"Vattenbio - stumfilmspärlor i ett av Budapests vackraste gamla turkiska bad. Cineastisk njutning i ljumma bassängen, ett glas vin i handen." Det låter bra, helt perfekt för kvällen. Jag lägger bort tidningen, letar fram dom gamla badbyxorna och ger mig i väg.
Rudasbadet. Direkt vid Donau, på stadens bergiga sida, Buda. Strax bredvid sträcker sig den imponerande Elisabeth-bron över den breda långsamma floden. Det är redan mörkt. Badet trycker sig tätt intill Gellértbergets mörka sluttning. Den gamla turkiska delen med sin karakteristiska flata kupol försvinner nästan under jorden, så kraftigt har marknivån förändras under de senaste 500 åren.
Medan jag står i kassakön börjar det långsamt klarna för mig att det här inte bara handlar om en filmuppvisning. Från olika håll kommer hög musik. För hög för en bio. Några av de halvnakna gestalterna i entréns mörka hörn tycks till och med dansa.
Fortfarande lätt förvirrad frågar jag mig fram till omklädningsrummet. De flimrande lysrören och de nästan fallfärdiga krämvita hytterna har inte tappat mycket av sin socialistiska charm. De korrekta badmästarna i sina arbetsrockar vill inte alls passa till detta nattlivets pulserande centrum. Snarare till de reumatiska gamla herrarna med schackbräden under armarna som under dagen brukar befolka badet medan kvinnor inte ens äger tillträde. Nu däremot slinker bikini-skönheter och latinosnobbar in och ut.
På femtonhundratalet var Ungern ockuperat av turkarna. Budas pascha byggde då Rudasbadet för att utnyttja de hälsosamma termalkällorna vid bergens fot. Senare var det under många år lugnt kring badet. Först 1896, då omfattande nybyggen kom i gång med anledning av ungerska statens tusenårsjubileum, återvände livet. En stor modern bassäng hade byggts till och badet fick snart en plats inom Budapests beryktade nattliv. 1932 var det slut med det våta nöjet, det hade blivit för många glädjeflickor.
Byggnaden med sina vinklar och vrår gör det inte enkelt för mig. Men efter många trappor landar jag till slut vid den stora nyare bassängen. Bisarra ljuseffekter flammar över väggarna, flyter ihop till ständigt nya målningar. Vattnet svallar, överallt dansas det. Drum-and-bass-mixen dånar i allt fler variationer och omsluter mig fullständigt. Och där är den, högt över vattnet på kortväggen mittemot: Bion! Stora hattar vrider sig på bilden, lockande blickar skickas, mustascher tvinnas.
Filmen byts ut. Till sfäriska ambient-klanger återvänder "Stalinez"-traktorer segerrikt från skördeslagen. Kolchosen jublar. Många av de dansande i vattnet instämmer i glädjen och viftar med armarna. DJ-n låter musiken bli snabbare och hårdare. En tjej dansar sig fram nära intill mig och frågar var jag lyckats få tag i dom här enastående sjuttiotals-badbyxorna. "Jugoslavien, 1984", skriker jag frimodigt mot basens buller. Skönheten försvinner besviken. Jag borde nog hellre ha berättat någonting om hur jag fyndade i de trendiga sjuttiotalsbutikerna.
Litet förvånad märker jag att det stora badet så småningom töms. Fast klockan inte ens slagit tolv. En aning tvekande ansluter jag mig. Återigen leder vägen över trappor och genom korridorer, förbi entrén och tillbaka till omklädningsrummet. Där försvinner alla genom en liten dörr. Det blir allt varmare. En smal gång. Det blir imma på mina glasögon. Jag hinner just urskilja konturerna av en sal med valv, då slocknar också ljuset.
Medan jag trycks igenom en smal port går det upp för mig att jag äntligen hittat det turkiska badet. Försiktigt trevar jag mig fram, träffar överallt på nakna ryggar. Det blir tyst. Alla står och väntar. Ur bakgrunden kommer ett lätt klirrande. Ett sus går genom mängden.
Gälla orientaliska toner sliter plötsligt sönder tystnaden. Rop, skrik, applåder. Strålkastare tänds. I ljuskäglan ligger magdansösen på knä. Majestätiskt reser hon sig, sträcker armarna mot taket. Musiken tar upp en piskande rytm. Kvinnans kropp tycks med ofattbar smidighet vilja följa varenda ton. Den extatiskt virvlande drömgestalten trollbinder alla som ser på.
- En gång fick vi hämta säkerhetsfolket, berättar László, som sitter vid reglagen bakom dansösen och styr ljudet. Sex unga killar tyckte dom var benådade strippare och började sin egen show runt omkring tjejen. Men våra grabbar kunde slänga ut dom innan det blev farligt.
Den här gången går allt som det ska. Dansen är över, de flesta lämnar så småningom salen med sin åttakantiga bassäng för att fortsätta i den stora poolen. László fyller lokalen med tunga pulserande tonföljder. Dags för chillout.
Somliga ligger och röker i de små hörnbassängerna med kallare vatten. En röd strålkastare lyser genom en av glasstenarna i kupolen som under dagen låter solljuset falla in i olika färger. Dom våta väggarna skimrar i grönbrunt. I vattnet flyter en flicka på ryggen, hennes älskare håller henne på fingerspetsarna. Ånga stiger upp. Än är natten inte över.