På Budapests kaféer och barer är chansen stor att slippa både jukeboxar och andra musikanläggningar. Men man kan i stället råka ut för äldre och lätt uppgivna barpianister, som på Café New York.

Eller, om man har otur eller är oskicklig nog att hamna på riktigt utpräglade turistställen, zigenarkapell, vars förstaviolinist kittlar gästerna under hakan med stråken, medan han lockar en inställsamhet ur fiolen som bara överträffas av hans leende.

Men i dag är det mesta turistställen, även Café New York (Erzsébet körut 9-11). Och pianisten Sardosz spelar sina Franz Léhar-melodier som i sömnen. Enligt alla turistbroschyrer var detta "de intellektuellas" offentliga arbetslokal. De tecknade porträtten av gamla stamgäster talar för att det nog varit så. Thomas Mann och Bela Bartok trivdes här. Jag med.

Nu talas det visserligen mycket tyska och amerikansk-engelska och fickkamerorna klickar. Detta kan jag överse med. Sekelskiftslokalen är en överlastad orgie av speglar och allsköns dekor, som Gusztáv Mannheimers läckert erotiska takmålningar. För notor som ger ett obarmhärtigt perspektiv på Operabaren i Stockholm kan man på Café New York unna sig en gammeldags lyx i form av själva miljön, starkt kaffe, bättre bakverk, fruktbrännvin som Barackpálinka (aprikos), Cseresznyepálinka (körsbär) eller Szilvapálinka (plommon).

Man parkerar sig alltså med en bra bok, sörplar och smackar, sneglar på folk. Och när pianisten Sardosz går mellan borden och frågar vad vi vill höra säger jag att "Czardasfurstinnor" i alla ära, men nu är det dags för lite stilfull västvänlighet. Det följande potpurriet på Gershwins blå rapsodi, pianokonserten i F samt "Summertime" får anses vara värt dricksdollar.

Just dollar och D-mark är välkomna valutor i Budapest. Ungrarnas egen forint går för övrigt knappt att köpa i Sverige, och är sådan där valuta med många nollor det är vanskligt att räkna med. Men langar man fram en sedel på tusen forint har man betalat runt en tilltagen svensk femtiolapp. Priserna, även på dyrare ställen, är sällan mer än cirka två tredjedelar av de svenska.

Eftersom stadskärnan med exempelvis London- eller Parismått mätt är ganska liten, kan en dags shopping vara hanterlig. Men våren är inte mycket längre kommen än hemma, och min promenad längs de blåsiga affärsstråken Váci utca och Petöfi Sándor utca får mig knappast att vilja rekommendera den modemedvetne att fara till Budapest för en shoppingtripp.

Är man däremot ute efter överkomliga specialiteter som inlagda paprikor, starka salamikorvar, mjäll gåslever och gott tokajervin är det dock en helt annan historia, och exempelvis den stora och livliga saluhallen Nagycsarnok (IX Vármház körut) värd ett besök.

Alla stora städer har ju sina "måsten", bättre och sämre. Under en weekendresa tvingas man sovra. Och den ungerska maten, rustik och rejäl, är ett av de bättre "måstena" (märkligt nog är ungrarna smärta, utom de många äldre isterbukar som guppar runt i termalbaden). Jag har bra restaurangtips med mig hemifrån, och hamnar därför en kväll på avskalade Kispipa på Akafcá ut, en liten tvärgränd intill affärsgatan Rákoczi, för att begå en stekt fisk jag inte kan identifiera, men absolut godkänna.

Ännu bättre är det att för cirka 150 svenska kronor få äta mig proppmätt på paprikapanerad gåslever. Detta under sker på Muzeum på avenyn med samma namn (körut 12). Elegansen är lätt sliten och romantiskt ålderdomlig.

På dessa krogar bör, nej måste man, reservera bord - Budapestborna (men inte så många turister) har naturligtvis själva upptäckt att här får man bästa spis till bra pris. Taxi erbjuder oftast men dock inte alltid särskilt bra priser, det gäller att komma överens med chauffören innan man åker i väg. Billigast är att riskera livet genom att åka med en gammal Trabant.

Men skurken som erbjöd sig att ta mig tillbaka till hotellet efter gåsleverorgien på Muzeum, hade fräckheten att begära 8.000 forint, cirka sisådär tio gånger gängse taxa. Det visar - återigen - att alla begriper vad "fuck you" betyder. Situationen hinner bara bli oangenäm, inte obehaglig.

