.Allt beror ju på vad man förväntar sig. Inför besöket i Memphis är jag spänd på att äntligen få se ett av världens mest berömda exempel på storartad smaklöshet, den slutgiltiga manifesteringen av vad omåttligt med pengar i kombination med en genomamerikansk 70-talsestetik kan åstadkomma i genren för-mycket-av-allt.
Därför blir mitt främsta intryck av Graceland att det är rätt måttfullt, trots allt. Visst finns här möbler och dekorationer som kan diskuteras, och heltäckningsmatta i taket är en genuint bisarr idé. Men annat ter sig rätt ordinärt, inte minst det brunmurriga köket. Värre vulgolyx ser man regelbundet på nutida tv. Husets omtalade paradnummer, det polynesisk-kitschiga ”djungelrummet” med inredning från 1974, är till och med rätt snyggt – akustiken i rummet blev dessutom så bra att stora delar av Elvis Presleys sista skivor spelades in just där.
Samtidigt förvånas jag över att stället inte är större. Förvisso finns flera extrabyggnader intill och rundturen i själva huset förkortas av att hela övervåningen är avspärrad för besökare – den var Elvis privata och ska tydligen så förbli. Men jämför man med den amerikanska Söderns verkliga praktvillor, som i den gamla bomullspampstaden Natchez, är Graceland på sin höjd en herrgård i medelformat. Vilket väl är ungefär vad Elvis hade råd med när han köpte egendomen år 1957, året efter hans nationella genombrott, när de stora pengarna bara precis hade börjat rulla in.
Elvis Presleys familjegrav inne på området, där rundturen slutar, är däremot kitschig så det räcker. Och utanför grindarna är allt som förväntat. Besökscentret är enormt, parkeringsplatsen större, här finns flera extra Elvismuseer och otaliga souvenirbutiker. Och den korta vägen från incheckningen tvärs över Elvis Presley Boulevard åker man självklart i motionsbesparande turistbuss.
Huset där Jerry Lee Lewis föddes och växte upp är en helt annan historia, på sitt sätt långt mer överdrivet. Det ligger i Ferriday, en håla vid landsvägen i norra Louisiana. På framsidan hyllas stadens store rockkung med hemmasvetsade skulpturer i målad plåt, dessutom finns en liten begravningsplats med flera gravar och en handskriven skylt förkunnar att här säljs hembränt. Inuti är det rum efter rum proppfulla med foton, tidningsklipp, skivomslag från massor av artister, brevhälsningar, affischer, kläder, konservburkar, flaskor, prylar, möbler och givetvis en flygel (som är det enda i huset man får fotografera). I köket finns en hel köksutrustning från förr, inklusive två kylskåp där halva utrymmet upptas av gammaldags Cocacola-flaskor.
Belamrat är bara förnamnet. Jerry tar emot, hon är hans niece och döpt efter honom. Hon har en arm i bandage och saknar ett ben, men leder oss tappert runt och tänder lampor i de olika rummen och berättar att den nyaste graven utanför hör till en yngre släkting som nyligen dog i en överdos. Dagsljus finns här inte mycket. Att komma ut efteråt är som att vakna ur en lätt klaustrofobisk dröm.
Mellan dessa båda rockhistoriska kultplatser ligger delstaten Mississippi, som gör vad den kan för att locka just musikturister. Framför allt handlar det då om blues. Märkligt många små orter har sina egna små bluesmuseer, dessutom finns The Mississippi Blues Trail, ett stadigt växande projekt som med minnesskyltar markerar platser där kända bluesmänniskor har fötts, levat, verkat och/eller dött.
Under en vecka far vi runt här i en hyrbil, mellan Memphis i norr och Ferriday i söder, och betar av en rad av de mest obligatoriska stoppen. Robert Johnsons grav utanför Greenwood, i kombination med bluesmuseet inne i staden där det finns rent absurt detaljerad information om mannens sista dagar. Stovallplantagen där Muddy Waters jobbade, gjorde sina första inspelningar och drev en informell klubb i sitt hus (själva huset är flyttat till bluesmuseet i Clarksdale). Elvis födelsehem i Tupelo, där originalhuset står kvar på sin ursprungliga plats medan hela grannskapet är jämnat för att ge plats åt museianläggningen.
Korsningen mellan Highway 49 och 61, där Robert Johnson sägs ha sålt sin själ till djävulen, som utmärks av ett jättelikt monument trots att Highway 61 numera passerar en bra bit härifrån. BB King-museet i Indianola, inrymt i en gammal rensningsfabrik för bomull där han själv en gång arbetade.
BB King-museet är den avgjort mest imponerande anläggningen. Ett hypermodernt museum som med text, bild, film och musik guidar genom BB Kings långa karriär, och fångar in såväl bluesens utveckling som stora delar av den amerikanska 1900-talshistorien.
Vi promenerar i stället ner till Ebony Club några kvarter bort, där BB King tjuvkikade på 40-talets artister innan han hade åldern inne. Numera äger han klubben, men Vietnamveteranen Harvey som arbetar där påpekar att det är rätt glest med konserter. Det är svårt att konkurrera med alla kasinon längs Mississippifloden, som kan betala helt andra gager.
Och lite så är också intrycket av att resa så här. Det är ingen hektisk trakt, hotellen är inte ens halvfulla och många museer är rent ödsliga – trots att det borde vara turistsäsong. Ska man höra levande musik är det bäst att försöka pricka någon av Mississippis alla bluesfestivaler.
Det stora, platta Mississippideltat är fortfarande en stor jordbruksbygd, vart man än far ser man väldiga åkrar med bomull, majs och soja. Andra näringar går det sämre för, på många håll är det här en avfolkningsbygd kantad av orter i förfall och ”hus till salu”-skyltar.
Kontrasten när vi återvänder till Memphis är därför total. I synnerhet kring det hektiska partyområdet Beale Street, där man får sin väska genomsökt och måste visa legitimation bara för att få komma in på gatan. Där trängs minglare i mängd, utomhusbarerna säljer öl i plastglas och vart och vartannat ställe har livemusik – både inomhus och utomhus. På Pig on Beale äter vi långsamgrillat fläskkött med sötsur barbecuesås samtidigt som en Elvisimitatör kämpar sig igenom kvällens evighetsset, och det hela känns billigt på ett ganska underbart sätt.