Insvept i sjal från Himalaya och en indisk tobakslövscigarrett dinglande i mungipan satt amerikanen och skröt på Ringo Guesthouse i New Delhi: ”18 dagar på kamel genom Tharöknen. Det var tufft, tro mig, riktigt tufft.”
– Jag var djupt imponerad.
Nyanländ med Aeroflot från Moskva (billigaste tänkbara biljett), i kläder som ännu var rena och prydliga, skrek det nybörjare om mig.
Tre månader senare vankade jag sakta fram längs stranden i Kerala, 43 kilo lätt efter många magsjukor, och klädd i lungi från Madras, sandaler i kamelskinn från Rajastan och klirrande silverlänkar om vristerna. Jag såg för jävlig ut.
Då hade jag klarat mitt kvinndomsprov: Skumpat fram 28 timmar i buss utan fjädring. Blivit loppbiten i hotellrum för tio kronor natten. Lärt mig använda ståtoaletter, även ombord på krängande tåg. Blivit u-landschockad när jag mötte spetälska. Samt tagit hand om ressällskapet som fick dysenteri i Calcutta.
Det var 80-tal och alla gjorde Sitt Livs Resa: tog Transibiriska järnvägen till Peking, jobbade i Australien, eller flög jorden runt, för nu hade biljetterna blivit överkomliga.
Jorden runt-resan hägrade men jag hade inte tillräckligt med tålamod för att spara ihop nog mycket pengar. I Indien skulle en snålt tilltagen reskassa räcka länge och dessutom hade jag blivit inspirerad av Tomas Löfströms ”Vägen till Kathmandu”. Väl framme i Delhi bodde jag på samma hotell där han blev bestulen i boken.
På detta hotell, och på många andra snarlika ställen, mötte jag andra backpackers. Vi drack chai och jämförde exotiska umbäranden. Vi var inga turister utan resenärer, självbelåtet individualistiska. Ganska ofta sågs vi flera gånger, för de flesta av oss följde samma guidebok från Lonely Planet.
Hemma igen kom insikten: Jag hade varit så uppfylld av backpackerlivet att Indien kommit i skymundan. Nu försökte jag ta igen det; pluggade hindi, tog lektioner i klassisk indisk dans och sprang på föreläsningar om u-landsproblematik.
Ett och ett halvt år senare satt jag på planet till Delhi igen. Den här gången skulle jag lära känna Indien.
Det håller jag fortfarande på med.