Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Resor

Upptäck Phuket på två hjul

Foto: Johan Öberg

Moped är fortfarande det bästa sättet att upptäcka den stora thailändska semesterön Phuket. DN gav sig ut till folktomma stränder, udda tempel och stadsmiljöer som äntligen fått en uppryckning.

Foto: Helena ShutrickMin 100-kubikare får kämpa rejält på lägsta växel i de väldigt branta backarna upp till toppen av berget där Phukets jättelika nya Buddhastaty står. Platsen man valt är perfekt med storslagen vy över stora delar av ön med Chalongbukten åt sydost och Katastranden och Andamanska havet i väster.

Grönskan som vägen skär igenom är frodig och till för ett tiotal år sen nästan orörd. Nu har påpassliga entreprenörer öppnat små matställen och till och med en reggaebar, här finns två elefantläger och en arrangör av turer med fyrhjulig motorcykel.

I väst anses det ju inte längre okej att rida på elefanter, men de djur som förr jobbade i skogsbruket och sen blev turistattraktioner har nu i stället kinesiska, ryska och koreanska turister på sina ryggar.

Jag kan dock inte motstå frestelsen att stanna och klappa en liten elefantunge med gråsvart skrovlig hud och borstliknande hår som står precis vid vägen, men oj vad sorgligt med kedjan runt ungens ena framben.

En skylt som proklamerar ”Gilla oss på Facebook” är det första jag ser när jag når fram till Big Buddha – projektet som av initiativtagarna beskrivs som lika mycket turistattraktion som religiös plats. Varenda en av de miljontals baht som lagts in i projektet kommer från donationer. Exempelvis är den 45 meter höga Buddhafiguren helt klädd i vita stenplattor som besökarna betalt. Det går fint att köpa plattor än – de större går på några hundra kronor men då får man skriva sitt namn på baksidan innan de sätts upp.

De flesta turisterna nöjer sig dock med en selfie, men de får kämpa för att få med både sig och den stora statyn på samma bild.

Strax intill den stora Buddhastatyn och den lite mindre Buddhan av 22 ton mässing finns ett jättelikt guldmålat fotavtryck i en flat sten, där thailändare offrar småpengar och blommor – det är ju trots allt Buddhas eget fotavtryck …

Nästan alla besökare stannar till en stund och tittar på klassen med pojkar klädda i samma orangea tyg som de äldre munkarna, när de får sin skolundervisning och lunch. Det är charmigt att se, men det måste vara svårt att koncentrera sig med en bunt fotande turister i klassrummet.

Att Phuket är relativt rikt och att välståndet ständigt ökar märks bland annat på det ökande antalet privatbilar. Huvudvägarna är hårt trafikerade och gående blandas med mopeder, kärror, tunga lastbilar och motorstarka stadsjeepar – det gäller att se upp och hela tiden kolla i backspeglarna. I Thailand råder vänstertrafik, vilket inte alla mopedister och inte ens alla bilister bryr sig om.

Foto: Johan Öberg
Selfiedags framför Big Buddha. Foto: Johan Öberg

Jag svänger in på det mest välbesökta av öns 29 buddhisttempel – Wat Chalong. Här dominerar thailändare som kommit av religiösa skäl. I en av templen fäster besökarna bladguld på en rad statyer efter att ha bett sina böner med rökelsestickor mellan handflatorna. En av de guldskimrande statyerna föreställer en man från trakten som hade ovanligt stor tur i lotterier efter att ha bett just här. Överallt på stengolvet ligger bladguldsfragment som är så tunna att de faller sönder när man rör vid dem.

I en stupa på området finns ett benfragment från Buddha själv. Mer omskakande är det kulspruteliknande dånet från en pytteliten tegelbyggnad strax intill, där besökare smäller av band med hundratals kinapuffar.

Från Wat Chalong är det inte långt in till Phuket stad. Den blomstrade under tennboomen på 1800-talet, men sedan decennier har mycket av det gamla i stadskärnan fått förfalla. Tills nyligen då flera gator med typiska tvåvåninghus i starka färger med vita gräddbakelsedetaljer fått en rejäl ansiktslyftning.

– Dessutom har de här gatorna lockat till sig många unga återvändande entreprenörer som startat roliga affärer, fik, gallerier med mera, berättar Johan Magnusson, chef för dubbelhotellet Sunwing/Sunprime på Kamala beach.

Han kom ytterst motvilligt till ön för snart 10 år sen:

– Jag var intresserad av antropologi och guidade smågrupper i bland annat Sri Lanka och Indonesien. Thailand verkade alldeles för modernt och ointressant, men jag tänkte att en säsong kan jag väl stå ut med.

– Jag blev snabbt positivt överraskad. Det finns så mycket spännande här strax under ytan. Som den starka tron på andar och spöken. Men också vardagslivet – som veckomarknaderna där turisterna ofta köper klädkopior men Phuketborna handlar lagad mat och färskvaror.

Johan Magnusson rekommenderar den permanenta färskvarumarknaden i Phuket stad och snart hittar jag precis vad jag söker – berg av torkade småräkor i olika storlekar, urgoda i en rad thairätter – som salladen ”som tam”, som jag beställer några timmar senare när nattmörkret sänkt sig.

