Anders Wollmén är en av de allra första tågluffarna. Han hade just fyllt 18 och i juni 1972 steg han ombord på tåget i Kiruna med interrailkort köpt för 350 kronor, ryggsäck med ram, litet fjälltält och stormkök.
– Det längsta jag hade rest dittills var till Köpenhamn. Att komma till München, vår första anhalt, kändes både exotiskt och förvirrande.
Just den sommaren hölls olympiska spelen i staden, och en OS-värd förbarmade sig över de fyra bortkomna svenska gymnasiekillarna på centralstationen. Han tog dem hela vägen till vandrarhemmet, så att de säkert skulle komma rätt.
Tågluffarkortet var tänkt som en engångsföreteelse. Den internationella järnvägsunionen fyllde 50 och det firades genom att erbjuda ungdomar under 21 obegränsat resande i hela Västeuropa.
– Vi hade ingen resplan och ingen guidebok. Frihetskänslan var härlig.
Resan gick vidare till en kompis i Zürich, till Italien och sedan till Nice. Där blev Anders haffad av polisen.
– Alla tågluffare som satt på gräsmattan utanför järnvägsstationen togs till polisstationen. Det var skrämmande, jag kunde inte ett ord franska. Men det värsta var att en av oss var ute och växlade pengar just när polisen kom. Hur skulle vi nu hitta tillbaka till varandra? Livet var annorlunda före mobiltelefonens tid.
Den officiella förklaringen löd att det var förbjudet att sitta på gräsmattan, men förmodligen letade polisen efter knark. Hela gänget släpptes snart och efter många timmars letande återfanns den försvunna kompisen.
För Anders blev den första tågluffningen framför allt en smakresa som bidrog till att han blev en passionerad hemmakock.
– I början av 70-talet åt vi mest husmanskost i Sverige. Vällagrad parmesan i Italien, fondue i Schweiz och färska musslor i Frankrike var nya och oförglömliga upplevelser.
Tågluffningen slutade abrupt. Killarna blev bestulna på pass och hela reskassan. De tog sig hem med hjälp av lån från ambassaden. Det avskräckte inte Anders. Det blev ytterligare tre tågluffningar och sedan långresor i Asien. Och på den vägen är det …