Det är konstigt, säger Michael Grau, och så fäster han blicken i det grönskimrande vattnet framför sig.
Han är 72 år gammal. Här, i byn Kues vid floden Mosel, föddes han. Här har han sina vinstockar, här bor han i ett korsvirkeshus på sluttningen, och varje morgon tar sig Michael Grau ned till floden för att stirra ned i vattnet.
– Det är konstigt, säger han. Varje gång jag kommer hit upptäcker jag något som jag inte har märkt förut.
En virvel i vattnet. En färgskiftning.
De människor som bor vid Mosel talar gärna om floden som ett levande, ständigt föränderligt väsen.
Trumpetstötar ekar från staden Bernkastel tvärs över vattnet. Stans årliga vinfest står för dörren, och nu övar brandkårens hornmusikkår inför kvällen.
Jättelika vinfat rullas fram för att täcka behoven från de omkring 200 000 besökare som väntas hit under fem dagars festande. Glas och flaskor dukas upp i provisoriska stånd.
Nu, under höstveckorna fram till slutet av november, kretsar nästan all verksamhet i byarna längs floden kring de fruktiga, blommiga viner som gjort Moseldalen så älskad bland världens vinkännare.
Septembermorgonen vilar råkall över stränderna. Dimman svävar över vattnet, som den så ofta gör i tidiga morgnar längs floden, och först en bit in på förmiddagen löses den upp.
Enligt gängse klokskap borde Moseldalen vara illa lämpad för vinodling. Vin behöver egentligen mera värme än vad denna del av Tyskland kan erbjuda, och många försök från tyska bönder att på samma breddgrad odla vin har slagit fel.
Men när diset på förmiddagen ger plats åt solen blir gåtan mera begriplig.
Solen lyser inte bara från himlen. Den speglar sig i floden, alstrar värme från två håll, och värmen ger druvorna chansen att mogna.
I byn Neumagen tronar den kopia av en stenstod som en romersk bildhuggare skapade för snart 2 000 år sedan. 15 beslutsamma romare fraktar ett antal vintunnor uppför eller nedför floden. Neumagen skryter med att vara Tysklands äldsta vinby, och i varje fall visar stoden på ett historiskt faktum.
Det var tur att romarna vågade sig på det omöjliga projektet, för annars skulle åtskilligt i dag ha sett annorlunda ut i denna del av Tyskland.
– Gud har varit god. Men vi har hjälpt till, säger en av de vinbönder jag träffar långs floden, med den förment ödmjuka kaxighet som även den är typisk för Moseldalen.
Att odla vin i Moseldalen är ett heltidsjobb. Rankorna måste ständigt skötas för att inte frysa eller för att över huvud taget bära frukt. Vinerna, främst framställda ur den eleganta men inte särskilt produktiva Rieslingdruvan, ger förhållandevis små volymer och blir därför efter tyska förhållanden dyra.
Men svårigheterna tycks också ge ett visst mått av kärvhet och disciplin åt de viner som under lättare förhållanden skulle ha blivit olidligt inställsamma.
Man behöver inte älska vin för att uppskatta Moseldalen. Det hjälper, men de drygt 18 mils stränder som förbinder städerna Trier och Koblenz är ett av Tysklands mest attraktiva turistmål – även för nykterister och öldrickare.
Trier, anlagd av romarna för mer än 2 000 år sedan, staplar antika och medeltida sevärdheter på varandra, många noterade på Unescos världsarvslista. Längs vägen mot Koblenz blickar medeltida borgar ned utmed hisnande branta vinodlingar, och byarna radar upp sig som Hans och Greta-söta dockskåp, med trånga gränder skuggade av korsvirkeshus.
Här är tillvaron väsensskild från den adrenalinstinna motorvägsmiljö som återfinns bara några få mil härifrån.
Där den närbelägna Rhendalen är mäktig och majestätisk är Moseldalen idylliskt avspänd. Där trafiken på båda sidor om Rhen innebär en ständig livsfara erbjuder Mosel stråk som gör den idealisk för en cykelsemester.
Över huvud taget är Moseldalen ett bra semesterval för den som vill kombinera god mat och goda drycker med hälsosam motion.
Att cykla längs Mosel är ofta en njutning, med för det mesta avgränsade, asfalterade cykelbanor. Att vandra längs Mosel är mera ansträngande men väl så attraktivt. Här styrs vandraren i väl markerade leder från byarna vid floden upp till höglandet, och så är det upp till var och en att gå så länge det känns kul, varefter man tar sig ned till flodens mat, dryck och logi.
– Meine Damen und Herren! lyder plötsligt stridsropet från floden denna septembereftermiddag, och nu vet man att flodbåten är på g.
Från Trier till Koblenz trafikeras Mosel av flodbåtar. Skulle man av någon anledning vilja det kan man båtledes ta sig mellan dessa båda städer med en övernattning, och på köpet får man enkel men prisvärd mat och dryck samt turistisk information.
Om inte annat kan flodbåtarna tjäna som hjälp åt den cyklist eller vandrare som fått ont i häcken eller i fötterna och gärna vill nå fram till nästa by.
Vad äter man då i Moseldalen? I stort sett erbjuds turister vad de sedan urminnes har erbjudits – det så kallade nya tyska köket lyckades aldrig få något självklart fäste i denna del av landet.
Korvar och schnitzlar står som spön i backen, nästan alltid goda. Något så när regionstypisk är den surstek som kallas sauerbraten och de oxrullader som kallas rinderrulladen.
Det är sällan jättemärkvärdigt. Det är oftast gott.
Och det är anmärkningsvärt ofta verksamt mot avmagring.