Många tror att det bara är pojkar i åldern 50-90 år som kan uppskatta en sådan här begivenhet.
Men det har visat sig att medföljande kvinnor som väntat sig att stå och gäspa vid en surrande modelljärnväg har de bästa förutsättningarna att verkligen få en stor upplevelse.
Ty man kan aldrig i sin vildaste fantasi föreställa sig vidden av den miniatyrjärnväg som finns i Hamburg i ett gammalt lagerhus i Speicherstadt, där förr varor från de sju haven lastades om och som nu bit för bit håller på att förvandlas till museer, kontor och utställningslokaler.
Härinne rullar godståg och persontåg. Brandkåren rycker ut. Mycket autentiskt liksom trafikolyckorna som bäddar för ännu flera blinkande blåljus. En fotbollsmatch pågår på en arena komplett med speaker, publikvrål och till och med huliganer som bråkar med polisen utanför.
Allt i lilleputtformat utom ett oproportionerligt segelfartyg som på ett egendomligt klumpigt sätt stävar fram i ishavet i det senaste nytillskottet som föreställer Skandinavien i snö. Närmare bestämt en komplett kopia av stationen i Kiruna med malmtåg, godståg och persontåg och LKAB med stora bokstäver. Där finns också en skidsportort med svensk turistbuss, häst och släde samt bilar i diket och faktiskt svenska fyllerister som vinglar omkring.
Stora långa godståg ringlar på de nordamerikanska järnvägarna från Klippiga bergen till Floridas soldränkta badstränder och Canadian Pacific på ett hörn. Men mest rullar tågen i tyska landskap, tacka för det. Tyskland är den perfektionistiska teknikens hemland, liksom modelltågens, i alla fall de ledande. Säg Märklin och alla, verkligen alla, tänker på modelltåg.
Denna stora anläggning sköts av ett antal klarerare som har jourtjänst vid 65 skärmar med kopplingsscheman, landskap, bangårdar, gator och torg. Ofta får de rusa ut och fixa en signal. Det är ett slit hela tiden, förklarar de utan att verka stressade. Rena drömjobbet för den som gillar modelltåg. Också drömmålet för turisten som vill försjunka i meditation inför järnvägens mystik och vision.
Det var med järnväg alla våra samhällen byggdes. Där järnvägen lades, där ligger den i dag om den inte blivit uppriven. Bilar kan krocka det är ungefär allt de förmår göra i anläggningen men järnvägen går på räls, den susar och växlar och lyser.
Järnvägslandskapet är byggt på en yta som är hela 900 kvadratmeter. Där rullar 700 tåg med sammanlagt 10.400 vagnar. Vid rälsen finns 600 signaler, 135.000 lampor och lyktor, 2.800 hus och broar, 90.000 figurer, 3.000 bilar och 100.000 träd.
Hittills har anläggningen krävt drygt 375.000 arbetstimmar och kostat cirka 50 miljoner svenska kronor. Som tur är ringlar sig köerna långa utanför kassan.
Initiativtagarna till museet är tvillingarna Freddy och Gerrit Braun som intresserat sig för modelltåg sedan barnsben, den senare också för allt som har med brandkåren att göra. Även deras far, Jochen Braun, avdankad datadirektör, tillika flygentusiast och sagoberättare på daghem, är inkopplad på heltid. Att projektet alls kom till stånd och kunde finansieras berodde på att det passade som hand i handske i det koncept som gäller för området runt Hafen City.
Man började med att bygga Mitt- och Sydtyskland, fortsatte med kusten och Hamburg, vidare USA och Kanada och nu senast Skandinavien som enligt beskrivningen utmärks av rent vatten, norrsken, ebb och flod, ishav och älgar.
Härnäst aviseras en avdelning som ska innehålla en transportflygplats i Alperna. Den något excentriska idén lär komma från initiativtagarnas far som gått in med pengar mot att han får förverkliga en ungdomsdröm, flygfantast som han är. Just så tror jag dylika anläggningar ska bedrivas. Släpp entusiaster och nördar lösa.
I framtiden tänker man sig tåglandskap vid Medelhavet, i Mellersta Östern, Asien, Afrika. Och tunnelbana vad det lider.
Anläggningen är sympatiskt oöverblickbar. Man kan gå här i timmar och gapa över detta detaljrika landskap med hus, gator, gårdar, butiker och bönder, detta petjobb med torghandel, parkliv, krogliv och arbetsliv inklusive strejkande arbetare som demonstrerar.
Även huset som inrymmer miniatyrmuseet finns med det brinner, så att brandkåren får rycka ut. Ett containerfartyg stävar ut på Elbe mot havet, för egen maskin, på riktigt vatten med ebb och flod. Ingenting förskräcker de hamburgska miniatyrbyggarna.
Tåg tillhör natt och dag. Därför släcks ibland takljuset för effektens skull. Man påminns om den betydelse som järnvägen hade för belysningen lok, vagnar, stationer, signaler, allt krävde lyktor och lampor.
Medelåldern bland besökarna är onekligen rätt hög. Och många små pojkar blir besvikna av samma skäl som små flickor blir besvikna på utställningar med Barbie-dockor. Man får inte röra tågen. Det får man göra hemma.