På sena kvällskvisten börjar således Budapest visa sina mindre vackra sidor. Broarnas lyktor speglar sig skönt och behagsjukt i Donau. Men McDonald's-skyltarna lyser också bjärt, och visar på "västlighet". Och då har de trevliga restaurangerna och kaféerna stängt. Innan kvällen är särskilt långt framliden, och även om det är fredag, glesnar gatorna snabbt. Nattugglor har nu främst de stora hotellens barer att gå till, och där fylkas fnask och fula filurer.

Den av så många vackra broar korsade Schöne Blaue Donau, som delar staden i gamla delen Pest och ännu äldre Buda, är snarast grå. Ej vatten som verkar lockande att löga sig i. Men eftersom termalbadens vatten kommer från varma källor, så kanske ändå ... och termalbaden hör ju till Budapests "måsten".

Men nej, en blick på de feta farbröderna i Széchenyibadet under en promenad i stadsparken Városliget övertygar mig om att jag tillber en annan kyrka. Jag avhåller mig från att ens gå in och se hur bassängen i klassiska kurhotellet Gellért ser ut.

Ungern ligger vid centraleuropeiska allfarvägar, och har haft svårt att få vara i fred. Romarna kom hit för snart ett par tusen år sedan, byggde Aquincum, och badade sedan. 896 e Kr anlände den nomadiserade Magyarstammen och andra finsk-ugriska folk från Volgakröken och bortom Uralbergen, och sägs då ha "grundat" Ungern.

Men sedan dess har mongoler, turkar, österrikare, tyskar och ryssar härjat och härskat. Första världskriget utkämpade Ungern som medlem i dubbelmonarkin med Österrike på tysk sida, och det gick inte bra. Under nästa världskriget gick Ungern in på Nazi-Tysklands sida, men fick sedan spö av båda tyska och sovjetiska trupper.

Och sovjetiskt pansar rullade in och ställde till med massaker när många ungrare tröttnade på kommunismen 1956:

- Tja, det har funnits skäl att renovera Budapest många gånger, konstaterar bartendern sardoniskt på Café Miro (Uri utca 30), som är ett modernt och ungt innehak inrett i ej omedveten strid med det klassiska, traditionstyngda Budapests etablissemang och allmänna storståtlighet.

Och Budapest känns just lite putsat, något som en lantlig kusin till Wien. Eftersom ungrarnas med finskan besläktade språk är obegripligt, måste man som utlänning kommunicera på engelska och ännu hellre tyska. Även om Budapestborna gärna testar sina språkförmågor, kan man som solitär turist snart känna sig ganska allena.

Men för man försiktigt historia på tal, har Budapest aldrig varit nazianlupet, och ingen ungrare någonsin vare sig pilkorsare eller kommunist. Att Raoul Wallenberg hyllats med bland annat en gata, och händelserna 1956, talar förstås för att detta inte är sant.

Naturligtvis lämnar en historia som Ungerns efter sig monument att flänga runt till, som Hjältarnas torg, det överdimensionerade Parlamentet, Fiskarbastionen, Kungliga palatset . . . vill man vara rationell och ransonera sin tid kan man förslagsvis inskränka sin historielektion till ett besök på Nationalmuseet (Museum körut).

Här finns den krona med det bockade korset kung Stefan kröntes med år 1000. Bortsett från pärlhänget och apostelporträtten ser den faktiskt lite ut som en sådan
där kalottmössa technodansande unga män med fjuniga bockskägg tycker om
att pryda sig med.

Men för ungrarna är kronan en allvarlig sak. Från krigsslutet 1945 bevarades den av USA i Fort Knox undan kommunisterna, och återlämnades
först när det kalla kriget så saktliga gick in i visst töväder:

- Kronan är en symbol för att Ungern nu är ett fritt och demokratiskt land, anförtror den åldrige vaktmästaren, som vänligt bestämt håller ögonen på mig så att jag inte ska krossa montern och stjäla relikten.

Faktum är att tanken för en svindlande sekund föresvävar mig. Hade det inte varit för den unge journalisten Tintin, hade ju överste Sponz
stöldkomplott lyckats i "Kung Ottokars spira". Jag återvänder till Café New York och smider ränker över en Szilvapálinka. Budapest är en stad som stimulerar fantasin.