Foto:
Sai och väninnan Som lagar underbart god thaimat under bar himmel på Karonstranden. Foto: Johan Öberg

En efter en åker de färska ingredienserna ner i den stora morteln av sten: röd chili, fuktigt palmsocker, rå vitlök, torkade orangea småräkor, rostade jordnötter, en hög med strimlad grön, omogen papaya, aromatisk fisksås och en rejäl skvätt nypressad lime.

Så går Sai loss med morteln som hon gjort oräkneliga gånger förr innan hon rör i klyftor av färsk tomat och långa gröna bönor. Ännu en ”som tam”-sallad är klar och stjälps raskt upp på en djupblå plasttallrik.

Den får snart sällskap av ett gult plastfat där räkor och bläckfisk samsas med wokade grönsaker, lime, fisksås, vitlök och en rejäl dos färsk chili, som väninnan Som lagat över gaslåga i det minst sagt enkla lilla utomhusköket.

Det smakar ljuvligt där jag sitter vid ett skrangligt bord av bambu i det av kulörta lyktor upplysta kvällsmörkret under de långbarriga casuarinaträden och de prassliga kokospalmerna på Kamalastranden på Phukets västkust.

Min Chang-öl blir snabbt varm, det bränner i munnen av chilin och i bakgrunden blandas typisk thaimusik från en dansuppvisning på ett hotell med det stilla skvalpet när Andamanska havet möter den lena sandstranden.

Åh vad det är skönt att sitta här, på en enkel thailändsk servering där tiden tycks ha stått stilla sen mina första av många Thailandsresor under tidigt 1980-tal.

Men tiden har så klart inte stått still. Tsunamin 2004 var en gigantisk katastrof, men blev med tiden bara ett hack i utvecklingskurvan. Spåren av den är i det närmaste borta. Bara något enstaka hus står ännu kvar som ruin, dolt bakom tropisk växtlighet. Och skyltarna som kom upp längs stränderna därefter och som visar vart man ska söka sig vid en tsunamivarning har nästan bleknat bort av sol, vind och vatten.

Foto:
Uppskottade solbäddar av sand är fiffiga entreprenörers sätt att kringgå solstolsförbudet. Foto: Johan Öberg

År för år blev trängseln, parasollen, försäljarna och vattenskotrarna bara fler på Phukets stränder. Men så tog militären i maj 2014 makten genom en kupp mot demokratiskt valda politiker. En av juntans första åtgärder var upprensningen av Phukets stränder. Solstolar och parasoll förbjöds och alla försäljare och smårestauranger tvingades bort eller anvisades nya platser en bit innanför stränderna. Militärer patrullerade i början på bland annat Patongstranden och även turister med eget parasoll stoppades och en del bötfälldes.

Militärjuntan sitter kvar än och planerar för en övergång till något som bara liknar demokrati, men där de har sista ordet i allt. Reglerna för stränderna har mildrats något, eftersom så många utländska turister klagade och nu har turiststränderna delats in i zoner; i vissa är parasoll förbjudna, på andra tillåtna. Men solstolar tillåts inte så fiffiga thailändare öser varje morgon ihop solbäddar av sand, krönta av mjuka madrasser. De kringvandrande försäljarna är klart färre, men någon brist på enkla matställen och strandmassage är det verkligen inte.

Så strandlivet har blivit lugnare och från de många fina utsiktspunkter från de kullar som reser sig intill flera stränder är vyn nu åter som den var för flera decennier sedan.

Men lugnet på många stränder har även ha en annan orsak: den allt högre hotellstandarden som gör att många gäster avstår sand, salt hav och gassande sol för att i stället ligga i skuggan vid en skimrande sötvattenpool i sällskap av nyfunna vänner som pratar samma språk.

Ett av dessa topphotell är verkligen ingen nykomling: Club Med etablerade sig så tidigt vid stranden Kata Yai att de lyckades köpa nästan all mark längs vattnet och stranden, som är offentlig, blev därmed i praktiken nästan blivit privat, då det är krångligt att komma dit om man inte bor på just Club Med.

Samma sak har hänt med den mindre Kata Noi, där nyare hotell gör det svårt att nå havet.

Men gästerna har inte alls valt att resa till Phuket, de har valt att resa till ett Club Med som råkar ligga på Phuket och nästa semester bor de helst på ett annat Club Med, där själva destinationen (men inte vädret) är lika oviktig.

Foto: Johan Öberg
Längst i norr på Phuket är stränderna än i dag nästan öde. Foto: Johan Öberg

Jag sätter av norrut på moppen i stället. Ska man hela vägen till öns norra ände får man välja: den kurviga, backiga kustvägen som går genom alla samhällen eller den raka flacka huvudvägen mitt på ön, där bebyggelsen ju längre norrut man kommer ersätts av gummiplantager och fält med bufflar.

Karon är första strand på vägen norrut från Kata. Här är det ont om skugga och dessutom är stranden väldigt exponerad för vågorna så fort det blåser – utan parasoll är detta öns tristaste bad.

