Hawaii är inget för mesar. Tsunamis, vulkanutbrott och jordbävningar är en realitet. Drunkning är den vanligaste dödsorsaken, därefter kommer allt från bränd till döds av flytande lava till fall från höga bergshöjder.
Vilsna stadsbor som förlägger sin semester till den här avlägsna delen av världen drabbas inte sällan av existentiell ångest. En stressad europé ska hantera en jetlag efter elva timmars tidsomställning och en flygresa som i genomsnitt tar mellan ett och två dygn.
Väl ute på resande fot är det inte ovanligt att den legendomspunna hawaiianska naturen skrämmer slag på övermodiga turister som beger sig till ensliga platser. Hawaiis kultur är full av berättelser om vredgade gudar och gudinnor, osaliga andar och osynliga vakter som håller människan i respekt för landet.
Den som trotsar rädslan och lär sig reglerna blir dock belönad tusenfalt. Glöm Honolulus lyxturism, Mauis festglam och Hiltons plastiga megaresorts. Det här är på riktigt.
Hawaii är det ursprungliga namnet på ön som bytt namn till The Big Island, för att inte förvirra för besökare. Denna hawaiianska ö, längst i öster, är den största, men bara en tiondel av befolkningen på en dryg miljon har valt detta som sitt hem. En av anledningarna är just den mindre gästvänliga naturen. Här pågår sedan mitten av 80-talet ett ständigt utbrott av vulkanen Kilauea. Lavan rinner i sakta mak söderut och bildar nytt land när den möter havsbandet. Den våghalsige kan ta bilen och köra direkt dit och titta.
Den försiktige åker till nationalparken, och utforskar ett betagande vulkanlandskap, där man kan göra allt från att doppa tårna i pysande vattenånga till att ligga på mage och stirra ner i djupa kratrar. Här har vulkangudinnan Pele sin hemvist, och överallt på ön svävar hennes ande. Att gå in i någon av öns underjordiska nattsvarta lavatunnlar är som att vandra genom Peles egen livmoder, och bli ett med hennes ständiga pånyttfödelse.
De flesta flyger in till The Big Island på kvällen, från Honolulu, på ön Oahu. Att vakna på morgonen i denna del av världen känns som en dröm. Bleka och trötta nordbor som vi är, får vi gnugga ögonen ordentligt när vi ser de böljande gröna sluttningarna som breder ut sig utanför sovrummet, i ett välplacerat kollektiv nära havet, söder om staden Kona. Klockan sex är det som om någon lyft på ett skynke. Solen stiger upp över horisonten och fåglar, lika färgglada som de blommande träden de sitter i, kvittrar för full hals.
Ön, som är av samma storlek som Skåne, får på östkusten mest regn i hela USA. Västra sidan däremot, har flest soltimmar. The Big Island har den mest varierade naturen på hela Hawaii. Utanför kusten simmar hundratals lekfulla delfiner, och vintertid kommer valarna från norr för att föda sina ungar i varmare vatten.
Att ta sig ut till kusten blir utan tvekan första anhalten på resan. Hawaii kan framför allt bli en minnesvärd vattenupplevelse. Det här är landet där man surfat sedan urminnes tider, och alla verkar äga en "boogieboard". Gamla pensionärer kastar sig lika obekymrat ut i vågorna som de mest orädda tonåringarna. Alla är tränade sedan barnsben att manövrera naturens krafter.
Otaliga turister däremot, tappar bort sin snorkelutrustning i de häftiga vågorna och slås blodiga mot de stenhårda lavaklipporna.
Det finns stränder som är mer tillgängliga än andra. Långa vita Hapuna Beach hör till de högst rankade i USA. För den som vill snorkla och titta på korallrev är Pu'uhonua o Honaunau en av de bästa platserna. På östkusten får badälskare sitt lystmäte, där det finns vattenfall och varma vulkanpooler att bada i.
Östra delen av ön är täckt av regnskog och i mitten ståtar de två största bergen, vidsträckta Mauna Loa och höga snötäckta Mauna Kea. Båda är heliga för hawaiianerna, och mellan dem går mytomspunna Saddle road, en över 13 mil lång väg, ursprungligen byggd för militära transporter. Fyrhjulsdriven bil och full bensintank är att rekommendera om man ger sig ut på denna inte helt ofarliga färd, genom ett disigt och öde bergslandskap. Att ta sig ända upp till toppen av Mauna Kea, ovan molnen, blir till en närmast religiös upplevelse, tills höjdsjukan och illamåendet sätter in. Aldrig har vi sett en sådan måne, ingenstans så många stjärnor. Det var inte utan konflikter med lokalbefolkningen man byggde världens dyraste observatorier på Mauna Kea.
Längs västkusten sträcker lyxresortsen ut sig som dolda oaser i den svarta lavaöknen. Här lagas ofrånkomligen den bästa maten på ön, och man kan åka hit enbart för att äta. Stjärnkockarna har utvecklat "pacific rim", en blandning mellan det asiatiska, hawaiianska, kaliforniska och polynesiska köket. Här serveras såklart också den obligatoriska hawaiianska festbuffén, lu'au. En perfekt avslutning på en perfekt dag i paradiset.
Att komma tillbaka till civilisationen i storstaden Honolulu efter ett par veckors rundresa på The Big Island kan kännas något chockartat.
Waikiki är lyxturism i koncentrat, men skiljer sig egentligen inte mycket från Marbella eller Nice, med alla sina märkesbutiker, dyra hotell och restaurangliv längs stranden. Ändå är det förmodligen här man har störst chans att uppleva hawaiiansk musik och kultur, ofta gratis på stranden, i parken, på restaurangen eller hotellet. Vill du ha kultur är även festivalen din räddning. Det finns massor att välja mellan, året runt, även på The Big Island.
Vi valde att åka till Polynesian Cultural Center som är Oahus mest välbesökta turistcenter. Trots känslan av att befinna sig på Hawaiis eget Skansen, var det väl använd tid, där man fick en inblick i den "riktiga" hulahula-traditionen och bjöds på färgsprakande och påkostad dansshow i bästa Broadway-anda.
När man väl är på Oahu, och har tid över, är förstås även Pearl Harbor ett måste.
Eller varför inte ta bussen till nordkusten och uppleva de riktigt stora vågorna, på behörigt avstånd. Vintertid höjer de sig ända upp till tio meter och bara de absoluta proffsen ger sig på att surfa här.