Av det gamla kommunistiska Östeuropa syns numera nästan ingenting alls i Budapest.

Stadsbilden domineras i stället av vackra flervåningsbyggnader i så kallad secessionsstil, en i Ungern slankare och ickesvulstigare va­riant av byggnadsstilen jugend.

Kring portar, fönster, hörn och utskjutningar på secessionshusen slingrar reliefer av blommor, träd, frukter, djur- och människokroppar och allt vad de habsburgska arkitekterna kunde hitta på. Min favorit är Postsparbankens gamla huvudkontor nära Frihetsplatsen: på den lapptäckesliknande tegelfasaden kryper rader av bin – symbol för flit och sparsamhet – upp emot det vilt mångfärgade taket.

Minst lika fantasieggande är landets nationalbank, ett kvarters­stort bygge där utsökta reliefer med viss humor gestaltar olika sätt att skapa rikedom: hantverkare och jordbrukare med redskap, köpmän som lastar varor på kameler i öknen, ja till och med vikingar som lastar sina långskepp med byte.

Den speciellt ungerska jugendstilen är verkligen ögonkittlande – stad, stat och privat har tillsammans gjort underverk för att återskapa huvudstadens milda glans efter två världskrigs och fyra decenniers kommunistisk förödelse.

Så har Budapest också hamnat inte mindre än tre gånger på Unescos lista över världsarv: gamla kungliga palatset i Buda (som numera inrymmer bland annat Nationalgalleriet), floden Donaus kajer samt det tre kilometer långa paradstråket Andrassyavenyn (under vilken kontinentens äldsta tunnelbana från 1896 går).

För att ha nästan två miljoner invånare är Budapest en på många sätt annorlunda stad. Biltrafiken är högst uthärdlig – om man bara håller sig undan några stora genomfartsstråk märks mest cyklister och fotgängare. Gamla gatstenar täcker kanske en tredjedel av stadens gator.

Och hela stadskartan är prickig av torg och öppna platser, med eller utan monument men nästan alltid prydda av gamla och nya planteringar. Det skapar en välsignad rymd och luftighet som förstärks av att Donaus breda vattenstråk skiljer det kulliga Buda i väst från det flacka Pest i öst.

Att stadens båda halvor 1873 förenades till en metropol under den habsburgska dubbelmonarkin är ett återkommande tema i modern ungersk kultur. Ett typiskt exempel är den sirliga bronsskulpturen på Gellértberget som visar hur de mytiska gestalterna kung Buda och drottning Pest räcker varandra handen över hela Donau.

Också musikaliska stråk präglar den ungerska huvudstaden. Vart och vartannat utskänkningsställe bjuder på inspelad eller levande musik – alls inte bara zigenarfiol, utan oftare jazz, klezmer, körsång, klassiskt och modernaste moderna. Gatumusikanterna låter proffsigare än det mesta jag hört i den vägen. Många av de öppna platserna är uppkallade efter kända kompositörer – exempel Liszt Ferenc Ter, Franz Liszts torg, en ljuvlig avlång parksnutt med gamla plataner, rhododendronbuskar och kaféer tätt på varandra. Plus i ena änden Musikaliska akademin, Liszt­akademin, ur vilkas öppna fönster det även tidigt på morgonen strömmar porlande pianotoner.

Jag går och går och går på dessa sällsamma gator. En lång passage gör mig dock beklämd: Váci utca, Vácigatan, på Pestsidan som i turistbroschyrer och resehandböcker beskrivs som Budapests främsta gågata, ibland rentav stadens ”själ och hjärta”. Men som i verkligheten är ett trist kommersiellt köpstråk med standardlunchmenyer, glittertingeltangel och skrikiga gatuförsäljare.

Nej, långt hellre då en stilla promenad längs Úri utca, Herremännens gata, på Budasidan nära kungliga palatset. Där pastellfärgade fasader i gotik och barock, ofta med turkiska burspråk, får en att känna sig kastad tillbaka till medeltiden eller det turkosmanska väldet. Förr i världen ett bostadsstråk för verkligt förnäma och besuttna män (och deras kvinnor), nu en mix av privatbostäder, kultur- och lärdomsinstitutioner, hotell och ett och annat konsulat.

