Men även om ungrarna är stolta över sitt vin så är det inte det som lockar flertalet till Balatonsjön, utan badsemester. Och då står det stora valet mellan den norra sidan med lite djupare vatten, mer grönska och lugnare badorter, eller den södra - extremt långgrunt, mer bebyggelse och mycket mer hålligång.
Ska man välja två verkliga motpoler så passar byn Tihany, på en kullig halvö på den norra sidan av sjön, och Siófok, en stad med pulserande nattliv, på den södra stranden bra.
Tihany är en liten by med vackra traditionella hus i grå sten med vita fönsterkarmar och prunkande blomlådor, som klänger sig fast på en kulle dryga 50 meter ovanför vattnet. Det pittoreska lockar så klart massor av besökare, så här finns gott om souvenirbutiker. Några fina krukmakerier sticker ut - både i fråga om design och låga priser. Annars dominerar krimskrams och de där spetsdukarna, både hand- och maskingjorda, som säljs i hela Ungern, plus en handfull affärer vars fasader täcks av väldoftande starka paprikor i knippen från Pusztan. De säljer delikatesser som vin, likör, salami, vitlöksflätor, paprikabrännvin och ungersk gåslever. Den sistnämnda är klart prisvärd jämfört med den franska (om man har överseende med det djurplågeri som är en förutsättning för att få fram gåslever). Men den som aldrig köpt gåslever förr bör fråga hur hög andel förpackningarna innehåller - bara hundra procent är gott nog.
Missa inte Sebestyén Stulhoffs grandiosa förgyllda träsniderier i klosterkyrkan, som dominerar hela byn. En hel flock mulliga barockänglar surrar runt Jesus och en gyllene jungfru Maria bär ett illrött bultande hjärta utanpå kläderna.
Det mesta av Tihanyhalvön är grönska och mitt i grönskan finns ett par kratersjöar. Här finns inga bilvägar, men däremot bra stigar, ett rikt fågelliv och massor av vildblommor. Vi nöjer oss med en promenad till en inhägnad med typisk ungersk långhornboskap. Mitt bland dem tronar en stor tjur som påminner om Ferdinand i Disneys tecknade klassiker. En ko vårdar bjässen ömt. Antagligen en god mor, fast hon är en ko
Vid halvön når Balatonsjön sitt största djup, tolv meter, men det märker vi inget av på badplatserna. "Strand" utlovar skyltar längs kustvägen, men det är ett töjbart begrepp då de flesta stränder runt sjön består av en betongkaj med trappor ner i det grunda vattnet. Är man ute i tid kanske man får en gräsplätt att lägga filten på. Annars kan man hyra solstolar, något som de flesta struntar i. Kanske priset, 60 kronor per dag för parasoll och två stolar, avskräcker trots att det med svenska mått får anses billigt.
Några som trivs här, trots bristen på riktig strand, är makarna Eva och Gunnar Braunke från Stuttgart:
- Vi reser hit varje år, det är bra här om man inte är så förtjust i saltvatten, sjön är badbar redan i maj och omgivningarna är väldigt vackra, säger Eva. Men i juli och augusti hittar man knappast någon plats att lägga sin badhandduk, då är det för mycket folk här.
- Ja, vi trivs här, men i år tog vi en sväng till Kroatien också, skjuter Gunnar in.
Ungrarna själva dominerar stort bland badgästerna, men det kommer en hel del tyskar och holländare också. Men med lågprisflyg och allt fler charterresmål runt Medelhavet att välja på minskar de utländska besökarna stadigt. För 25 år sedan hade svenska charterbolag resor hit, i dag tycks det inte finnas några arrangerade svenska resor hit.
Längs den bar- och restaurangtäta Petöfigatan i Siófok flanerar massor av sommargäster i skymningen. En del barnfamiljer och äldre, men ungdomarna dominerar stort - tjejer i superkorta kjolar och vågat urringat, killar med mycket gelé i håret och säckiga kortbrallor. Stan är ungrarnas svar på Agia Napa, Kos eller Ibiza.
- Tyvärr är det för många ungdomar här sommartid, suckar damen bakom disken på turistbyrån, trots att hon själv inte ser ut att ha fyllt 30 än.
Vill man gå till stranden i Siófok så får man betala - priserna varierar, men 20-30 kronor per dag är vanligt och då får man en gräsmatta att ligga på och kanske en badbrygga. Men det finns åtminstone en gratisstrand om man följer barstråket österut. Där är det packat med folk när solen skiner och där finns dessutom en av få riktiga sandstränder. Långgrunt är det överallt - man kan ofta gå ut ett par hundra meter på den fina sandbotten innan det skönt badtempererade vattnet når över midjan.
