Marco Polo och Chrustjev på samma gång
Publicerat 2000-05-07 15:59
Registan, Samarkands mäktigaste plats.
Michael Winiarski
Fakta/Samarkand
Till Uzbekistan kan man ta sig med tåg och flyg. Tåget från Moskva till Tasjkent tar 60 timmar och är billigt. Med flyg kostar en normalbiljett i turistklass med Lufthansa till Tasjkent närmare 12.000 kronor.
Visum är ett krav. Eftersom Uzbekistan saknar ambassad i Sverige måste man ta kontakt med en diplomatisk företrädare i något annat europeiskt land, till exempel i London, men det är krångligt och förutsätter att passet levereras dit.
Säkrast är att ta kontakt med Uzbektourist (tel: 0097-3712-133 38 54) och fråga efter en researrangör som kan hjälpa till med visum. Ibland går det dock också att köpa ett visum i ankomsthallen i Tasjkent för 40 dollar.
Hotell är ett annat problem. Det finns några få bra hotell, med priser som riktar sig till affärsresenärer, typ 1.500-2.000 kronor per natt (utan frukost). I kategorin därunder finns en mängd dyra men lusiga Sovjethotell, som ingen västerlänning frivilligt skulle ta in på.
Det mest sympatiska alternativet är istället de små bed & breakfast-ställen som börjar dyka upp, trots myndigheternas ogina inställning till privata initiativ. De b&b som jag har bott på var billiga, trevliga och rena, med personligt bemötande.
Bucharas historiska centrum är ett världsarv.
Bild
Foto: Michael Winiarski
Foto: Michael Winiarski
Foto: Michael Winiarski
Länge försöker jag att inte låtsas om det. Men på en skakig buss i utkanten av Kyzyl Kum-öknen, någonstans mellan Samarkand och Buchara, inser jag att någon mikrob måste ha letat sig in i mitt matsmältningssystem. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att de sex timmarna det tar för den gamla bussen att skramla fram till slutmålet går mycket långsamt.
I mitt omtöcknade tillstånd genomfars hjärnan av klichéartade tankar i stil med: "det är vägen som gör resan mödan värd". Och så nynnar jag fånigt på Thorstein Bergmans gamla slagdänga, som i min yrsel förvrängs till "Om du nånsin kommer ut ur Samarkand".
Nå, det finns bra mycket annat än strapatser när man reser i Centralasien. Det är visserligen inte bekvämt. Men jag håller ju på att förverkliga en gammal dröm om att färdas längs de flertusenåriga leder som med tiden fick samlingsnamnet Sidenvägen. Mellan magknipsattackerna bestämmer jag mig för att det ändå känns som ett privilegium.
Min färd börjar några dagar tidigare vid Tasjkents västra utfart. Skyltarna pekar mot Samarkand och Termez, gränsstaden mot Afghanistan. Vi far förbi kilometer efter kilometer av marknadsstånd. I myllret kånkar folk på stora lådor, släpar på tunga väskor, drar på kärror.
Tusentals år har gått, men på denna plats byter förr som nu varor från Kina, Turkiet, Indien och arabvärlden ägare. Skillnaden är att i dag kommer varorna till Centralasiens karavanstäder inte på en kamelrygg, utan med flyg, och de distribueras vidare med lastbil.
Detta är alltså den sägenomspunna Sidenvägen. Den sägs ha existerat i mer än 4.000 år. Men själva namnet Sidenvägen, eller snarare nätverket av Sidenvägar, lär ha myntats först på 1800-talet av den tyske geografen Ferdinand von Richthofen. Om den kallades för något innan dess var det Gyllene vägen.
Det komplicerade vägnätet sträckte sig mer än tusen mil tvärs över den euroasiatiska landmassan, i öster med början i Kina. När den nådde Centralasien splittrades vägen. I en sydlig led över Afghanistan och Persien, mot Mesopotamien. I en nordlig ovan Kaspiska havet, över Volgas delta, mot Svarta havet och Romarriket.
Siden var långt ifrån den viktigaste handelsvara här. Öster ut förde karavanerna guld, tyger, frukter, saffran, vin. Från Kina kom keramik, kryddor, brons och teknologiska nymodigheter som papper och krut.