I början av Úri utca leder en spännande ingång till Slottslabyrinten under Budapalatset – totalt tio kilometer av underjordiska tunnlar och grottor som tros ha bildats av heta källor för en halv miljon år sedan och som användes som skyddsrum för uppemot 10 000 människor under andra världskriget.

I andra änden mynnar Úri utca ut i det gamla Wientorget som omges av dels ett cirka 500-årigt kyrktorn tillägnat Maria Magdalena, dels det väldiga Ungerska nationalarkivet i nyromansk stil med osannolikt brokigt tak i gult, brunt, vitt och grönt. Bakom denna färgkaskad reser sig en gravsten över Budas sista turkosmanska pascha Abdurrahman som dog 1686 på stadsmuren när habsburgarna erövrade staden – en tapper fiende, enligt inskriptionen.

En rask promenad från Buda­palatset ligger stadens högsta höjd, Gellértberget, uppkallat efter en italiensk biskop – numera Budapests skyddshelgon – som enligt legenden spelade en avgörande roll för att kristna Ungern i början av 1000-talet. Som följd av detta mördades han av lokala hedningar – de placerade honom i en tunna och rullade den nerför berget som nu bär hans namn.

Högst upp på Gellértberget bör man inte undvika ett besök på Cita­dellet, en fästning som uppfördes av habsburgarna för att hålla pli på lokalbefolkningen efter det misslyckade ungerska nationalistupproret 1848–49. Under and­ra världskriget var det ett fäste för nazityska SS-trupper, och i deras betongbunker visas i dag en ytterligt realistisk utställning med dåtida originalfoton om Budapests belägring vintern 1944–45 som krävde tiotusentals ungerska och judiska civila dödsoffer. Dessutom finns en lätt kuslig presentation av forna tiders häxjakt och häxprocesser, eftersom Gellértberget enligt traditionen alltid har betraktats som Ungerns Blåkulla.

I Citadellet finns också ett smakfullt hotell med vad som måste vara Budapests vackraste utsikt över Donau och Pest med den gigantiska parlamentsbyggnaden i nygotisk stil i fonden. En hake är dock att det saknas allmänna kommunikationer hit. Och taxitrafiken i Budapest är ofta ett trist kapitel: förarna har rykte om sig att ibland skörta upp och besvära utlänningar.

Att vandra ner från Citadellet är däremot en alltigenom njutbar sysselsättning – genom kringelkrokar av planteringar som lyser och doftar sagolikt under sommarhalvåret. Nedanför hamnar man direkt på Gellért Hotel, stans läckraste sovplats och spa, helt i secessionsstil och med synnerligen bildad och kunnig hotellpersonal.

Dags för brostråken över Donau. Sju stycken enbart inom centrala Budapest. Samtliga sönderbombade för sisådär 65 år sedan. Och samtliga sju återuppbyggda i all sin charm. Finast är Kedjebron, alltså en hängbro mellan Budaslottet och Rooseveltplatsen. Eller kanske Frihetsbron, ett tungt fackverksbygge mellan Gellértmonumenten och den väldiga tegelsaluhallen på Pestsidan. Där kan man ögonspisa och provsmaka massor av godis: honung, vildsvinskött, rökt hjort, nybakt bröd, oljor etc.

Sedan fort, fort norrut förbi Váci utca-kommersen, njuta av gränder i gamla Pest, besöka serbiska katedralen och universitetsbiblioteket från 1561, in i de klassiska judiska kvarteren med Europas största synagoga (en av femton i Budapest). Ett måste är också att besöka Sankt Stefansbasilikan, uppkallad efter den magyariske furste som år 1000 kröntes till Ungerns förste, och kristne kung och som helgonförklarades vid sin död (hans mumiefierade högerhand bevaras i ett litet kapell invid högaltaret).

Stefan var den förste ungerske nationalhjälten. Den senaste är Imre Nagy, reformkommunisten som blev premiärminister under det ungerska upproret 1956 och senare arkebuserades av de Sovjettrogna som slog ned revolten. En staty av Nagy stående på en bro, blickande mot parlamentet, med filthatt, regnrock och paraply är numera uppsatt på Martyrplatsen som symbol för att ungrarna vänt sin folkrepublikanska, socialistiska, historia ryggen.