Nagystranden är en av betalstränderna, men kvällstid kostar det inget att gå in, och var och varannan kväll bjuds det på levande rock och pop i skymningen. "Besh o drom" lirar en hetsig, svängig blandning av ungersk folkmusik och jazzig latino och lockar till dans i sanden framför scenen. De flesta ungdomarna i publiken gör inte av med en enda forint i baren, där personalen ser uttråkad ut. Kanske sparar de sina surt förvärvade till diskotekinträde senare, utanför väntar gratistaxi till Palace dance club, som lockar med allt från fri öl, till skumparty och "summer love". Precis som diskoteket Flört mitt i stan har Palace öppet till gryningen.
"Sex" - ordet som bara inte kan missförstås väses fram av dam efter dam utanför ingången till Fürdöstranden när jag passerar vid tiosnåret på kvällen. Förmodligen väser damerna (varav de flesta ser ut att ha passerat 40, men ett par knappast fyllt 20 ens) inte till de många barnfamiljerna som är ute och flanerar, men det känns ändå märkligt och otrevligt att prostitutionen sker så öppet och så tidigt på kvällen, här mitt på barstråket. Helt i linje med detta finns det flera strippklubbar i stan och även diskoteken har strippkvällar.
Är man inte ungdom längre är Siófok inte det bästa valet bland badorterna runt sjön. Det är däremot den lilla staden Hévíz, knappt en mil nordväst om Balatonsjöns västra ände. Här finns världens största heta källa som används som kurbad, vackert belägen i en trädskuggad park med rader av spahotell.
Redan under romartiden var källans medicinska kvalitet känd och 1795 leddes vatten till ett badhus. Många kommer hit för både en, två och tre veckors läkarordinerade badkurer. Vattnet och den svagt radioaktiva lera som finns på botten lär bota så vitt skilda saker som problem med öron-näsa-hals, urinvägsinfektioner och nervsjukdomar. Men de flesta njuter bara av några timmars skönt flyt i det lätt svavelosande vattnet som håller runt 33 grader sommartid och 27 grader mitt i vintern. Åttio miljoner liter vatten per dag väller upp ur en källa 40 meter under den fem hektar stora sjön och på ett par dagar har allt sjövatten bytts ut.
Mitt i sjön ligger ett badhus med spetsiga torn som får det att likna ett litet palats. Omklädningsrummen finns i en vacker trälänga i sekelskiftesstil med mycket snickarglädje. En kvinnlig badvakt håller ordning, fördelar badskåp och registrerar varje badgäst på en lista. När jag bytt om växlar jag min skåpnyckel mot en liten bricka som jag ska fästa med en säkerhetsnål i badbyxorna.
Gammal som ung har med sig egen eller hyrd badring ner i sjön. En del av barnen plaskar och leker, medan de flesta vuxna bara flyter runt i ett meditativt lugn. Det finns små fasta träställningar att hålla sig i eftersom man inte bottnar någonstans och många samlas runt dem i små grupper och pratar om livet, vädret eller krämporna. Här och där lyser vackra röda näckrosor, specialimporterade från Indien, som stortrivs i värmen.
När jag ligger där på rygg känns det som om jag skulle kunna ligga här hela dagen. Men snart är händer och fötter rejält skrynkliga och det är dags att kliva upp för att soltorka på den stora gräsmattan och äta lunch i den enkla, billiga kafeterian. Det gäller dock att hålla koll på tiden, för redan när man betalar inträde måste man bestämma sig för hur många timmar man ska stanna - överträder man den tiden eller tappar bort sin biljett kostar det dubbelt.
Från Hévíz är det bara några minuter till universitetsstaden Keszthely, med ett museum om Balatonsjön, som tar upp både natur- och kulturhistoria. Men staden bjuder också på sevärdheter av mer kuriöst slag, som Panoptikums gigantiska kopia av parlamentet i Budapest. Originalet stod klart 1896, var då ett av världens största hus och har hela 600 rum, något som uppenbarligen fascinerade Ilona Miskei när hon 55 år gammal drog i gång sitt bygge. Fjorton år och 4,5 miljoner egenhändigt samlade snäckskal från sniglar senare stod hela härligheten klar till allmän beskådan.
Några kvarter därifrån driver makarna Agnes och Jenö Simonfai sitt marsipanmuseum sedan 1996. Här finns det ena märkliga marsipanbygget efter det andra - en kopia av stadens stora slott och tårtor utformade som en polismössa, en tand, en morot, antika böcker, en byggjobbarhjälm med en tegelsten i och så vidare.
- Det märkligaste vi gjort visar vi dock inte för vanliga besökare, berättar Agnes och plockar fram en bild på en groteskt stor,
exakt marsipankopia av ett mänskligt hjärta, beställd av släktingar till en man som skulle hjärtopereras.
- Den här tårtan räckte till 50 personer och han som skulle opereras behövde till slut inte det.
Vi mumsar i oss var sin helt normal tårtbit och tackar för oss, snart är vi ute på vägen igen och efter en stund skymtar vi Badacsonys vulkaner - ett varv runt Kontinentaleuropas största insjö är till ända.