Större betydelse hade annat än ren handel. Utbytet av idéer, filosofi, religioner och konstformer gjorde Sidenvägen till en kulturell korsväg.
En nedgång för Sidenvägen började vid mitten av 1300-talet då Kina slöt sig mot omvärlden bakom sin mur och islam samtidigt stoppade ickemuslimer från att bedriva handel. Och snart öppnades sjövägen till Indien och Kina.
Om detta uzbekiska avsnitt av vägen döptes i dag skulle ett mer passande namn kanske vara Bomullsvägen. För när vi rullar ut från stan öppnar sig landskapet för stora böljande fält. Mil efter mil av bomullsodlingar.
- Ja, detta är numera vår hårdvaluta, säger min chaufför och följeslagare Otabek.
Han borde ha lagt till: "...och förbannelse". Den monokultur, helt inriktad på bomull, som Moskva påtvingade den uzbekiska sovjetrepubliken gjorde att Uzbekistan till slut producerade 70 procent av Sovjetunionens bomull. Detta uppnåddes med hjälp av giftanvändning och intensiv bevattning av före detta öken med en ekologisk katastrof som följd. De två floderna Amu Darja och Syr Darja blev så åderlåtna att de inte längre nådde fram till Aralsjön. Denna tidigare gigantiska färskvattenreservoar har nu till största delen förvandlats till en steril, förgiftad saltöken.
Men här strax söder om huvudstaden har Syr Darja just runnit ner från Tian Shan-bergen i öster och flyter ännu mäktig under den vägbro som för oss mot Samarkand.
Samarkand! Hur många epitet har inte denna stad fått? Österns pärla, Islams smycke, Skuggornas stad... Marco Polo utnämnde Samarkand till den vackraste av platser trots att den vittbereste venetianaren förmodligen aldrig satte sin fot där. Rader av erövrare har huserat här under de 2.500 år som staden existerat.
Alexander den store intog Samarkand år 329 före Kristus - då hette staden Marakanda - och fascinerades av dess skönhet. Grekerna avlöstes av andra inkräktare, bland annat hunner och turkar, som alla satte sina spår. Tusen år senare, år 712, svepte araberna in med den nya religionen islam.
Samarkand raserades till stora delar, befolkningen fördrevs, och erövrarna byggde snart stadens första moské. Långt senare, på 1220-talet, kom Djingis Khans mongoliska horder och plundrade staden, slaktade de flesta av invånarna och jämnade en stor del av Samarkand med marken.
Hur som helst. Det finns väl knappast någon plats i världen med ett namn som är mer romantiskt laddat. I dag är verkligheten lika brokig som stans historia. Samarkand är också en sovjetisk stad. Det finns gott om trista förortsgetton som byggts av elementhus. Jag får kisa med ögonen för att sålla bort allt det fula som Nikita Chrusjtjev bidrog med till världsarkitekturen.
Och då är de glittrande turkosa kupolerna på moskéer och palats precis så underbara som jag hade drömt om. Tillsammans med doften av kryddor och böneutroparnas klagande stämma i den milda skymningen gör det Samarkand till rätt ställe för den som söker en orientalisk kick. Ändå är det folklivet som drabbar mest.
Vi tar en promenad på den centrala marknaden, i skuggan av den väldiga, 70 meter höga Bibi Khanum-moskén från 1398 som fältherren och stadsbyggaren Timur Lenk lät uppföra. Under försäljarnas glada tillrop kan man gå runt bland stånden och provsmaka alla slags godsaker från trakten: russin, dadlar, mandlar, nötter, rostade och saltade aprikoskärnor. Utan känsla av köptvång.
Vi rör oss allt längre in i de vindlande gränderna. En kvinna i svart glider omärkligt fram från ingenstans och tecknar åt oss att följa med. Det tar några ögonblick att fatta att det hon erbjuder är en måltid i ett privat hus. Av min uzbekiske vän får jag veta att hon är en av många som livnär sig på att värva kunder till middagar och luncher hemma hos folk. Det är ont om offentliga restauranger, så denna form av primitiv servicenäring är vad som står till buds för hungriga besökare.
Men vilken måltid! På österländskt vis bjuds vi att sitta ned på en madrass vid ett lågt bord. En kvinna i färgrik uzbekisk dräkt bär först in grönt te och det traditionella nygräddade brödet non. Måltiden byggs upp systematiskt och skål efter skål bärs in: chilikryddad yoghurt, inlagda grönsaker, färska vårlökar och pumpa.
