Året var 1968. Ung man med axellångt hår och skägg står med tummen i vädret vid en väg i södra Frankrike och börjar så smått fundera på att skriva om de insikter som resandet ger honom.
1971 gav Tomas Löfström ut romanen ”Liftare”.
– Fast jag åkte faktiskt tåg i början, erkänner han.
När studentrevolten bröt ut i Paris våren 1968 var Tomas 20 år, läste konsthistoria i Lund och var ännu inte politiskt engagerad.
– Men jag förstod att något omvälvande var på gång. Jag ville se det med egna ögon, så jag bokade en tågbiljett.
I Paris ramlade Tomas rakt in i en revolt som handlade lika mycket om livsstil som om vänsterpolitik.
– Fram till dess hade jag varit en präktig pluggkille som längtade efter något jag inte kunde definiera. Nu mötte jag ett alternativt hippieliv och förstod att man kunde ändra på en grå verklighet.
Snart lockade Spanien. Att Tomas liftade dit berodde enbart på att bussar och tåg var inställda på grund av den politiska situationen i Frankrike. Det var tur, för liftandet gav mersmak och stoff till Tomas första roman.
”Liftare” bygger på tre resor genom Europa och Nordafrika och boken skildrar sin tids backpackerkultur: sovsäcksnätter utomhus, ändlösa timmar i väntan på lift och kvällar med vin och gitarrmusik, där människor möts, gör avtryck i varandras liv och sedan skiljs lika snabbt igen.
– Boken fick usel kritik. Recensenterna hakade upp sig på att jag romantiserade, att jag kallade liftarna för ”det vackra folket”.
”Trots den skrymmande hårväxten har Tomas Löfström sett mycket under sina liftarresor”, löd ett raljerande omdöme. Men samtidigt började det strömma in drösvis med brev från unga läsare.
Fyra år senare, 1975, kom ”Vägen till Kathmandu” där Tomas skildrar en resa landvägen till Indien och Nepal. Sedan dess har det blivit en lång rad böcker, både reseskildringar och romaner.
– Allt jag skrivit, och hela mitt liv faktiskt, har präglats av resorna.
Hemma har Tomas fortfarande kvar kartan med markeringar längs varenda väg där han en gång liftade.