I Uzbekistan tävlade sultaner och emirer om att skapa den högsta och vackraste byggnaden. Följ med till ett världsarv med unik atmosfär av Sidenvägen.
Efter att ha kommit innanför stadsmuren till Itchan Kala genom den vackra Ata-Darvazaporten med de två flankerande vakttornen har vi Kunya-Ark genast till vänster. Det var khanens palats med bostad, harem, mottagningssal, bönerum, sommarmoské och myntfabrik. Utanför palatset ligger fängelset intill ett torg. På väg till torget som khanen använde för avrättningar möter vi femtio finklädda bröllopsgäster från Dichan Kala, staden utanför de gamla murarna. De följer i en bred svans det stiliga brudparet och stannar ibland för att dansa.
Från Kunya-Arks högsta punkt, en gång vakttornet Ak-Sheikh-bobo, kan vi se ut över Itchan Kala. Det är ett panorama som får associationerna att snubbla över "Tusen och en natt", så olikt en västerländsk stad som det är möjligt. En brun stad av tegel och torkad lera med arabiska valv, kupoler och torn, murar, koranskolor och minareter. Ett femtontal byggnader bryter effektfullt det monotont bruna med sin vackert kontrasterande majolika i blå och turkosa nyanser.
Varje khan, emir, sultan, malik eller kalif med självaktning byggde en koranskola, moské eller minaret för att hedra Allah och den fick gärna vara större än företrädaren hade lyckats prestera.
Minareten Kalta-Minor är dekorerad med kakel som går helt i blått och dominerar södra delen av panoramat. I det himmelsblå, glaserade lerkaklet ligger dels geometriska mönster i gult och vitt insprängt, dels arabiska skrivtecken.
Kalta-Minor betyder "kort minaret". Basen är bred och massiv, mer än fjorton meter i diameter, medan höjden inte ens når dubbla diametern. Uppenbarelsen är alltså kort och tjock och mer lik ett kyltorn vid ett kärnkraftverk än en minaret. Muhammed Amin-khan som styrde khanatet Khiva ville skapa Centralasiens största minaret. Men när han dog 1855 avstannade bygget på 26 meter. Fast enligt sägnen upphörde det för att khanen lät kasta arkitekten från tornet i pur ilska över att emiren av Bukhara ville ha samme arkitekt att bygga en ännu högre minaret.
Bortom Rahim-khans koranskola reser sig minst fyra minareter till. I närheten tittar Djumaminareten med sina 33 meter ned på den unika Djumamoskén. Inne i denna 1700-talsmoské skapar det strilande ljuset från tre hål i taket tillsammans med de 112 urgamla, utsirade träkolonnerna en helt annorlunda atmosfär för bön. Många av pelarna har skurits ur trädstammar på 1700- och 1800-talen, andra har långt tidigare tagits från medeltida moskéer som rasade ner i den ombytliga Oxusfloden, dagens Amu-Darja. De yngre pelarna har typisk ornamentering från Khiva med slingor av växter. Ett tjugotal pelare härstammar från 900-1100-talet.
Det har gått fyra, kanske sex millennier sedan Khorezmdalen med dess färskvatten, fisk och bördiga odlingsjordar mittemellan öknarna Kara-Kum och Kysyl-Kum började bosättas av människor. Khiva uppstod runt brunnen Kheivak som enligt traditionen grävdes av Noaks son Shem. Byn var ett fort och ett karavanseraj på 700-talet och fick en stark blomstrings-
period runt år 1000 som en nyckelort längs Sidenvägen. Efter mongolernas förstörelse kring 1220 tog det tid att bygga upp Khiva igen. Några få av de äldsta byggnaderna är från 1300-talet. Muren runt de gamla kvarteren återuppbyggdes efter persernas invasion under schah Nadir i mitten av 1700-talet.
Trots att inte mycket finns kvar från medeltiden är Khiva i dag en pärla för den som vill uppleva en historisk centralasiatisk stadsmiljö som det kunde se ut i början av 1800-talet, med islamisk byggnadskonst och en kvardröjande atmosfär av Sidenvägen.