Huvudnumret är en gryta, nohat, som består av en stor rykande skål kikärter med fårkött och finstrimlad lök.
Att dricka hett te till maten är en självklarhet, säger man mig. Inmundigas kall dryck stelnar fettet och man får ont i magen. Gott är det i alla fall.
Sålunda vederkvickta beger vi oss till Samarkands mäktigaste plats, Registan. Det är ett torg som ramas in av tre palatsliknande byggnader som var och en är ett smycke. Vad namnet kommer ifrån råder det delade meningar om, men enligt en version ska det betyda ungefär "sandplatsen", får jag veta. Registan var avrättningsplatsen - här verkställdes oräkneliga dödsstraff, i regel med halshuggning. Sanden ströddes ut för att allt blod skulle absorberas och bli övertäckt.
Men Registan var inte bara slaktplats, utan hjärtat i karavanstaden Samarkand och därmed en av Sidenvägens centrala handelsplatser. Den brittiske politikern och resenären Lord Curzon beskrev på 1800-talet Registan som "det noblaste allmänna torget i världen, även som ruin. Ingenting i Europa kan ens göra anspråk på att tävla med det".
Och visst är det spektakulärt. Desto mer om man betänker att det i stort sett saknades byggmaterial för dessa monumentala palats och minareter. Man var tvungen att bränna tegel tillverkat av en blandning av ökensand, halm, kamelpiss och flodlera. Detta täcktes sedan med glittrande kakel, i alla tänkbara nyanser av blått, Timur Lenks älsklingsfärg.
I dag är Registan inte längre en ruin. Uzbekistan håller på att skaka av sig 70 år av sovjetrysk dominans och återställer för fullt sitt muslimska arv, inte minst byggnadskonsten. Renovering inleddes redan under den sena Sovjetepoken, som en senkommen, men otillräcklig kompensation för vad kommunismen ställt till med. När bolsjevikerna tog över på 1920-talet fanns 700 moskéer i Samarkand. 1989 fanns åtta av dem kvar. Platsen framför Registan var förvandlad till parkeringsplats.
Med Uzbekistans självständighet har ambitionerna att återställa det historiska arvet växt. De tre madrassas, islamiska högskolor, som ramar in Registan är nu nästan färdiga. Mosaikerna har blivit så skinande och strålande vackra att en del byggnadshistoriker klagar på att det hela är överdrivet, alltför mycket åt Disneylandhållet. Så såg det inte ut på 1300-talet och 1400-talet, argumenterar de i en debatt som uttrycker det klassiska dilemmat: ska ruiner återställas? Och i så fall till vilken epok, före vilken av alla katastrofer?
Men den tvisten känns inte så angelägen nu när den röda solskivan glider ner bakom Registans glimrande kupoler. I den sammetsmjuka kvällningen leker några smågrabbar med drakar som de tillverkat av tidningspapper.
Jag inser snabbt att det är omöjligt att besöka alla Samarkands sevärdheter på några dagar; det finns 2.000 arkeologiska minnesmärken. Men jag vill inte missa Gur Emir, mausoleet där mannen bakom Samarkands storhetstid, Timur Lenk, ligger.
Timur var en sammansatt person. Dels en brutal slaktare; efter ett segerrikt fälttåg lär han ha byggt upp en pyramid av 70.000 dödade fienders huvuden. Dels en estet med förmåga att samla samtidens främsta arkitekter, konstnärer, vetenskapsmän och hantverkare för att skapa en kosmopolitisk metropol som Samarkand.
Timur lät bygga Gur Emir för sin favoritsonson som dog 1403, men han dog snart själv och lades i en massiv gravkista av grön jade. Gravkammaren är spektakulär i guld och onyx; när den restaurerades gick det åt 3 kilo rent guld för väggmålningen, berättar guiden.
En av de folkliga legenderna kring Timur var att om hans sarkofag öppnades skulle landet hemsökas av en ännu mer skräckinjagande inkräktare än Timur själv. De sovjetiska forskarna brydde sig inte om sådant skrock, utan öppnade sarkofagen den 21 juni 1941. Timurs skelett undersöktes, och det blev bekräftat att Timur, kallad "den lame", verkligen hade ett ben som var kortare än det andra. Just då, berättas det, kom meddelandet att Hitler hade angripit Sovjetunionen.