Patong är stranden för dem som ser hela sin vakna tid på ön som ett party: dagtid med bad, parasailing och bullrig vattenskoter, kvällstid med barrundor – och i många fall – sex, för här frodas prostitutionen och många utlänningar kommer just därför även om det i dag också är gott om familjer som gillar att shoppa och får den täta trafiken och avgaserna på köpet.

Karon är den charterstrand som känns mest som Turistthailand var förr: lågmält, med gott om enkla matställen och en mix av turister och lokalbor på gatorna och stranden. Fiskare har fortfarande sina longtail-båtar, även om de oftast fraktar turister på strand-, snorkel- och solnedgångsturer numera. Solnedgångarna på Phuket är ju spektakulära och i skymningen söker sig tusentals ner till Karonstranden och låter mobilkamerorna gå varma.

Bang Taostranden, ytterligare en bit norrut är rätt likt Karon, men med mindre av lokallivet och fler stora hotell. Inpetad mellan dessa större stränder finns flera fina mindre, där lugnråder på morgnarna men trängseln blir påtaglig på eftermiddagarna – som lilla Laem Singh, öns mest fotogena, där man får ställa moppen och ta branta trappor för att nå vattnet.

Men sen börjar det hända saker. Den vackra Nai Thonstranden kantas inte av en massa hotell men är inte heller speciellt öde. Närmare flygplatsen hittar man lika lågmälda Nai Yang, som blivit samlingsplats för de få som orkat köra bil hela vägen från Europa och som annars mest besöks av thailändare på picknick, där det enda störande är de många flygplanen på väg in för landning.

Sen tar Sirinath National Park över kusten och vill man bada i fred kan man tacka havssköldpaddorna som kommer hit för att lägga ägg vilket gjort att 17 kilometer perfekt sandstrand än i dag är nästan oexploaterad. Nästan – eftersom det på senare år växt upp rätt många lyxhotell längs stranden, dock oftast placerade åtskilliga hundra meter inåt land. Den nordligaste tredjedelen av stranden är helt oexploaterad. Hit kommer bara bil- eller moppeburna thailändare som söker lugnet med en picknick bland casuarinaträden.

– Hej, farang, vill du smaka en bit frukt? Säger en leende man som njuter av stillheten men absolut inte vill bada.

Det vill däremot jag. Plums i snälla dyningar och så några simtag 25 meter ut i det varma klara grönskimrande havet. Så långt jag ser syns inte en enda annan badare, bara ännu ett flygplan fullastat med förväntansfulla semesterresenärer på väg in för landning långt där borta.

Fakta. Enklast upptäcka på chans

Resa hit:

• Alla stora charterbolag har resor till Phuket, från en till fyra veckor där tvåveckorsresorna dominerar, cirka 11.000 för två veckor.

• Reguljärflyg till Phuket kan ligga så lågt som under 4.500 kr, men då får man ofta väldigt lång resa med flera byten. Bästa priserna hittar man i vinter hos bolag som Aeroflot och Swiss, båda tar runt 6.500 kr och resan kräver ett byte men är bara några timmar långsammare än Thai, som tar strax under 10.000.

Ta sig runt:

• Militären skulle göra upp med öns tuktuk-maffia som effektiv satt stopp för alla seriösa kollektivtrafiklösningar, men av det blev inget (så när som på att de fick färre p-platser ibland annat Patong). Så vill man resa mellan stränderna får man antingen ta dyr tuktuk (som här är minilastbilar där man sitter på flaket) eller ödsla timmar på flaket till billigare lastbilsbussar som tar en in till Phuket stad där man kan byta och åka mot kusten igen.

Vanlig taxi är rätt billigt, men svårt att hitta bortom flygplatsen. Man kan alltid be hotellet ringa efter en.

Många hyr bil med chaufför för utflykter (kostar cirka 300 kr för en dryg halvdag) men skojigast är ändå moped – de kostar 200–300 baht per dag (50–75 kr) och man är garanterat oförsäkrad vilket betyder att man själv får stå för alla eventuella skador eller om hojen blir stulen. Hjälm ingår alltid och är obligatoriskt – ser polisen en utan blir man bötfälld.

• Längs kusten finns inga vanliga bensinmackar, bara små ställen som säljer urdruckna thaiwhiskyflaskor fyllda med bensin där 75 cl kostar 2–4 gånger mer än på de vanliga mackar man finner närmre Phuket stad och längs den nord- sydgående huvudvägen. På dessa kostar en liter 5 kr. Kartor är ett problem – de man lätt hittar i turistbroschyrer är små och vägnätet ytterst approximativt. Att använda kartan i telefonen är ett alternativ, men blir dyrt om man inte skaffar ett lokalt simkort. Fråga om vägen funkar ibland, men faller ofta på språkbarriären. Enklast är att bara åka och upptäcka nya saker på chans. Det finns en fin kustväg från öns sydspets till Bang Tao men längre norrut tvingas man flera gånger in mot mitten av ön och huvudvägen för att sen kunna köra ut till kusten igen.