I franska Reims verkade på 1200-talet Europas främsta bildhuggare. Vi tror att den man vi försöker spåra gick i lära hos de franska mästarna, men det vet vi egentligen lika lite om som hans ålder och utseende.
Allt vi med säkerhet vet är att han skapade ett av den sena medeltidens märkligaste konstverk i den tyska staden Naumburg.
Därav det namn vi i brist på annat givit honom: Naumburgmästaren.
En isande vind drar från kullarna in över Naumburg, och människor huttrar i kylan. På stans torg pågår marknad. Doften av glögg och stekta korvar stiger mot skyn, och ett förnöjsamt sorl vilar mellan stånden.
Ganska mycket skulle Naumburgmästaren känna igen, om han nu efter snart 1 000 år återvände. Åtskilligt av stans medeltida prägel finns bevarad. Naumburg liknar många tyska småstäder, med sina vindlande gränder, sina korsvirkeshus och dockskåpsliknande framtoning.
På en höjd i stadskärnans utkant tronar den katedral som placerat Naumburg på den konsthistoriska världskartan.
1200-talets Europa var en omvälvande tid. Sekler av feodalism led mot sitt slut, och ett slags borgerlig medelklass växte fram med krav på politiskt och ekonomiskt inflytande. Tiden måste ha känts som ett äventyr för de människor som levde i den.
Kanske illustreras den bäst av de katedralbyggen som med utgångspunkt från Frankrike spritt sig i Europas länder: djärva, luftiga skapelser, tillsynes trotsande gällande tyngdlagar och med ljus som främsta element i stället för den tidiga medeltidens mörka slutenhet.
Ett exempel på denna den nya tidens nytänkande är katedralen i Naumburg, och här skapade Naumburgmästaren skulpturer som även i denna nyskapande tid borde ha väckt sensation. Han var, kan man möjligen säga, den förste genuint nordeuropeiske bildskaparen i en tid som konstnärligt dominerades av fransmän och italienare.
Doften av rökelse möter oss i kyrkporten, och här inne känns vinterkylan långt borta. En av stans lärare har tagit sin klass på studiebesök. Vi hör honom i diskret ton beskriva vad eleverna ser, och nu går vi runt och försöker föreställa oss hur mästarens samtida reagerade på hans verk.
Medeltidens bildkonstnärer försökte sällan avbilda människor på ett psykologiskt sammansatt vis. Deras gestalter visade människor som de borde vara. Eller som den personifierade ondskan, som exempelvis Judas. Nu, vid mitten av 1200-talet, uppträdde plötsligt i Naumburg ett nytt fenomen i sättet att skildra människor.
Dåtidens kyrkobesökare kunde betrakta bilder av människor med styrkor och svagheter precis som de själva. Naumburgmästarens bild av Nattvarden visar apostlar som kunde vara tyska bönder i dystert fundersam sinnesstämning, samlade omkring en föga vördnadsbjudande Jesus.
Porträttet av en av donatorerna till katedralbygget, kallad Uta, visar en kvinna på en gång ängslig och trotsigt avvisande – troligen en god sammanfattning av överklassens själstillstånd inför feodalismens sammanfall.
Naumburgmästaren bröt med dåtidens normer på ett sätt som skulle bli stilbildande. Även under kommande sekel avbildade nordeuropeiska bildkonstnärer människor på ett psykologiskt mera sammansatt vis än sina sydeuropeiska kolleger.
Katedralen i Naumburg står som ett monument över en av konsthistoriens märkligaste nyskapare.