Mitt andra mål längs Sidenvägen, Buchara, visar sig i mycket vara Samarkands motsats. Och dess historiska rival. Det varskoddes jag om redan av en tjänsteman vid det uzbekiska utrikesministeriets lokalkontor i Samarkand.
- Vänta bara tills du kommer till Buchara, då får du se något helt annat. Buchara är en ökenstad, betydligt mer påverkad av den döende Aralsjön. Vattnet i ledningarna är salt och odrickbart. Och allt är kargare.
Och visst visar sig Buchara vara annorlunda än Samarkand, när jag anländer efter min kämpiga bussresa. Men skillnaden är inte riktigt sådan som regeringstjänstemannen beskrivit den. Kranvattnet är inte salt; det har nämligen dragits en vattenledning hit från Samarkand. Men han hade rätt i att Buchara är kargare. Men framför allt är det en mer levande stad, med utpräglad karavankänsla. En intakt asiatisk stad, där inga sovjetiserade förorter stör.
Min lokale guide berättar att Unescos chef, som var på besök häromåret, beskrev skillnaden mellan de två städerna på följande vis:
"Samarkand är som en ung dam som sminkat sig för att bli vackrare, medan Buchara är som en naturligt skön ungmö utan makeup."
Prick klockan sju gal tuppen, och jag upp ur en djup sömn i Sasjás & Lenás Bed & Breakfast, som är ett begrepp bland Centralasienresenärer. Och det infriar alla förväntningar. Själva huset är ett tidigare patricierhus, som Sasja köpt av emigrerande judar, med utsökt dekorerade väggar och vackra möbler.
Buchara är ungefär lika gammal som Samarkand, och delade ödet att bli invaderat och ödelagt oräkneliga gånger. Värst var det 1220 när Djingis Khan attackerade, jämnade staden med marken och slaktade en stor del av invånarna. Det enda mongolhärskaren sparade var den 48 meter höga Kalonmoskéns minaret från år 1127. Enligt legenden tappade Djingis Khan sin mössa när han tittade upp mot den mäktiga minaretens topp, och så böjde han sig ner för att plocka upp den. "Det var första gången jag har bugat mig för något, så minareten får stå kvar!"
Under Samarkands blomstring på Timur Lenks tid hamnade Buchara i skuggan. Först med stormaktsrivaliteten, främst mellan Ryssland och Storbritannien, på 1800-talet, kom Buchara åter i ropet. Och visst vimlar det av historiska sevärdheter också här. Bland annat de som berättar om hur Buchara först sent, i september 1920, erövrades av de ryska bolsjevikerna under general Michail Frunze. Mest fascinerande är ett besök i den siste Buchara emirens sagolika sommarpalats. Emiren Amil Khan var general i tsarens armé, men flydde till Afghanistan 1920. Några år senare förvandlades palatset till museum.
Uzbek Airlines inrikesmaskin tar mig tillbaka från Buchara till Tasjkent. Det blir åter en resa i tiden, från medeltiden till den sena Brezjnevepokens gråsovjetiska stil. Tunnelbanan ser exakt ut som den i Moskva, till och med tågvagnarna är identiska. Tidningarna är tryckta på ryska. De fnissande studentskorna som strömmar ut ur universitetet pratar ryska.
Den stora skillnaden mot förr är att den plats där tidigare Lenin stod staty i dag pryds av Timur Lenk. Kulten av en imperiebyggare ersatt av en annan, som bättre passar dagens nationella mytbildning.
Visar 0 av 0. Per sida:
Det finns inga kommentarer.
Visar (av totalt ).
Vill du ha en bra start på dagen?
Läs Dagens Nyheter. Klicka för ett bra erbjudande.
Annonser
-
BENGT-MARTINS - Fjällsemestrar i Norge och Sverige
Sveriges största utbud av stugor, lägenheter och hotell i fjällen. Skidorter som passar dig och din...
-
Skidresa med Langley
Boka en härlig skidresa med Langley! Vi har resor till de bästa destinationerna i Frankrike och Kanada....
