller Gambrinius, pasta med kalkon och en sås på ljust öl. Vi satsar på anka med en reducerad mörk buljongsås som intas på ett runt träbord framför den sprakande brasan. För skojs skull ber vi att få kika på vinlistan. Jodå, en sån finns men är tämligen mager. Vill man dinera fint med vin är det hotellets gourmetmatsal vägg i vägg som gäller.
Vår skummande resa är nästan över - bara morgonens praktfulla frukostbuffé återstår. Den behövs. Vägen hem känns oändligt lång.